…

Det blev en tidig skelleftevecka den här gången. Morgondagen innehåller andra ting och ikväll blev det en trevlig hemfärd på konsekvent vinterföre förbi Burträsk och Botsmark. Ju mindre desto bättre är min vägparoll.

Jag hade väl passerat Mickelsträsk när jag kände att de intensiva dagarna och kvällarna i norr tagit ut sin rätt. Kökssoffan hade börjat tona fram som en hägring mellan granridåerna när doktorn ringde och undrade om vi skulle ut och gå.

Eftersom frun ändå inte kommit hem från sitt skolarbete och jag för närvarande är långt ifrån övertränad och genommotionerad kom vi överens om promenad trots tröttheten. Vid halv niosnåret blev det 40 minuters rask promenad där kylan nere vid Tvärån bet i det orakade delarna av ansiktsskinnet.

Nu känns det riktigt bra. Han ägnar sig understundom åt förebyggande vård, doktorn.