Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: Indien

Aldrig mer Indien

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är en tanke som kommit några gånger idag. Någonting som inte borde vara i min kropp är uppenbarligen där ändå.

Minnet av föregående gångers sjukdomsupplevelser har kanske fördröjt årets resa. Men, skulle frågan komma någon gång framöver har man förmodligen glömt det här.

Idag har en av de nya kontakterna ringt, han med brunnsborrning m.m. När jag ringde upp via Skype fanns ingen engelskspråkig i huset. Många tror att alla talar engelska i Indien, eftersom det är ett officiellt språk. Inte det.

"Nationalspråket" Hindi talas av drygt hälften av befolkningen. När premiärministern skulle tala vid Indiens 49-årsjubileum skulle det traditionsenligt hållas tal på hindi. Av detta förstod han inte ett ord, men fick hjälp med att lära in ett "hindital". Som för honom själv alltså bara var läten.

Det är lite enklare att vara ett lilleputtland där de flesta kan ett och samma språk.

Barnfängelset – 5:te och sista

Av , , 2 kommentarer 2

Så "skrevs vi ut", medan pojkarna under trappan tittade på oss.

Gallerdörren som stått öppen en stund låstes igen.

Tre grabbar följde oss med ögonen tills vi gick genom järnporten och försvann.

Jag vet inte varför, vad man alls skulle kunna göra, men hit skulle jag mest av allt vilja återvända. Hit och till handikappskolan. Jag skulle vilja ha tid och få göra något för de här grabbarna. Både få räcka dem det som är permanent och ge något temporärt. Berätta om Jesus och få glädja dem på något annat sätt, här och nu.

Sen skulle jag vilja tala med några indiska politiker om detta med övergivna barn och var de rimligen ska vara.

Barnfängelset 4

Av , , Bli först att kommentera 4

Det här rummet var störst och värst.

Här sitter barnen med de i praktiken tyngsta straffen. Några är sex år, andra har suttit länge.

De flesta sitter förmodligen här utan att egentligen veta varför. "This is the neglected children", sa man. De övergivna barnen. Dem som mamma och pappa, eller någon av dem lämnade på järnvägsstationen eller någon annanstans. På grund av separation, fattigdom, missbruk, psykiskt sjukdom eller annat. Ofta små som sagt. Vid sex anses barnen kunna klara sig på något vis.

De här barnen kommer i regel inte ut medan de fortfarande är barn. Kommer inte mamma eller pappa och hämtar dem får de sitta här tills de blir 18-19 år, bakom galler, lås och bom. Adoption förekommer knappast. I ett land där man i kontaktannonserna vanligtvis säger vilken kast man tillhör, vad man tjänar och att man kommer "from a decent family", en "rekorderlig släkt", är det inte många som vill chansa på att adoptera ett barn med oklar avelslinje från fängelset.

Stilla satt de, tills jag sa något som de förstod var till dem. Då gick en rörelse över rum och ansikten och några händer vinkade. Jag ville både gråta och ett ögonblick också slå någon, oklart vem. Jag ville stoppa ner hela bunten i en stor resväska och ta med dem därifrån.

Barnfängelset 3

Av , , Bli först att kommentera 1

Barnen och ungdomarna var inte magrare än andra indiska barn, de hade inte dåliga kläder. Det var något annat som var värre.

Bengt fick träffa läkaren och titta på några av barnen som satt i kön till "sjukan".

Det vanligaste problemet var olika hudsjukdomar. Några barn satt isolerade och Bengt fick titta på dem också. Det visade sig vara skabb (inte ovanligt bland gatubarn) mot vilket man också hade medicin.

Barnfängelset 2

Av , , Bli först att kommentera 4

Det sägs att fängelset blivit mycket bättre än det var förr, Både vad gäller maten, käkderna och bemötandet. Det kändes också som om flera i personalen hade "levande ögon" och kanske kunde förstå sig på barn.

Här talar vi verkligen om barn. Hit kommer många tjuvar. De som stulit av staten, t.ex. av järnvägen får strängare straff än om man stulit av privatpersoner. Det kan enligt vår värd Gali handla om en fördubbling. Sex månader till ett år kan straffen vara, men säkert även kortare. Jag vet inte vad snittåldern är för dem som tas för stöld. De som sysslat med droger får också stränga straff.

De ojämförligt längsta "straffen" får några helt andra och de påbörjar tiden här när de i regel är mycket yngre än tjuvarna.

Man går i skola och utbildningen skulle kunna vara ganska hyfsad, enligt en osäker ögonblicksbedömning.

De äldsta sägs få yrkesutbildning eller hjälp till fortsatta "högre" studier.

Man stod eller satt som soldater med rätt uttryckslösa ögon tills vi sa något, rörde vid en axel eller arm. Då var blev man plötsligt "levande", sökte ögonkontakt, kunde bli ivriga och säga något. De kändes svältfödda på mycket.

Det var inte mycket man hann säga när man passerade igenom under ledning av fängelsechefen, mannen i vitt i dörröppningen.

Barnfängelset

Av , , Bli först att kommentera 5

Det här blir några inlägg, jag kan inte välja ut bara 3-4 bilder från denna plats.

Fängelset ligger i miljonstaden Tirupati där det också finns ett stort fängelse för vuxna. I flickornas fängelse finns det 40-50 stycken, här i pojkarnas 150. Pastorn vi besökte var i det stora fängelset varje vecka och ungefär en gång i månaden i barnfängelserna.

Det var mycket osäkert om vi skulle få komma in. Det var inte rätt dag oc h tid för besök och man kan väl tänka att chefen tvekade inför att släppa in obekanta västmänniskor på det här viset. Vi kom in genom portarna en liten stund tack vara pastor Gali.

Jag har varit en del både på Ersbodafängelset och på Sörbyns kriminalvårdsanstalt. Det är inga trivselinrättningar, men skulle nog kunna kännas mer barnvänliga än det här. Gården gav inte intryck av att vara en plats för lek. Det fanns inte ett mål, ingen lekutrustning, ingenting.

Korridorerna var verkligen genuint fängelselika. För alla fönster var det stabila galler.

Homogena dörrar och gallergrindar var låsta med hänglås.

 

 

Det är svårt att ge

Av , , Bli först att kommentera 3

Då tänker jag inte bara på hur snålheten spelar oss spratt så att inget givande alls sker.

Svårigheterna visade sit vid tsunamin och kommer att visa sig nu vid Haiti-katastrofen. Var kommer hjälpen bäst fram? Var är omkostnaderna minst? Hur ska man undvika bluffarna? Det finns fler frågeställningar. Både vid bistånd, nödhjälp och kristen verksamhet.

"Svenska pengar har gjort mycket skada i Guds rike", sa en gammal man till oss en gång 1993. Två då relativt unga svenskar förstod först inte vad han menade. Han hade ju själv bland annat översatt och tryckt litteratur som spritts i EFS gamla missionsområde, med hjälp av svenska pengar. Han förklarade hur han tänkte och vi förstod så småningom alltför väl. Han hade närstående som ramlat ner i korruption, inte kunnat motstå att fara oärligt fram med medlen som passerade. "När mission blir en fråga om mycket pengar och blir "lönande" kommer fel människor i ledningen och de som skulle vara där stöts bort".

Många vill förstås tro att all kristen verksamhet är bluff och båg och pengasamlande för dess egen skull. Man förstår inte, eller vill inte förstå, hur saker fungerar och vilka drivkrafterna är. Man kan förstås också ha fått se lurendrejerier.

Jag har själv varit anställd i ett kristet sammanhang som aldrig uppburit ett öre i bidrag. Allt har varit frivilliga gåvor. Pengarna föreningen genom styrelsen kunnat göra saker för har skötts av en kassör och det har funnits revisorer. Det är tyvärr sällan den strukturen i länder som Indien, det blir i regel alltför personcentrerat. I ett land där en bra lärarlön är på 1600 kronor och en dålig mellan 3 och 400 i månaden blir 100 000 väldigt mycket pengar.

En av dem vi mötte i Indien var mycket bekymrad över all korruption som förekom. Han sa t.ex. att han trodde de allra flesta av barnhemmen hade startas för att mjölka pengar. Mjölkningen sker kanske först av en organisation i väst, sedan på plats i Indien. Vi såg också nedslående saker på vår resa och träffade personer vi inte vill kanalisera pengar genom. Tyvärr. Vi såg sånt som måste ändras, men också mycket som var positivt och förtroendeingivande.

Alla tveksamheter kan ju tas som en förevändning för att inte hjälpa till alls. Det blir fel, men det är mycket nödvändigt med ordentlig kontroll. Oavsett om det handlar om kristen eller allmänhumanitär verksamhet, eller både ock.

Det är många fördelar med att stötta lokalt drivna saker. Våra traditionella svenska "storprojekt", om vi nu talar allmänt bistånd, har ofta varit horribelt ineffektiva. Ofta har vi byggt monument över oss själva, praktbyggen som inte gjort mycket och lång nytta. Jag har sett sådant med egna ögon. Vi har också berikat skurkar av olika slag både här och där. Mugabe är ett exempel, tyvärr inte det enda. Ibland har vi också slagit sönder lokal och hållbar näringslivsstruktur, genom felriktat bistånd eller missriktat "generösa" löner. En luttrad ansvarig där man kanaliserar oerhört stora summor och som sett många misstag sa en gång: "Ibland skulle man bara vilja trycka 200 kronor i näven på dem som vill något".

Det finns som sagt alltför många bluffpastorer och bluffkyrkor. Ghana är kanske det svåraste exemplet vi sett, där var det inte få, men det är alltför mycket i Indien också. Världen ser tyvärr ut så här. Man får kolla upp så gott man kan, vara försiktig både med medlen och samvetena hos dem som tar emot hjälpen i de förtroendegivande lokala sammanhangen. Där det fungerar är det en fantastisk "utväxling" på pengarna.

 

Mobilen

Av , , Bli först att kommentera 0

..

Mobilen, ja. För en som talar alldeles för mycket i telefon var det bra att vara mobillös ett par veckor. Anders hade ett indiskt simkort i sin, men min telefon var fortfarande operatörslåst.

2007 köptes det 6-7 miljoner mobiler i månaden i Indien. I år beräknas man nå en halv miljard användare. Det revolutionerar samhället på flera vis.

Serviceteknikern kom på en äldre lätt mc och tittade till den hypermoderna utrustningen vid masten i Paradarami.

Det finns tio stora mobiloperatörer i Indien. Utbyggnadstakten är enorm. Tyvärr kan de inte samarbeta, det blir gott om master. Ett av marknadsekonomins problem, men inget emot planekonomins problem. Där den tillämpas brukar resursslöseriet och hindren för att resurser uppkommer vara enorma.

 

Symaskiner och svensk kapitalist

Av , , Bli först att kommentera 3

I slutet av resan, på väg till Tirupati, stannade vi i byn Paradarami. Man ser köket till höger – det som används när det blir mycket folk – och kyrka och "vuxenutbildningslokaler" rakt fram.

Den här dagen var det både en gudstjänst med dop för några och ett tillfälle för utdelning av diplom och bevis på genomgången utbildning.

Eleverna var kvinnor, ogifta eller "frånskilda" som hade fått en sömmerskeutbildning att gå vidare med. Det var både hinduer och kristna som gått.

Det är en svensk som bekostat bl.a. det här stället, husen, marken och utrustningen. Han är verksam i mellansverige, främst inom fastighetsbranschen.

Men är det inte hopplöst omoderna saker? Det är gamla Singermaskiner som tillverkas under nytt namn. 100 00-tals ställen i Indien saknar ström. På många håll där den finns är den sannerligen inte mycket att lita på. Därför installerar man även handdrivna pumpar när man borrar brunnar här.

Det är inte säkert att 30-40-åringarna i gruppen kommer att uppleva att strömmen dras till deras by. Även om de har en SonyEricsson eller Samsungmobil som laddas av solceller. Trampmaskinerna är hållbar utveckling där de bor.

Det är män som brukat vara skräddare, men kvinnorna går ogärna med sina saker till honom. En kvinna som utbildats här har en ganska säker utkomst. Liten, men säker.

Djurtransport

Av , , Bli först att kommentera 1

Spana in dem som åker på vagnen.

Nu var det inte vilken djurtransport som helst. Det var Djurens Dag och det här var sannolikt invånare från en by som skulle på korace i en grannby.

Det fanns nog en kossa i vimlet här någonstans också. Man får hoppas att den raska resan gick bra. Att killen till höger hade starka och uthålliga arnar och att man inte behövde göra några panikinbromsningar.