…
Tillsammans med en hel del av omsorgsfolket och kring hälften av skol- och barnomsorgspersonalen i Bjurholm begick jag julbordet ikväll. I alla fall delar av det.

Värdshuset hade laddat bra på fisksidan och efter två rekorderliga varv där hoppade jag både kött och varmrätt och gick in för landning bland efterrätterna. Jag frågade en yngre bekant från äldreomsorgen och hon menade absolut att det var ett ålderstecken. Hur som, fisk är gott och det var en trevlig kväll.

När man sitter vid ett matbord dyker det ofta upp trådar som man vanligtvis inte snubblar över. Via faran av att äta för mycket palt kom jag in på Emil Sköldengen. Pappas släkting som flyttade, renoverade och bodde i vårt hus tidigare, var predikant och byggare och bl.a. var arbetsledare när Victoriakyrkan byggdes i väglöst land utanför Sorsele. Han vars första fru hette Engman och var från Åkernäs i Bjurholm och vars andra fru hette Stina Sköld och var missionär och lärare åt Haile Selassies (”Lejonet av Juda”) fru och barn. Innan de italienska fascisterna drev iväg henne och andra missionärer under andra Abessinienkriget på 30-talet.

Etiopien kallades Abessinien då och led enorma förluster jämfört med den italiensk-eritreanska sidan. Italienarna hade 595 flyplan och 795 stridsvagnar och etiopierna 3 av varje. Det bidrog till att etiopierna förlorade 275 000 man och italienarna 10 000, i döda. Även svenskar dog när en röda kors-märkt avdelning av ”Abessinienambulansen”, ett svenskt mobilt fältsjukhus, bombades av italienarna. Flera av ledarna, läkarna och ambulanspersonalen var förresten missionärer från EFS och Bibeltrogna Vänner.

Ursäkta denna lilla utvikning. Min bordsgranne hade iaf rötter i Sorsele och hade hört talas om Emil som under sin predikanttid där hette Karlsson. Utan julbordet hade vi knappast kommit in på det. Så det kan vara nyttigt med julbord.