Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: fack

Arbete eller försörjningsstöd?

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är glädjande att fler hittar arbete. Trenden har jag fått ordentligt bekräftad från ett par arbetsförmedlingar i två län idag. Ändå står många utanför, särskilt vissa unga och utrikesfödda. Och många kommer till. 

Saker måste göras för individer och samhälle, vi kan inte vänta och se eller göra som förr. Inte låtsas som det vore -65, -97 eller ens -14. Det är 2016 och snart 2020.

Mitt i debatten och intressemotsättningarna behöver vi ett hittills osett samförstånd. Mellan fack, näringsliv, offentliga arbetsgivare, myndigheter, politik – och allmänhet. Det finns inga band att backa, inga lätta lösningar som snabbt ”simsalabimmar” bort verkligheten. Och Trumptypernas oneliners är värdelösa när showen är slut och strålkastarna släckta.

Förutsättningarna är förändrade och förändras mer. Nu avgör vi åt vilket håll genom att göra något eller ingenting. Båda är ett val. Målet måste vara att få ett hållbart samhälle genom att så många människor som möjligt blir inkluderade i arbete och så få som möjligt beroende av försörjningsstöd.

Hur får vi det ”pengaskapande” näringslivet och samhällets välfärdskärna att kunna anställa fler i servicejobb och andra ”enkla” jobb? Det tror jag är ödesfråga 1A. Vi är förresten väldigt många som har haft låglönejobb och var glada att vi hade dem. Tänk om man inte fått det första…

Det finns fler frågor. Samtidigt med inflödet av nya människor där många har låg utbildning och långt till fullt användbar svenska har vi arbetskraftsbrist på flera områden. Från hela välfärden till näringslivets teknikområden. Hur får vi ihop dessa utmaningar och möjligheter? Hur kan vi göra jobben möjligare och attraktivare för bristyrkenas medarbetare samtidigt som vi får färre i försörjningsstöd och fler i arbete och ”yrkeskarriär”? Här behövs många innovationer, mycket nytänk, nya – även korta – anpassade utbildningar. Bl.a. till nygamla arbetsuppgifter av typen vårdbiträde eller vårdnära tjänster.

Jag ser baksidor med att sänka nya ingångslöner, och det kan inte ske hur som helst. Jag ser fler problem om ingångströsklarna inte sänks så att fler kan få första jobbet, däremot önskar man flera branscher högre slutlön. Lönespridningen blir större om ingångslöner blir lägre, men jag tror inte på generell lönesänkning som ett resultat. Suget efter utbildad arbetskraft motverkar generell lönesänkning och med fler i arbete stärks samhällsekonomin och löneutrymmet. 

Vad är alternativet? Finns andra hållbara förslag att hantera nuet och morgondagen, då blir jag verkligen glad. De bör komma fram fort. Verkligheten knackar på. 

Svartmålning fungerar sällan

Av , , Bli först att kommentera 6


Den här artikeln i UNT tror jag har ett budskap till oss i flera sammanhang. Om man vill få fler kollegor och förbättra status och intresse för ett yrke kan svartmålning verkligen vara ett tveeggat vapen.

Här gällde det läraryrket, men frågan är nog lika aktuell när det gäller vården, vissa praktiska och tekniska yrken m.m.
Jag har hört både lärare och vårdpersonal fundera över varför de egna yrkena beskrivs så negativt av ”de egna”. Oftast handlar det om en vilja att få till stånd förbättringar, men resultatet blir nog inte alltid som man tänkte.

Artikeln i länken överst är tänkvärd. Jag tycker också det låter rätt sunt det jag läste i VK förra månaden. En nysvensk som kom för rätt länge sedan hade resonerat så här vid yrkesvalet. ”Vill jag springa efter jobben, eller vill jag att jobben ska springa efter mig?”. Det blev vården och det hade hon inte ångrat.

Själv bidrog jag kanske lite till svartmålningen igår när jag vidarebefordrade uppgiften att det behövs 43000 lärarstudenter per år för att täcka bristen 2025. Det stämmer tydligen inte riktigt. Fler studenter, dubbelt så många som ibland sagts har också sökt lärarprogrammen ifjol. 24 tusen stycken.

Det är inte så dumt med meningsfulla jobb som springer efter en.

Spelregler på arbetsplatsen

Av , , 2 kommentarer 5


Jag har varit med om en väldigt bra kursdag om utbildningsavtalet idag. Kollektivavtalet som bl.a. Eductus omfattas av och som ger spelregler och förutsättningar för fungerande arbetsplatser i en bransch som präglas av relativt växlande och ”kortlivade” verksamheter jämfört med skolvärlden.

Förutom avtalet har det handlat om koncernens omfattande personalwebb. Duktiga HR-experter har lett dagen och det känns tryggt att kunna ha dem i ryggen framöver, tillgängliga via mail och telefon när man stöter på sådant som måste tolkas eller få sin praktiska förklaring.

En och annan aha-upplevelse har det blivit, det känns riktigt bra att ha tillgång till de här resurserna. (Dessutom flera kollegor runt landet som man kan konsultera när det behövs) Väldigt ofta kan man känna sig rätt ensam med avtals- och HR-frågorna som skolledare. Oftast är de fackliga företrädarna oerhört mycket mer välutbildade i regelverket än arbetsgivarföreträdarna. I alla fall i mindre kommuner och ideella sammanhang, fast det förstås även där finns stödjande resurser att tillgå. Den olikheten kan ha med sig många onödiga nackdelar för alla inblandade.

Idag är jag inte skolledare, men behovet av kompetent expertis som hjälper en att fylla kraven på en nutida arbetsgivare är lika stort i den här uppgiften. I morgon blir det mer utbildning på lite andra områden. Efter den här dagen är förväntningarna inte mindre.

Arbetsrätt

Av , , Bli först att kommentera 5


Idag är det tänkt att jag ska få utvecklas en smula inom arbetsrätten. Jag sa till min chef att det är ett av mina svaga områden, men han hade vänligheten att kalla det ett eventuellt utvecklingsområde. 😉

Jag tror faktiskt mina fackligt engagerade medarbetare och förhandlingsmotparter också tycker det är bra om jag blir lite vassare på arbetsrätt, de har säkert märkt att det brister. ,’-)

En minigallup jag gjort bland bekantingar med arbetsgivaransvar visar att de flesta upplever att fackrepresentanterna i regel är mer välutbildade på området. Fast det är kanske förklarligt och t.o.m. motiverat. Som arbetsgivare har man oftast en starkare position. Dock icke alltid.

Nu tror jag på förtroendeskapande öppenhet och samförstånd, så långt det går. Min mentor menar också att facket som fungerar och gör vad man ska ofta är den viktigaste samarbetspartnern man har som arbetsgivare. Man har motsatta intressen i något och samma i det allra mesta.

Livet och arbetslivet påminner på flera områden om skolan. Det gör inte så mycket att man inte kan, bara man är inställd på att lära sig och söka kunskap och hjälp där den finns.