…
En lantbrukare jag pratade med idag berättade att mjölkpriset han nu får är på samma nivå som 1984. Nittonhundraåttiofyra. Få av oss skulle vara glada över den lön vi hade då.

Det finns mellan 4 och 5 000 mjölkbönder med hög medelålder kvar i Sverige, men antalet sjunker snabbt. Det påminner om när grisbönderna slogs ut. Idag slaktas 40 000 grisar per dag i Europa som kan behandlas nästan hur svinaktigt som helst, med bara avkastningen för ögonen. I Sverige är det bättre att vara gris, men dyrare att föda upp dem och nu är det få producenter kvar. Det går att få fram mjölk billigare i Centraleuropa, om vi ser saken kortsiktigt och isolerat.

Man räknar med att våra knappa 5000 mjölkbönder ger jobb till 30 000 andra, allt från professorer och ostmästare till elektriker, chaufförer och industriarbetare. Det är en anledning att värna näringen. Djurskydd, kvalitet, natur, miljö och beredskap är andra tunga orsaker. Jag menar att vi med historien i minne måste inse att vi behöver en levande jordbruksnäring över hela vårt land.

Idag står det om ett av bidragen markägarna får i VK. En mindre del av dem är mjölkbönder. Trots de bidrag de får går verksamheten nätt och jämt ihop, i bästa fall. Ofta är det de få unga och mest skuldsatta som nu tvingas sluta. De som skulle leverera ost, youghurt mjölk och kött till dig, dina barn och barnbarn.

När vi nu en gång har börjat subventionera är det inte lätt att klippa. Nuvarande bidrag kan på ett sätt ses som ett direkt konsumenstöd. Vad skulle mjölken kosta utan och hur skulle det se ut med gran och några hästhagar på allt som nu är åker och öppna landskap?

Det finns saker att se över och stöd att ta bort, t.ex. EU:s stöd till tobaksodling. Men det svenska och norrländska jordbruket måste överleva. Eftervärldens dom kan bli hård om vi nu bara stoppar huvudet i sanden.