…

Idag på fars dag skulle han som blev min pappa ha fyllt nittio år. På fars dag för några år sedan dog också min biologiske far. Jag är glad över mina fäder. Över att jag fick växa upp där jag gjorde, fick lära känna min biologiske far och fick ytterligare en släkt. Även över att jag fick vara med dem båda när de dog.

Att "komma till" oönskad innebär idag ofta att man inte ser dagens ljus, på min tid kunde det innebära lite av varje. Är man själv adopterad så har det gärna med sig att man får veta om att fler faktiskt är adopterade. Barn fungerar olika, men ofta funderar man, hör och börjar prata.

På den tiden var det både vanligare och ovanligare med adoption. Det var inte vanligt med barn från andra länder. Desto vanligare var det med svenska "fosterbarn" som man ofta felaktig kallade även oss som var adopterade och permanent inlemmade i en familj.

För de flesta adopterade jag känner väl har det i stort sett fungerat bra, inte för alla. De flesta jag känner som haft det svårare har försonats med det som var, som det verkar. Hos någon finns saker som har svårt att komma på plats. Men relationen mellan föräldrar och barn är som bekant inte alltid bara solsken för att man delar genuppsättning heller.

Idag har vi firat fars dag genom att ringa Agnetas pappa och mamma, min mamma och några av dem som minns mina fäder bäst.

Vi har också lyssnat på en predikan min pappa hade när jag var i tidiga tonår och som mest obenägen att lyssna på honom. Livet kan ha sina vändningar och turer.

I morgon ska vi försöka arbeta.