…

Har ägnat en del av lördagen åt diverse kommunala angelägenheter.

Bland annat har jag läst lite om förtroendevaldas arbetsgivaransvar. Det är ganska klokt att man får läsa sådant efter att man redan tackat ja till att stå på lista, blivit invald i fullmäktige och/eller kommit in på ett uppdrag. 😉

En detalj i häftet om arbetsgivaransvaret var att 1,1 miljoner svenskarna arbetar inom kommun eller landsting. Det blir en hyfsad andel. 29 % av den arbetande befolkningen faktiskt.

Det är viktiga och nödvändiga verksamheter det handlar om, inte tu tal om det. För framtiden finns många delvis "krockande" funderingar kring dem.

Hur ska dessa verksamheter kunna attrahera en så pass stor andel av morgondagens arbetskraft att de gemensamma samhällsfunktionerna fungerar ungefär så som vi är vana?

Just nu går det bra för Sverige, men hur kommer näringslivet att utvecklas på sikt? Vilka blir förutsättningarna, också jämfört med omvärlden? Hur stor omfattning kommer näringslivet att ha? Hur stor gemensam sektor kommer värdena som kommer till där att kunna upprätthålla? Det finns politiska röster som inte tycks behöva fundera på de här sakerna, men gör man inte det har man ringa kontakt med verkligheten.

Tror man att det går att öka kommun- och landstingssektorns andel av den arbetande befolkningen tror jag att man lurar sig själv. Jag tror inte det blir möjligt att få fram varken folk eller pengar till en sådan utveckling. Samtidigt blir de äldre fler och många ungas helhetssituation påverkar deras utveckling, utbildning och möjligheter negativt. Det sista är inte alls bara en resursfråga.

Det kan bli spännande att vara politiker framöver. Det vore nog lugnast att sluta med politiken och falla in i klagandet på dem som försöker istället. Det är i alla fall enklast.