…

Ian Wachmesiter har skrivit på Newsmill. Där har han slagit fast:

"En Berlusconi är vad Sverige behöver. En politiker som talar klartext och förstår sig på sitt folk."

Det tror jag inte. Behovet av makthungriga och maktfullkomliga gravt dåliga exempel är begränsat. Eventuell humor förändrar inte mycket.

När Federley strider för att det ska bli tillåtet att köpa sex här hemma undrar jag nästan om han behövs i politiken heller. Jag anser i alla fall att idén är totalt onödig, trots de problem som kan finnas kring nuvarande lag. Vi lever i en tillräckligt trasig värld ändå, utan att vi ska hjälpa den utvecklingen genom att legalisera sexköp. En äldre och mindre trendig politiker hade fått rejält på moppo för ett liknande uttalande, men herr F får inte mycket.

Nåja, tillbaka till den gamle. Wachmeister menar bl.a. att svenska politiker är för tråkiga jämfört med vad historien tidigare visat upp. Han nämner Erlander, Hedlund, Jarl Hjalmarsson och Churchill som humoristiska exempel.

Han kanske han har en del rätt i vad han säger om bristen, men det går kanske inte att undvika. För toppolitikerna finns det idag alltid en penna eller en mikrofon som gärna förvrider vad som sagts, tar saken ur sitt sammanhang och låter skämt bli allvar på fel ställe. Kanske t.o.m. får till ett litet drev.

Jag tror inte att svenska politiker är humorbefriade. Jag vet att många inte är det. De humoristiska tvingas bara dölja det för att "klara pressen".

I gärsgårdsserien är det väl en annan sak.