…

Det var som sagt ett och annat som man förundrades över vid besöket i den resurssvaga skolan i Mombasas fattigare delar, Bethania Academy. Deras allmänna resultat och särskilt deras mattenivå var några saker som inte borde vara möjligt att uppnå när man ser förutsättningarna.

När man tog del av deras demokratiska inspiration, fostran och praktiska träning, då skämdes man nästan.

Vi såg den här "debattavlan" i mitten av skolområdet på måndagen. Längst upp stod en tes, "Landsbygdsliv är bättre än stadsliv". Sedan fanns det talare, försvarare, opponenter,  sekreterare och tidskontrollant angivna.

På eftermiddagen samlades alla i år 4 till 8 i "aulan". Längst fram satt de som var huvudtalare, sekreterare och ordningsmän m.m. Inte en lärare fanns centralt placerad, det här skötte eleverna. Man höll tilltalet och ordningen ungefär som i Kenyas parlament, men orden var deras.

Debatten höll en förvånansvärt hög nivå, även om det brast för någon ibland. Man debatterade kring det givna ämnet landsbygdsliv kontra stadsliv med argument som kriminalitet, sjukvårds- och BB-resurser, aidssituationen (några är föräldralösa pga aids), utbildning och utbildningslust, sociala skyddsnät, arbetsmarknad, kriminalitet, boende, grannsamverkan, droger, matpriser och livsmedelsförsörjning.

Jag frågade en elev om de ofta hade debatt, fortfarande lite frågande inför det jag såg. "-Bara varje måndag", sa han.

Det var lite stelt i början, jag bidrog säkert till osäkerheten med mitt fotograferande. Att tala inför ett par hundra elever verkade man vara vana vid.

Det tinade upp och kändes spontanare eftersom. Jag tror nästan att tjejerna dominerade litegrann.

Timekeepern var omutlig, han ringde ihärdigt när rektorn försökte tala längre än han fick.

När rektor inte bara manade till tydlighet i argumentationen, utan la sig i debatten kom flera av de yngre tjejerna loss. Liksom triggade av möjligheten att tvåla till rektorn, helt "lagligt".

Man började oftast, med artiga "My fellow MP…", sen blev det ibland åka av med lite hetta och gester.

Hugins och Munins småkusiner kråkorna följde debatten. Christina och jag gav upp efter någon timme, men debatten fortsatte.

Man debatterade vad man ser omkring sig, sociala problem och möjligheter. Man uppmanas inte bara att kräva, eller ta upp saker på "sin nivå". Man sporras och tränas för samhällsdebatten och politiken, för en plats i samhället. Man tränas i tydlighet och i att våga höra sin röst. Det är allvar, man tar det på allvar och man tas på allvar. Jag tror ingen av dessa elever från muslimska eller kristna hem skulle komma på tanken att förespråka diktatur.

När man Från Bethania kommer till Skellefteå, till hösten eller nästa år, så skulle jag gärna se att rektorn fick berätta om deras praktiska "demokratiträning" och de resultat man sett. Inte bara för Bruks- och Björkskolans personal, utan för många skolor i Skellefteå kommun.

Den demokratiska fostran jag sett och utövat har nämligen inte legat på samma nivå.