Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: efterkrigshistoria

Inte underligt man inte vet

Av , , 2 kommentarer 7

Igår länkade jag till en artikel om Raoul Wallenberg av Olle Wästberg. Idag hittade jag en som Claes Arvidsson i SvD skrivit med anledning av det Wallenbergår som nu avslutas – "Ett Wallenbergår väl värt att minnas"

Det är inte så underligt att våra unga inte känner till denne märkessvensk som räddade tiotusentals liv och därför förlorade sitt. I Arvidssons artikel står det att läsa:

"En läromedelsundersökning som har gjorts visar att Wallenberg bara nämns i åtta av de 23 läroböcker för gymnasiet som har granskats. Bara i två är han viktigare än ett par meningar och endast en ger en mer utförlig redovisning av hans gärning. I högstadiet är han omnämnd i en av nio böcker."

Oj så uselt.Det här handlar inte bara om den svensk som förmodligen uppmärksammats allra mest internationellt i år, det andlar om något mer än honom och Sverige. Som det står i artikelns nästa stycke:

"Men att Wallenberg får ta plats handlar inte bara om att hedra minnet av en svensk hjälte, utan också – och det har också varit ett underliggande tema för minnesåret – att verka för tolerans och mot främlingsfientlighet och antisemitism. I Sverige. I världen. På så sätt tillhör Raoul Wallenberg också framtiden."

Det står mer i den koncentrerade arikeln. Klicka på länken på tredje raden och läs.

 

Glömd och uppmärksammad

Av , , 8 kommentarer 8


Det är en väldig lyx att få en dag eller två då man i hyfsad lugn och ro kan göra det ogjorda. Rensa datorer och temporärt rädda bilder och dokument till separata hårddiskar till exempel.

Det är också lyx att få tid läsa de där artiklarna man annars i bästa fall skummar. Helst på prasslande papper vid bordet, i soffan eller sängen.

Idag föll ögonen bland annat på "Decembertankar" i dagens VK, en krönika skriven av Olle Wästberg

Den handlar om årets internationellt mest uppmärksammade svensk. Den andre i världen som blivit hedersmedborgare i USA. Om mannen som räddade så många till så högt personligt pris och som sveks så grundligt av några av sitt lands dåvarande och närmast efterkommande ledare.

Jag påmindes härom dagen om vilket hot Sovjet var också mot Sverige. Vilken påverkan man hade genom delar av vänstersociteten, mediers talande och tigande och hur allt detta tillsammans ofta framkallade krypande. Ibland av sådana som Palme, fast det får man inte säga. Absolut i fråga om ockupationen av Estland, Lettland och Litauen och inte minst när det gäller årets minnessvensk, Raoul Wallenberg.

Hans år 2012 inleddes i Ungern där var tredje röstar på ett parti som vill registrera alla judar. Det ena oerhört skrämmande och det andra lite löftesrikt. Trettiotalsvibbarna påminner om att historiens lektioner måste hållas i minne, repeteras och schemaläggas för nya generationers livselever.

Jag är nämligen ganska övertygad om att för få unga vet något om en av de svenskar det finns störst anledning att vara stolt över.