…

Då tänker jag inte bara på hur snålheten spelar oss spratt så att inget givande alls sker.

Svårigheterna visade sit vid tsunamin och kommer att visa sig nu vid Haiti-katastrofen. Var kommer hjälpen bäst fram? Var är omkostnaderna minst? Hur ska man undvika bluffarna? Det finns fler frågeställningar. Både vid bistånd, nödhjälp och kristen verksamhet.

"Svenska pengar har gjort mycket skada i Guds rike", sa en gammal man till oss en gång 1993. Två då relativt unga svenskar förstod först inte vad han menade. Han hade ju själv bland annat översatt och tryckt litteratur som spritts i EFS gamla missionsområde, med hjälp av svenska pengar. Han förklarade hur han tänkte och vi förstod så småningom alltför väl. Han hade närstående som ramlat ner i korruption, inte kunnat motstå att fara oärligt fram med medlen som passerade. "När mission blir en fråga om mycket pengar och blir "lönande" kommer fel människor i ledningen och de som skulle vara där stöts bort".

Många vill förstås tro att all kristen verksamhet är bluff och båg och pengasamlande för dess egen skull. Man förstår inte, eller vill inte förstå, hur saker fungerar och vilka drivkrafterna är. Man kan förstås också ha fått se lurendrejerier.

Jag har själv varit anställd i ett kristet sammanhang som aldrig uppburit ett öre i bidrag. Allt har varit frivilliga gåvor. Pengarna föreningen genom styrelsen kunnat göra saker för har skötts av en kassör och det har funnits revisorer. Det är tyvärr sällan den strukturen i länder som Indien, det blir i regel alltför personcentrerat. I ett land där en bra lärarlön är på 1600 kronor och en dålig mellan 3 och 400 i månaden blir 100 000 väldigt mycket pengar.

En av dem vi mötte i Indien var mycket bekymrad över all korruption som förekom. Han sa t.ex. att han trodde de allra flesta av barnhemmen hade startas för att mjölka pengar. Mjölkningen sker kanske först av en organisation i väst, sedan på plats i Indien. Vi såg också nedslående saker på vår resa och träffade personer vi inte vill kanalisera pengar genom. Tyvärr. Vi såg sånt som måste ändras, men också mycket som var positivt och förtroendeingivande.

Alla tveksamheter kan ju tas som en förevändning för att inte hjälpa till alls. Det blir fel, men det är mycket nödvändigt med ordentlig kontroll. Oavsett om det handlar om kristen eller allmänhumanitär verksamhet, eller både ock.

Det är många fördelar med att stötta lokalt drivna saker. Våra traditionella svenska "storprojekt", om vi nu talar allmänt bistånd, har ofta varit horribelt ineffektiva. Ofta har vi byggt monument över oss själva, praktbyggen som inte gjort mycket och lång nytta. Jag har sett sådant med egna ögon. Vi har också berikat skurkar av olika slag både här och där. Mugabe är ett exempel, tyvärr inte det enda. Ibland har vi också slagit sönder lokal och hållbar näringslivsstruktur, genom felriktat bistånd eller missriktat "generösa" löner. En luttrad ansvarig där man kanaliserar oerhört stora summor och som sett många misstag sa en gång: "Ibland skulle man bara vilja trycka 200 kronor i näven på dem som vill något".

Det finns som sagt alltför många bluffpastorer och bluffkyrkor. Ghana är kanske det svåraste exemplet vi sett, där var det inte få, men det är alltför mycket i Indien också. Världen ser tyvärr ut så här. Man får kolla upp så gott man kan, vara försiktig både med medlen och samvetena hos dem som tar emot hjälpen i de förtroendegivande lokala sammanhangen. Där det fungerar är det en fantastisk "utväxling" på pengarna.