…

I går kväll var det möte för vänfamiljer till nysvenskarna i Vännäs. Vi har inte bidragit på det området sedan flyktingvågen i början av vår tid i Vännäsby, men har haft saken i tankarna.

Efter mötet skulle jag söka upp en ung man. Han var inte hemma, men jag blev inbjuden på te av en av hans vänner.Vi fick bra kontakt och snart kom ytterligare en ung studerande. Tiden led och maten som lagats under tiden såg ut att vara färdig. Jag reste mig för att tacka och gå när värden sa:

"-Vart ska du? Det är mat nu!"

Vi åt och pratade utbildning, jobb och lite arbetsmarknad i Sverige. När han hörde att jag varit rektor rätt länge hämtade han sitt CV som han använt för att söka extraarbete. Han frågade hur en svensk chef uppfattade vad han skrivit och om något borde ändras. Vi redigerade litegrann.

När man möter unga personer med liknande social kompetens, initiativkraft, ambition och lust att bidra får man en del tankar. Kanske utopiska, men vågar man vädra infallen kan någon ibland få bärande idéer ur dem.

Jag önskar det fanns sociala företag med minimala administrationskrav för människor i  liknande situationer. Miniföretag som kan skötas av de arbetande så snart som möjligt Kanske kunde hobbyformen användas så att de som har tid och lust till extraarbete men svårt med formulären inte får stoppskylten i plytet direkt. Egentligen är det väl "Sociala RUT" jag pratar om, men det systemet är för krångligt för målgruppen att hantera själv.

Jag ser framför mig arbete och möten som på en  basnivå  fyller vardagsbehov och nyttjar och kultiverar resurser som finns. Just för de här pojkarna kunde en sån sak medverka till att göra svenskundervisningen effektivare och öppna upp förståelse för hur svenskarna och deras samhälle fungerar bakom fasaderna.

Även under tiden med SFI eller senare studier finns mycket av dagen kvar efter lektionerna. Det sociala livet är ofta magert. Många invandrare från afrikanska länder jag mött är vana vid stort utbyte med andra och att händernas arbete behövs.

Det hade varit roligt att se somalisk-eritreanska snöskottare hjälpa äldre husägare på vintrarna. Eller hårt upptagna yngre. På somrar och höstar kunde man klippa gräs eller hjälpa till att måla stugor eller någon ännu kvarvarande lagård. Kanske spadvända trädgårdslandet eller hjälpa till med veden. Eventuellt långpromenaden med hunden ägaren inte längre orkar ge all motion.

De flesta av de unga nyinvandrade jag mött har stor respekt och lyhördhet för äldre, något som inte är lika vanligt överallt. Man anar att många skulle kunna vara väldigt "kundorienterade". Många skulle säkert göra insatser gratis för vänskaps skull, men jag ser också introduktion och stimulans till arbete och företagande framför mig. Till vardagsavtal, "leverans", betalning och självkänsla.

Det skulle initialt behövas hjälp med ledning, samordning, förberedelse och löpande praktiska instruktioner. Det borde kunna lösas.

Liknande saker kunde vara aktuella för svenska ungdomar. Men jag gissar att motivationen i det här gänget generellt kan vara större.

Många i buketten av invandrare har företagarerfarenhet med sig från sina hemländer och familjer. Flera har potential att höra till morgondagens arbetsgivare i Sverige. Någonstans måste man börja få användning för sina resurser. Passivisering av dessa, liksom våra ungdomar, är inhumant och på flera vis slöseri.