Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: indienresa

När livet närmar sig slutet

Av , , 2 kommentarer 4

Varför åkte vi till Nagercoil, var det bara för att äta middag på barnhemmet?

Nej, förutom att vi haft mycket att göra med paret Spurgeon och träffats både här i Västerbotten och i Nagercoil så har han arbetat för LLM med översättning, tryckning  och spridning av kristen litteratur. Det pågår fortfarande, men verksamheten börjar rundas av. Det är naturligt när man är 77.

Paret är helklara i tankarna och vill fortfarande göra saker, men förnuftet säger att tiden är begränsad. Påbyggnaden på huset bredvid det stora mqngoträdet innehåller förutom fritidslokaler även kontor och lagerlokaler. Snart är deras hem på Green street inte längre centralpunkten för administrationen.

Evangeline hoppas förstås att sonen Andrew ska komma tillbaka till Indien som han lovat. Han är gift med en amerikansk kvinna och har varit verksam på ett teologiskt seminarium i USA och i Malaysia. Önskan är nog att få lämna arbetet i hans händer. Hoppet om barn som bildat familj och etablerat sig i andra länder är det många indiska föräldrar som hyser. Alla kommer inte att få se det uppfyllt.

Det självklara

Av , , Bli först att kommentera 1

Vi fattar inte vad vi har i våra vattentillgångar, i älvar och sjöar och på många håll rent och gott dricksvatten.

I Indien sjunker grundvattennivån på många ställen. Mannen som var vår värd i Bangalore utför bl.a. djupborrningar och montering av pumpar som inte behöver el. Brunnarna kan i regel serva en mindre by på 500 hushåll. Man gör dem färdiga med pump och allt för 2500 dollar. Förr borrade i snitt 150 meter i områdena man arbetar i, nu börjar man på 240 meter.

Det här är det största vattenfallet som finns i trakterna kring Nagercoil, ett utflyktsmål.

Den här mannen tvålade in sig och ställde sig mitt i forsen, gillade tydligen högt vattentryck. Det får man sällan i duscharna.

 

 

 

På andra sidan

Av , , 1 kommentar 1

När man kom över bron fanns det annat att se. Man undrar varför den här kvinnan sitter vid den här pölen och tvättar? Varför går hon inte de trehundra metrarna ner till det strömmande vattnet? Är det en kastfråga, är hon oberörbar och ovälkommen?

Gummiträd. Här växer kanske dina framtida däck. På vägarna ser man plattor som ser ut som kantlösa bakplåtar med rundade hörn. Det är gummit som torkas innan leverans till grossister och sen till fabrikerna.

Nerifrån sett.

Längst upp, ovanför den mördande trappan stod han som tagit med sig vattnet. Nu försökte han muta oss med kokosnöt.

Kokosmjölk kan betyda olika saker. Menar man vätskan i nöten så är den ganska förunderlig med sitt innehåll av rent, gott vatten, socker och salter. Precis det man behöver i de heta områden där kokospalmen växer. Slumpen är fantastisk!

Det jag håller i handen är inte nån sorts morot, det är en banan. Kring Nagercoil finns 37 olika sorters bananer. Några som ska ätas snabbt, några som är gröna eller röda när de är mogna. Några som används i mat och några som stoppar diarré snabbt som blixten. Våra bananer smakar trä i jämförelse med deras.

 

Promenakvedukt

Av , , Bli först att kommentera 1

Det stora Indien har en mycket varierad natur. Litegrann har vi hunnit se. Spurgeons tog oss ut till det här stället som "görs" av en promenerbar högbent akvedukt.

Höjden är drygt 30 meter. Bengt tog ledningen och stack med vår vattenflaska i den 30-plus-gradiga värmen.

Vi uppmanades att inte luta oss mot räckena eftersom de inte längre var säkra, men vad gör man när man möter en cykel? Väljer vattensidan till att börja med.

Utsikten var fin.

Det man ser är det ständiga indiska tvättandet.

Torkhanteringen såg jag flera gånger skötas av män, däremot aldrig en enda gång själva tvättandet.

Inte officiellt alls

Av , , Bli först att kommentera 2

Det blev en trevlig middag där några åt på bananblad.

Notera besticken man använder.

De äldre flickorna serverade med stor säkerhet och åt sen, när vi i stort sett var klara.

Efter middagen blev det glass och visning av rummen innan avskedet. Notera sängarna som skymtar i bakgrunden. Ett framsteg! När vi var här 1993 sov flickorna på mattor som påminner om såna vi använder att lägga ut under badlakanet på stranden. Knappast 3 millimeter tjocka, att ha mellan kroppen och betongen.

Många tankar kommer. En är att det inte är sakerna som gör livet, glädjen och förnöjsamheten.

Lite mindre officiellt

Av , , Bli först att kommentera 2

På kvällen efter invigningen hade vi bett att få betala för en lite festligare middag på barnhemmet. Liksom vi gjort på de mindre och fattigare ställena i Andhra Pradesh. (Skillnaderna mellan barnhemmen är vädigt stora, liksom på de omgivande samhällena.)

Kvällen inleddes med ett möte där det första som hände var att strömmen gick, inga ovanligheter.

Det blev ett kortare möte med tolkade tal och sen en dansuppvisning av flickorna.

Som vanligt handlar det om några föräldralösa, några från andra svåra förhållanden. I gruppen på 44 flickor från 5-6 till ca 20 år finns två tvillingpar. Tvillingflickor innebär en dubbel belastning  för en familj och det är inte första gången man tagit emot tvillingar.

De piggögda yrvädren nedan hade svårt att sitta helt stilla, inom snäva indiska ramar, och uppvisade alla tecken på "driv". Om inte mitt sjätte sinne sviker mig kommer de att klara sig bra här under solen.

Hemgiftssystemet "skenar " som tidigare sagt. Spurgeons har själva varken betalat eller tagit emot "dowry" för sina barn. De har förstås inte möjlighet att betala för alla dessa barn. Flickorna får utbildning, lyckas de i skolan sänds de vidare till högre utbildning. Är det inte "deras grej" så får de en praktisk utbildning. Blir de sömmerskor får de med sig en symaskin från barnhemmet.

En flicka som arbetar blir ibland gift "voluntarily", hon kan alltså träffa någon som gifter sig med henne "frivilligt", av kärlek förhoppningsvis. Det är framtidsutsikterna på området för de här flickorna. Man har haft totalt 200 boende här (vet inte om det är med nuvarande 44 inräknade) 20 har hittills bildat familj.

Vi försökte försiktigt tipsa Anders om möjligheterna i Indien, men det sa inte klick och jag tror han såg mer av svårigheter än möjligheter. *s*

Officiellt besök

Av , , 6 kommentarer 2

Paret Spurgeon driver ett barnhem sedan 80-talet. Han var professor i matematik innan han vid dryga 40 sadlade om och blev predikant. Hon är utbildad blindlärare. Tanken var först att satsa på just blinda, men det finns ett par blindskolor (drivs av kristna organisationer) i distriktet.

Tamil Nadu i södra Indien är ett område där det funnits kristna sedan de första århundradena efter Kristus. Spurgeons hör båda till familjer som varit kristna i ca 8 generationer.

"Urgruppen" kallas Thomaskristna och tros ha sin start via aposteln Thomas som man säger kom hit år 53. Han som först tvilade och sedan trodde och vars utpekade grav finns i området. Klart är i alla fall att de första europeiska missionärerna på medeltiden fick sig en funderare när man stötte på en fungerande och ganska utbredd kyrka där ingen hört talas om påven.

Flickorna ovan är klädda i sina skoluniformer. Ett mycket bra system i ett land där en del skulle kunna byta dyrbar Sari varje dag och andra kanske bara skulle ha trasor. Hade kunnat underlätta tillvaron för vissa i Sverige också, om förutsättningarna funnits.

Man hade just byggt på ett av husen med en våning för att bl.a. få till ett fritidsutrymme för de nu 44 flickorna. Min församling stödde tidigare barnhemmet, men eftersom man får stöd från olika håll började vi hjälpa till där det var fattigare.

Vi fick inviga nybygget, Bengt klippte bandet. Man hade faktiskt fördröjt färdigställandet med tre månader så att vi skulle kunna göra det. Då kände man sig nästan som en "storgubbe".

Byggnadsarbetarna, ett 20-tal män och två kvinnor, var med på invigningen och fick mat efteråt. Vi skulle också dela ut en gratifikation till var och en. Här var det Anders tur. Han som fick känna sig som en storgubbe mest hela tiden.

T.o.m. ekorrarna är smalare

Av , , Bli först att kommentera 2

Man känner sig lite lätt kollosal i Indien.

Ta bara det här med autorikshorna. De billiga trehjuliga små sakerna med sina kamikazeförare som ersätter våra taxibilar och mer därtill. I en widebodyriksha där vi tre svenskar hade fullt upp att rymmas med lite gepäck klämmer man faktiskt in 10-15 indier, om man måste. Allt enligt devisen "Varför inte lasta när man kör?"

Får trösta mig med att även ekorrarna är smalare.

Riskavfall

Av , , Bli först att kommentera 3

Det här blir en dag av nedvarvning innan det är dags att varva upp igen. Veckor av intensivt resande, massiva intryck och sömnbrist kommer att ge sig till känna.  Det blir förhoppningsvis också publikation av de sista (?) indienbilderna. (Bl.a. från ett barnfängelse) Det lär komma reflektioner även senare, men jag vill sätta en punkt. Helst innan läsarna har Indien långt uppe i gommen.

I Mariehemskyrkan blir det lite andra bilder som kommer att visas på lördag. Mindre av allmängodset och mer om de specifika verksamheter som stöds.

Jag ska också ge mig i kast med sanering och sortering. Hade mina sandaler inte varit så nya och bra hade jag försökt trycka ner dem i en gul låda som finns på vårdcentraler och sjukhus. Med varningstext och vita plasttänder som hindrar någon att stoppa ner sin hand i riskavfallet. Det blir multipel tvätt av dem och olika sorters rengöring av andra saker.

Hade ett tag tänkt skriva en blogg om de sanitära förhållanden man stöter på i olika delar av Indien. Risken är att det bleve "way to much information", att känsliga läsare skulle få bestående problem med vissa saker och att andra skulle sluta hälsa på en. Jag har ibland motstått min fotografiska dokumentationslust. Dels av ovanstående anledningar, men också för att jag inte velat genera människor.

En sak kan jag säga. Jag förstår varför många indier gör mycket för att försöka undvika dammet.

Stundtals har man känt sig själv som ett enda stort riskavfall. Det var bra att vi fick sluta vistelsen i Indien på "Cornerstone Campus", ett ställe där man bl.a. beslutat sig för att ha minst lika god renhet och hygien som hos oss.