…
På väg hem från Tavelsjö. Snön yr i hårda vindbyar. Ömsom i snurrande små minitornados, ömsom i vita sjok som drar tvärs över vägen och raderar ut sikten nästan helt och hållet. Busväder helt enkelt.

Plogkanterna är nedskurna och tillplattade av bitvargen för att ge plats åt mer snö och så att eventuellt smältvatten ska hamna i diket.

I snöyran ser jag plötsligt två kroppar ligga på plogkanten, en bit från närmaste hus. En med lite blått på sig, den andra i grönt. Täckkläder och minst en i något slags reflexplagg. Frun hann inget se. Två påkörda, eller gamla människor där en halkade eller blev sjuk och där den andre inte orkade hjälpa? Vi vänder tillbaka.

Två väl påpälsade och piggögda unga damer i lägre tonåren tittar upp med leenden i ansiktet. Som om de hittat det optimala stället för lite lördagsmys med ord och funderingar som ingen annan ska höra. Och upplivade av att ha fått en reaktion från vuxenvärlden.

Vi rullade iväg och de la sig till rätta på plogkanten igen. I snöstormen.

Ja, varför ska man göra som alla andra och som det förväntas? Det är sådana här gånger man kommer ihåg hur roligt det var att jobba med högstadieelever. 🙂