Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: funktionshinder

Låg arbetslöshet kräver också åtgärder

Av , , Bli först att kommentera 10


Västerbotten har just nu landets lägsta arbetslöshet. Det är glädjande.

Vi har under en lång högkonjunktur haft en gynnsam situation. En följd av det är att det blivit mycket mindre fokus på kompetensförsörjning. ”Så många har ju ändå jobb”, kan det sägas i politiken. Området har låg prioritet på regionnivå.

Det verkar mer vettigt än det är.
Arbetskraftsbristen är på flera områden så besvärande att företag och institutioner begränsas i sin utveckling, ibland stängs företag på grund av kompetensbrist. Möjliga skatteintäkter uteblir. En kommunal näringslivsansvarig på en ort i norr sa för ett par år sedan att flera företag där funderade på att flytta ut verksamheten till Baltikum, Inte av lönsamhetsskäl, utan av brist på utbildad arbetskraft.

Grupperna i ”arbetskraftsreserven” som ändå finns är få. Många har fått eller fötts med hinder i livet, andra har fötts någon annanstans. Idag finns möjligheter för många där att komma i arbete, inte minst via kortutbildningsjobb som kan bli livslånga eller steget vidare till annat.
Det kommer andra tider. Vi borde passa på att underlätta vägen för alla vi bara kan till utbildning och jobb när möjligheten finns. Det är i företagen skattemedel kommer till, det är i skola, vård och omsorg stora delar av välfärden blir till med hjälp av dessa medel. Det är I barnomsorgen och skolan mycket av morgondagens samhällsförutsättningar grundläggs.

Arbetslöshet är ett samhällshot, arbetskraftsbrist ett annat.
Nyttja dagen, låt oss aktivera samordnande kompetensinsatser igen. Det är särskilt viktigt i ett läge där matchningen till jobb kommer att halta ordentligt några år. Se till att vuxenutbildningen hos olika aktörer får förutsättningar att möta konkreta behov och ge fler människor möjligheten till egenmakt. Det är sannolikt också enda möjligheten av avlasta kommunernas ansträngda försörjningsstöd.

Inget samhälle kan undvara er

Av , , Bli först att kommentera 12


Det är sorgligt när man i olika sammanhang sorterar ut högst fungerande och bidragande människor med olika diagnoser och funktionsvariationer. Var vårt samhälle varit utan alla människor med varierande grad av sådant vi till exempel kallar autistiska drag, asperger, adhd m.m, det vet vi inte. På många områden hade vi definitivt inte nått så långt som vi gjort.
En särskild, kanske ganska extrem, förmåga att fokusera på ett specialområde och lämna allt annat har gett oss många uppfinningar, vetenskapliga landvinningar och framgångsrika företag. Ett starkt flöde av impulser och mindre förmåga att sortera bland dem kännetecknar en mängd stora och små företagsledare och arbetsgivare, idrottsutövare, artister och konstnärer. Alla dyslektiker jag mött kan jag inte minnas, den funktionsvariation som väldigt ofta tycks komma tillsammans med, eller leda till, en särskild kreativitet.

Jag har påmints om detta igen de senaste dagarna i möten och kontakter med tidigare elever och andra. Några av dem har gjort resor ingen under skoltiden trodde var möjliga, inte de själva heller.
Till dig som känner igen dig och kanske har slitit med självkänslan och självförtroendet vill jag säga; Använd frimodigt din speciella sammansättning av egenskaper, oavsett vilka stämplar och bokstäver du kan ha fått.
Världen behöver dig.

Större sortens olikheter

Av , , 2 kommentarer 4


Är i Övik idag. Har just klarat av lejonparten av dagens fem möten och träffar med privatpersoner och representanter för olika delar av samhället.

Trivs väldigt bra i Örnsköldsvik. En sak är närheten till allt, en annan vattnet mitt i stan. En tredje är småföretagsamheten och driftigheten som lyser igenom även i det offentliga, på ett sätt. Ingenting verkar riktigt omöjligt och allt ligger inte på någon annans bord, någon annanstans.
Men ytterst är det kanske mina gener som känner sig hemma.

Just ätit god lunch där bl.a. en person med en ganska grav funktionsnedsättning person också arbetar. En som vill, kan, strävar och gör nytta. Få saker gör mig så glad och positivt inställd till en arbetsplats som när det finns plats för människor med större sortens olikheter. När fler får behövas.

Kanske du?

Av , , 2 kommentarer 11


Jag skulle verkligen önska att det startades fler sociala företag i Umeåregionen, liksom i Sverige för övrigt.

Det behövs fler arbetsplatser där man kan ingå i en arbetsgemenskap, få bidra och göra nytta även om man strävar med andra svårigheter än de flesta.

Sociala företag drivs för att integrera människor i samhälle och arbetsliv. De kan inte vara offentligt drivna och vinster återinvesteras i verksamheten. Flera har startats i kooperativ form där alla eller många har haft funktionshinder eller andra begränsningar, men kan drivas i flera företagsformer.

Idag finns många stödformer även för integrering i ”vanliga” företag och offentliga verksamheter. Många, många fler borde använda de möjligheterna att göra nytta för individer och samhälle. Tyvärr är det särskilt få offentligt drivna verksamheter som räcker ut en hand på detta sätt.

Vad gäller sociala företag finns forskningsrön som pekar på en samhällsekonomisk vinst på 200 000 – 1 000 000 per arbetsplats. Men många gånger är nog individers ”omätbara” vinning större ändå.

Kanske Du har en företagsidé som kan omsättas i ett socialt företag? Till arbete, nytta och glädje både för dig och andra.

Finns sådana hem?

Av , , 10 kommentarer 10


Pratade på onsdag kväll med en ganska nybliven mormor i en annan del av Sverige. Det barn som förgyller tillvaron i släkten är inte riktigt som andra. Barnet är kanske ännu lite gladare, men framför allt är det bärare av en extra kromosom. Har alltså Downs.

När barnet föddes ska läkaren ha sagt att mamman inte behövde ta hem barnet om det kändes för svårt med utvecklingsstörningen. Att det fanns hem där barnet kunde tas om hand. Reaktionen hos mamman blev förstås stark.

Kan det gå till så, finns sådana barnhem dit barn kan tas på de premisserna i Sverige i början på 2010-talet? Eller pratade läkaren i nattmössan?

När särskolan inte fanns

Av , , 5 kommentarer 9


Rättigheten och plikten för utvecklingsstörda att gå i skola är snart 45 år ung. 1968 kom förändringen, i samband med omsorgslagen. Det var då särskolan kom – hur hade de som behövde den det innan?(Är det förresten inte dags att utlysa en namntävling för att få fram en bättre benämning?)

När man läser vad läkare och andra kunde skriva om dem som kallades helt andra saker på 10-20-30-talet blir man upprörd. Det dåtida bemötandet och hanteringen av dessa som jag tror vi fått för att för att ha några att visa särskild barmhärtighet och vänlighet emot går idag inte att förstå.

Att grund- och gymnasiesärskolan idag ger människor möjligheter att utvecklas och hitta meningsfulla och tillfredsställande livsuppgifter även om man har större svårigheter än oss normalstörda, det är riktigt bra. Men man undrar hur det var för flickorna och pojkarna som behövde hjälpen tidigare?

Att få jobba med mening

Av , , Bli först att kommentera 11


Det är något väldigt fint med att vara verksam i skolan. Samma känsla av att göra något meningsfullt hittar man inte i alla jobb.

Idag hörde en elev jag inte träffat på åratal av sig till mig. Det hade varit rörigt och svårt på flera områden när vi sågs sist. Hon ville bara tala om att det gått bättre än jag kanske trodde det skulle. Att hon mådde och hade det bra. Det var inte utan att den gamle grå blev en smula rörd.

Inget ont om att jobba i industrin, ekonomi- eller datasektorerna. Det är sällan en skördare, Volvohytt, årsredovisning eller datorapplikation hör av sig till en efter några år för att säga att man inte ska vara orolig. Att det har gått mycket bättre än det kunde ha gått.

Det är något visst med människor. Inte minst växande människor.

Att få bidra

Av , , Bli först att kommentera 11


Var nyss på en affär i en solig norrlandsstad och fick hjälp av en solig flicka. Förstod snart att hon inte fötts med riktigt samma förutsättningar som de flesta. Kanske fanns det en kromosom för mycket, men är inte säker.

Trevligt var det i alla fall, mötet. Jag tror vi båda gjorde varann glada. Jag tycker det är så roligt när affärer och företagare ger möjligheter till några som dras med funktionshinder att komma ut i ett social vardagsliv tillsammans med oss normalstörda.

Vi i ”offentligheten” borde vara ännu bättre på detta, kunde man tycka, men av någon anledning verkar det sällan vara så.

Med hjulen i luften

Av , , Bli först att kommentera 11

Hade tänkte få in lite mer bilder från utflykten till Eskilstuna med de rullstolsburna innebandyspelarna i Umeå Tigers, men tiden har inte räckt till.

Det är inte direkt någon mjukissport det här. Från centrum på bahjulen och framåt på rullstolen får det tacklas i princip hur hårt som helst. Ibland smäller det som kring radiobilarna på Gröna Lund och ibland pekar hjulen mer eller mindre uppåt.

Jag hörde att det även spelas rullstolsrugby, vilket måste vara en ännu mer hårdhänt sport. Själv skulle jag vilja ha en av de mer fotskyddande "rullarna" om jag skulle ägna mig åt detta.

Det är inga billiga saker, rullstolarna. UT:s ligger på max 18 000, men jag provlyfte en lättviktare som kostade ca 25 000 och det finns sådana som kostar det dubbla.

Som jag skrev härom dagen var det en sådan imponerande gnista både på och utanför planen. Mixen i ålder och bakgrund tilltalade mig också.

Tyvärr fick jag ingen bild på den yngste i Umeå Tigers. Tolvåringen som petade in lagets enda mål bakom landslagsmålvakten i matchen mot Sverigeseriens vinnare "Invalidos" från Göteborg. Här ovan har vi en av de äldre i Falun, gammal landslagsspelare och fortfarande explosiv och giftig.

Killen ovanför heter Stefan Siren, bor i Lövånger och spelar för Göteborg. Han åkte med bussen och uthärdade godmodigt diverse vänskapliga hot efter att ha varit med och slagit UT ganska grundligt. Humorn i gänget tar en stund att vänja sig vid för en som är van att hålla på med likabehandlingsplaner. 😉

Stefan är förresten bonddräng när han inte spelar innebandy, enligt honom själv. Full av humor. Åkte och mönstrade när det begav sig, för att kolla reaktionerna.

Här har vi en av drivkrafterna i Umeå Tigers; Tommy Larsson från metropolen Vännäs. Oftast en av de två icke funktionshindrade på planen.

Det här var sista innebandyloggen. Annars fanns några små saker man hade kunnat brodera ut. Som att jag lyckades tömma bussens batteri med rullstolslyften på Göstas linjebuss och sinkade den redan sena hemresan en halv timme.

Några åkte flyg för att komma fortare fram. På måndagmorgonen när jag släppte av gänget vid Nolia kom några av dem och mötte oss. En hejdundrande försening gjorde att de landade i Umeå någon timme innan bussen kom dit.

Till slut – Umeå Tigers skulle säkert behöva förstärkning. Gärna från några rullstolsåkare som håller på med andra sporter också så man drar nytta av olika sorters träning och färdigheter.

 

En speciell helg

Av , , Bli först att kommentera 9


Det blev en ovanlig, men trevlig helg. Det finns en del bilder att visa och intryck att skriva ner, men jag har inte haft tid och ork ikväll. Gårkvällen och natten gick åt till busskörning och måndagskvällen till Vännäsmoderaternas årsmöte. Dessemellan har jag även jobbat delar av en dag.

Jag har i alla fall mött människor som gjort ett djupt intryck på mig. Det syntes också idag, förstod jag på en arbetskamrat. Jag såg tydligen inte alls lika trött ut som jag rimligtvis borde. Jag sa som det var att jag fått en riktig energikick under helgen.

Det var mycket jag fick lära mig. Några saker visste jag förut, men fick starkt bekräftade. Det är sällan de med de bästa förutsättningarna som är nöjdast, har roligast och sprider mest glädje. Det är också mycket mindre än man tror som är ohanterbart eller alldeles omöjligt.

Återkommer.