Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: jobb

Vem ska göra AF:s jobb?

Av , , 2 kommentarer 6


Det drar ihop sig till storm på arbetsmarknadsområdet, efter en tids stiltje på vissa områden.

Vi får fler äldre äldre med ökande behov av vård och omsorg och har litet tillflöde i arbetsföra åldrar. I många kommuner minskar befolkning och arbetskraft. Färre arbetande skattebetalare. En stor del utrikesfödda arbetar, men många i etableringen är på väg in i JOB, andra till försörjningsstöd. Flera kommuner måste minska vux-utbildningen och studerande får läsa på distans. Inte bäst för alla.

M/KD—budgeten drog ner 5 % på AF:s förvaltningsanslag, 10 nästa år, och 50 % drogs ner på AF:s programanslag. Pengar till arbetsmarknadsutbildningar, aktivitetsstöd och lönesubventioner m.m. Regeringsbildningen och Jök:en medförde full privatisering av matchningen av arbetssökande. Allt sker momentant, rakt av. Det finns medarbetare även inom AF som tror att det som helhet är rätt åtgärder, men takten ger svåra problem.

Då ser väl morgondagens AF-aktörer, bolag och folkhögskolor, ljust på framtiden? Inte direkt. Några av bolagen har upphört, dragit ner, slagits ihop eller konkursat. Några försöker lämna igen sina upphandlade uppdrag. De flesta har få deltagare och blöder kraftigt.

Folkhögskolor som på regeringsuppdrag samarbetar med AF i särskilda utbildningar upplever en tvärbromsning. Dels naturligt på grund av lägre inflöde av utrikesfödda, dels för att AF sagt upp viss utbildning och inte orkar/hinner anvisa svensk- och utrikesfödda till arbetsmarknadskurser eller ”kortare reguljära” utbildningar – ofta mot vård och omsorg. Nödvändiga utbildningar som inte kostar kommuner eller AF regionalt några pengar.

Nu bromsar konjunkturen, många kommer tillbaka från extratjänsterna samtidigt som insatser och resurser som kan lindra används inte. Det gläder att det högt i AF förs diskussioner om fler folkhögskoleinsatser, men nu skickar skolorna tillbaka anvisade pengar. Många arbetssökande går istället hemma utan utbildning medan folkhögskolor måste lägga ner arbete och enheter som absolut behövs i morgon. Vem ska då göra jobbet?

Att kommunerna vill bygga ut sin verksamhet och konkurrera med aktörerna om matchningen är förståeligt, men också oroande. Alla kommuner kommer inte att ha aktörer, särskilt inte när de etablerade nu svälts ihjäl. Att vi i kommunerna blir både beställare, utförare och kanske kontrollanter är inte bra. Jag ser växande administration, ökade kommunala kostnader och än förre utförare då få vågar lita på att kommunal verksamhet inte favoriseras.

En mörk bild? Jag har försökt teckna den som jag ser den, utan alltför mycket partiskhet.
Vad måste göras?

Arbetsförmedlingen lokalt: Mitt i krutröken måste AF ändå fokusera på att flytta sina inskrivna framåt. Människor måste in i utbildning och matchas vidare till jobb där de behövs. Utrikesfödda får inte gå hemma och tappa språk, motivation och fart. De måste aktivt föras vidare i trappan mot arbete och integration. Det finns lämpliga påverkansbara utbildningar, folkhögskolans behöver AF inte betala för.
Förs människor inte vidare knäcks de kommunala ekonomierna då många hamnar i försörjningsstöd istället för förvärvsarbete.

Arbetsförmedlingen centralt: Huvuduppgiften måste få fokus ner genom organisationen. Omorganisation får inte ta all tid. Avtal måste nyttjas, nya måste till. För folkhögskolan måste det snabbt fram kurser med svenska, samhällsinformation och arbetsmarknadsinsatser för dem som gått från etableringsprogrammet till Jobb- och utvecklingsgarantin. Utrikesfödda som varit här några år, men inte kommit längre än de i etableringen. Det behövs även mer aktivering för svenskfödda som av olika anledningar blivit långtidsarbetslösa.
Folkhögskolornas bristyrkesutbildningar måste också komma tillbaka.

Kommunerna: Vi måste bryta ryggmärgsreflexen att vilja göra mest möjligt själva. Vilka samarbeten kan vi få till? Med andra kommuner, folkhögskolor och andra. Ibland behövs delande av kostnader, med folkhögskolor blir utbildningen oftast gratis fast man kan resonera sig fram till utformningen utifrån förutsättningarna. Kanske till och med samarbeta om lärare.
Människor i försörjningsstödet måste kunna studera till vissa kortutbildningsjobb. Personer i svårigheter av olika slag kan få en start mot studier i Studiemotiverande folkhögskolekurs, SMF. Upp till 6 månaders utbildning utan kostnad för kommunen. Till exempel.

Politiken lokalt: Vi måste uppmuntra och initiera samarbeten innan vi ”bygger ut”. Fundera på vad vi ska driva själva och inte.

Politiken centralt: Utan att fastna i vems fel det ena och det andra var och är måste politiken få fram verktygen att få fler av arbetskraftsreserven i arbete. Människor långt ifrån arbetsmarknaden måste komma närmare – få bli behövda och självförsörjande.
”The perfect storm” måste undvikas.

Det är förståeligt att många i myndigheter och verksamheter mår mindre bra idag, men om vi inte får jobbet gjort nu mår vi ännu sämre i morgon.

Hushålla, använd civilsamhället!

Av , , Bli först att kommentera 9


Det ligger i den mänskliga naturen att vilja utvidga sin egen verksamhet, det man har kontroll på. Så är det inte minst för oss i kommunerna.

För skattebetalarna kan denna ”naturlag” bli dyr. Att stänga ute all annan initiativ- och utförandekraft än den politiska kan göra att kommunen får bygga upp allt större verksamheter – som ofta är tröga att anpassa när behoven ändras. Det blir dyrt för kommunmedborgarna. Särskilt när vi generellt får mindre arbetande och skattepengar.

I veckan har jag fått se två olika kommunala förhållningssätt i andra delar av landet.
På en plats hur det kan bli när ”kan själv” i förlängningen blir ”måste själv”. Måste utföra, måste betala. Det som dessutom inte blev gjort för att man inte bjöd in andra aktörer på banan. I detta fall ledde det till att invånarna både tvingas betala för mer egen verksamhet och mer försörjningsstöd för dem som inte flyttades framåt utan passiviserades på vägen.

I går samtalade jag med två ledare för stora rörelsedrivna verksamheter med välvilligt samarbete med sina respektive kommuner. Där betydande utbildnings- och matchningsinsatser sköts av folkbildningen. I båda kommunerna utbildas, ”förvärms” och matchas för ett antal dussin miljoner, det mesta utan kommunala skattepengar. (Vissa delar görs i ekonomisk samverkan med kommunerna) Däremot får kommunen in skatt från de anställda och verksamheterna som servar folkhögskolorna. Vad som sparas genom alla som via idéburna sektorn hindras att hamna i försörjningsstödet är svårt att beräkna.

Här kan man säga att jag sitter på två stolar som kommunpolitiker och utvecklingsledare på Dalkarlså folkhögskola. Vi måste i alla fall se till att kommunalskatt inte i onödan går till det andra samhällssektorer kan göra. Ibland med större personligt engagemang som i enskilda fall kan bli avgörande för resultatet.

AF i alla kommuner

Av , , Bli först att kommentera 9


Alla partier har i något varierande grad bestämt sig för att förändra AF. De allra flesta är inne på att andra aktörer, bolag och idéburna, framöver ska sköta matchningen, men att myndighetsutövning och anvisning ska skötas av den kraftigt reformerade Arbetsförmedlingen.

Här kunde vi ha en ”never ending debate” om vems fel det är att det varit som det varit och blivit som det blev. Det var inte min tanke nu, den kan vi ta sen.

Däremot publicerar jag här nedan en av motionerna jag fick godkänd på Moderata länsförbundsstämman i Västerbotten häromsistens.
En stor andel av dem som nu är Arbetsförmedlingens ”kunder”, svensk- och utrikesfödda, kommer att behöva hjälp av människor när man ska komma igång med den digitala kommunikation som AF sedan länge tänkt ska dominera kontakten med myndigheten. Då är det en absolut miniminivå att AF finns och kan bistå med hjälp i statliga servicekontor i varje svensk kommun.

”Motion om Arbetsförmedlingens närvaro i servicekontor

Arbetsförmedlingen har beslutat att stänga sina kontor i minst 130 kommuner. De flesta av dessa kommuner är glest befolkade och många har tagit emot relativt många nyanlända då man historiskt har haft utflyttning som gett överskott på bostäder.

Många av de berörda kommunerna har stort arbetskraftsbehov i offentlig och privat sektor och behöver att de inflyttade stannar, får relevant språk- och yrkesutbildning och kommer i arbete lokalt.

All myndighetshantering som åligger Arbetsförmedlingen i etableringsärenden med mera kommer inte att kunna läggas över på externa aktörer. En betydande andel nyanlända kan också antas ha särskilt svårt att hantera myndighetsärenden digitalt. Dessa behöver möta tjänstepersoner, förslagsvis i statliga servicekontor där Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Försäkringskassan är samlokaliserade.

Regeringen har föreslagit att fler kontor ska inrättas, nästan alla i städer och storstadsområden. Regeringens signaler om att även Arbetsförmedlingen framöver ska ingå i samarbetet i servicekontoren behöver preciseras. Både arbetsförmedlingens kunder med större behov och de aktörer som framöver ska sköta matchning och utbildningsinsatser för dessa behöver kontakt med lokalt förankrade tjänstepersoner. Särskilt i glesbygdskommuner där Arbetsförmedlingen inte har kvar traditionella kontor.

Med anledning av ovanstående föreslår jag länsförbundsstämman:

att verka för att regeringen i kommande regleringsbrev ålägger berörda instanser att säkra Arbetsförmedlingens närvaro i statliga servicekontor i alla kommuner där man saknar traditionella kontor

att anta motionen

att sända motionen vidare till partistämman

Jan Nilsson, Vännäs”

Många bor utanför Södermalm

Av , , 2 kommentarer 11


Förra helgen hade Moderaterna länsförbundsstämma i Skellefteå. Jag hade skrivit tre av motionerna som också antogs av stämman. Tänkte sätta ut dem här, alla med nationell inriktning. Den första med särskilt stor betydelse för vår del av landet. Alla bor inte på Södermalm.
Inte minst i tider av ökande arbetskraftsbrist behövs flexibilitet. Särskilt människor som bor långt ifrån jobbkompatibel kollektivtrafik behöver ha råd att ta jobb som finns där de finns:

”Motion om höjd nivå på skattefri reseersättning och bilersättning i jobbet

Den nuvarande nivån på reseavdraget för resor till arbetet och den skattefria ersättningen för resor med egen bil i tjänsten har sedan 2007 legat på 18:50. Den summa som dras av från framräknat ersättningsbelopp har höjts eftersom och ligger nu på 11 000 kronor.
För alla arbetande med behov av bilen för resor till och från jobbet och för dem med behov av egen bil i arbetet är dessa ersättningar oacceptabelt låga. Nivåerna är till exempel mer än dubbelt så höga i Norge och Danmark. Tillsammans med automatiserade skattehöjningar på bränsle och det införda bonus malussystemet utgör de eftersläpande nivåerna närmast ett hån mot Sveriges bilister, främst dem som bor och verkar i vår lands- och glesbygd med långa avstånd.

Med anledning av ovanstående föreslår jag länsförbundsstämman:

att verka för att de skattefria ersättningsnivåerna utreds och höjs i paritet med kostnadsutvecklingen sedan 2007

att beloppet med vilket ersättningen automatiskt sänks utreds och minskas

att motionen antas

att motionen sänds vidare till partistämman”

Från kortutbildningsjobb till chef

Av , , Bli först att kommentera 6


I fredags talade jag med en handlingskraftig och innovativ förvaltningschef i en mellanstor kommun, en som gått en lång väg. Eller ska man säga trappa?

Den första utbildningen var drygt 20 veckor lång. Sen följde arbete där det tjänades pengar och skaffades erfarenhet. Yrkesvalet kändes rätt och det blev ytterligare utbildning på drygt 30 veckor. Efter en tid blev det tre terminers studier till ett legitimationsyrke.
Den styrning som länge utövats efter diverse internutbildning är förankrad i bred och djup erfarenhet.

Idag står vi inför en tilltagande brist på arbetskraft inom viktiga områden. Bland annat ställer teknisk utveckling skarpare krav på utbildning som i Sverige idag helst ska tas i ett steg. Inom vården togs vårdbiträdena bort och man talade länge om att ta bort även undersköterskorna. Sjuksköterskor skulle utföra allt det undersköterskor, vårdbiträden och vårdnära servicepersonal gör idag. Jo, vårdbiträden är nu på väg tillbaka och på plats inom omsorgen i flera kommuner.

Jag ser det olyckligt att ”utbildningstrappan” försvunnit i så hög grad och ersatts av stora, höga steg. Möjligheten att med kort utbildningstid och lite lån komma ut och göra nytta och känna sig för är värdefull på flera sätt. Med stegrade initiala krav har vi höjt tröskeln, ökat utslagningen och dessutom användningen av helt outbildad personal. Att som utrikesfödd eller efter en grundskoletid med diverse svårigheter t.ex. klara en undersköterskeutbildning är inte lätt.

Nu finns det kriterier för vårdbiträdesutbildningen igen, men många kommuner anställer inte vårdbiträden. Däremot ofta ett ökat antal vikarier utan någon som helst utbildning.

Låt oss gå tillbaka till förvaltningschefen som började med en termins studier, men gick vidare. Några studiekamrater stannade säker på första nivån och har gjort ovärderlig nytta för människor. Kortutbildningsyrkena behövs och kan också vara en bra början på något helt annat. De ska inte föraktas, istället ska vi se till att fler utbildningssteg bildar en trappa som sitter hyfsat väl ihop för den som vill gå vidare.

I Finland är det inte ovanligt att civilingenjörerna börjar utbildningen med teknisk yrkesskola. Varför är grannarna så ofta klokare än vi?

Flytta fram förarna

Av , , 4 kommentarer 8


Några av de problem samhället och särskilt kommunerna har är ”kommunicerande kärl”. Genom att lösa ett problem lättar man även trycket på ett annat område.

Många förstår ett par fundamentala saker. Vi har arbetskraftsbrist i viktiga samhällssektorer. De som ändå inte får arbete ska till slut leva på försörjningsstöd. Skulle vi vara lite mer lika Finland, t.ex. inte fullt lika mötes- och dokumentationsglada, skulle vi sannolikt eliminera en del arbetskraftsbrist genom ökad effektivitet. Det skulle ändå inte räcka och det finns områden där särskilt vi i Norrland behöver agera snabbt.

Jag tänker på fordonsförare. Hela avlånga Sverige och särskilt glesare delar behöver ett antal tusen människor som kan köra budbil, lastbil och buss. De finns! Jag har mött några dussin de senare åren. Människor som kört tunga fordon i några årtionden. Särskilt de som kommit från Syrien har ofta kört moderna fordon. Några har reparerat dem. Knappast någon av dessa kommer att studera på högskola och universitet och varför skulle de? Vi behöver verkligen deras medhavda kunskaper och färdigheter. Oavsett hög- eller lågkonjunktur kommer vi att ha brist på förare.

Kommuner som har gymnasier med tunga fordonsutbildningar borde starta praktiska snabbspår där språk-, körkorts- och yrkesunderkunskaper prioriteras. Det kommer att behövas mycket jobbspråk. Ta särskilt upp de områden där erfarenheterna brister, halkkörning och kanske säkerhetstänk. Kom igång och flytta dessa erfarna människor från hotande försörjningsstöd till förvärvsarbete. Innan vi aktivt har passiviserat dem. AF borde också nyttja de fordonsutbildare man upphandlar mer uppfinningsrikt åt detta håll.

Enskilda, familjer, företag och samhälle har väldigt mycket att vinna på uppfinningsrikedom och handlingskraft på det här området.

När man skäms för myndighetssverige

Av , , 1 kommentar 15


När fetaste kameler sväljs och spinkigaste myggor fastnar i silen, då skäms man för myndighetssverige.

Familjen kastas ut för en arbetsgivarmiss.

Att för andras småfel utvisa arbetande, bidragande och välanpassade människor med svenskfödda små barn till ett land de aldrig sett, det är vedervärdigt lågt för en rättsstat. Särskilt när man jämför med att uppskattningsvis 150 IS-terrorister kommit tillbaka från Mellanöstern utan att störas alltför mycket.

Egentligen är det mer den förda politiken man ska skämmas för. I Norge har t.ex. medlemsskap i terrorsekter varit förbjudet ett tag. Här blev det förbjudet först 2016 så de flesta som åkt för att upprätta terrorstaten IS kan inte åtalas eller hindras från att ostört ta del av Sverige igen. Regeringen har heller inte klarat att få till en stopplag för dessa huvudlösa utvisningar av väletablerade och arbetande nysvenskar. Det är skamligt.

Vi ska inte om och om igen behöva se de riktigt välintegrerade och arbetande behandlas värre än förbrytarna. De och deras barn ska inte behöva uppleva det.

Porsche ser vad som sker

Av , , Bli först att kommentera 7


Anrika Porsche har problem med arbetskraftsbrist, liksom övriga Tyskland och mest hela Västeuropa. Biltillverkaren försöker nu möta bristen med arbetsmiljöåtgärder och tekniska hjälpmedel som ska hjälpa äldre arbetskraft att kunna och vilja fortsätta jobba. Långt in i pensionsåldern.

Det är klart att det i det här fallet handlar om utbildad, kunnig, teknisk och praktisk arbetskraft. Skulle lågkonjunkturen slå hårt blir det säkert mindre behov även av kvalificerad personal. All arbetskraftsbrist är dock inte konjunkturberoende. På vissa håll är bristen så stor att den beräknas bestå även i lågkonjunktur. I Sverige gäller det fordonsförare, vård- och omsorgspersonal, pedagogisk personal m.fl.

Glappet mellan utbildade, erfarna och många nyanlända som har låg eller ingen utbildning är oftast stort. De länder, områden och kommuner som ser till att hela tiden flytta en betydande del lågutbildade närmare korta eller längre yrkesutbildningar, högre utbildning och jobb kommer att höra till vinnarna.

    Ingen ska säga att det är lätt eller att problemen är små. Men där man inte arbetar målmedvetet för att steg för steg lyfta fram fler som arbetande och skattebetalande, där får man framöver jobba desto hårdare med arbetskraftsbristens konsekvenser. Och med försörjningsstödet förstås.

Bra gjort Nordmaling!

Av , , Bli först att kommentera 13

Väldigt roligt att se integrationsresultaten i Nordmaling. Det finns många goda exempel här i Västerbotten, men Nordmaling har jobbat riktigt målmedvetet med att få utrikesfödda i arbete inom vård och omsorg.
Vi har definitivt många kommuner där vi är helt beroende av våra utrikesfödda för att äldreomsorgen ska fungera. Vi behöver flytta fler närmare jobben, var det nu än är. Det är olika lång väg beroende på startläge, personliga förutsättningar och yrkesmål.

B28DB9BB-E1E9-44E5-AC3F-DE2CA17A56B7

Bild och artikel kommer från Västerbottningen.

Vem ska vårda din mamma?

Av , , 2 kommentarer 7


Länge har jag utgått ifrån uppgiften att att Umeåregionen inklusive Övik behöver totalt 4 000 undersköterskor till 2025. Det är värre, enligt vad Dalkarlsås vårdlärare och jag fick höra under tisdagen.

Bara i Umeå kommun, utan kransen och Övik och med landstingets/regionens verksamheter oräknade, beräknas 4 500 undersköterskor och vårdbiträden behövas till 2028. Utbildningstakten är nu 100-120 st per år om man räknar ihop samtliga gymnasie- och vuxutbildningar i kommunen. Hoppas man räknat in att de ”äldre äldre”, över 80, ökar med 40 % på ungefär samma tid.

Digitaliseringen kan i den bästa av världar kapa personalbehovet med 30 %. Då behövs kanske bara 3000 fler vårdanställda i kommunen till 2028. (NUS och primärvården behöver några också) Hela Umeås alla utbildningar får med nuvarande takt fram drygt 1000 nya till dess. Hur många utbildas för Övik, Nordmaling, Bjurholm, Vännäs, Vindeln, Robertsfors och Lycksele m.fl. kommuner?

Den enda arbetskraftsreserv vi har nu är de utrikesfödda och svenskfödda som av olika skäl hamnat utanför utbildning och arbetsmarknad. Domen kommer att bli stenhård över politiker, profession, fack och utbildare om vi inte snabbt och resolut börjar flytta så många som möjligt mot framtid inom vården. För de flesta i arbetskraftsreserven behöver det ske i flera steg. Man går inte från SFI till en vårdutbildning på gymnasienivå.

Nyss har en utbildningsväg stängts då Folkhögskolornas bristyrkesutbildningar stoppats. En ny väg där grupper av utrikesfödda har kunnat utbildas med teori och praktik till tidsbegränsade anställningar, skaffa sig branscherfarenhet och fackspråkkunskaper så att man framöver också kan klara ”betygsutbildning” till vårdbiträde, undersköterska och sen kanske sjuksköterska. Utbildningsvägen har varit ett oerhört mycket bättre alternativ än att ta in totalt outbildade i verksamheterna. Som man tyvärr måste göra allt oftare.

Det är sannerligen inte lätt att ta fram fler vägar till vårdutbildning på passande nivåer. Ofta tycks det intressantare att bevaka principiella ståndpunkter, hävda olika intressen och orealistiska målsättningar eller att söka formella hinder. Tyvärr kommer det framöver en salt nota på det som inte blir gjort. Jag ser framför mig bilder från en drastiskt försämrad vård och mediadrevens frågor varför vi lät tiden gå när arbetskraftsbristen varit känd så länge.
Att många som kunnat bidra hamnar i försörjningsstöd istället för i förvärvsarbete för vår handlingsförlamnings skull dränerar oss dessutom på ekonomiska resurser.

Allt är inte bara svart. Det händer positiva saker här och där, på komvux, folkhögskolor, yrkeshögskolor och vissa gymnasier där man har fler sökande än tidigare. Det snickras på kreativa initiativ, men vi är ändå milsvitt från behoven. Det behövs mer.

Vi måste få ändan ur vagnen!