Tofflorna är uttagna och ligger bak i bilen. Kontotet är i stort sett tömt.
Stämningen är bra och förväntansfull. Det utvärderas, repareras, flyttas, möbleras och planeras för fullt. Alla har uppkavlade ärmar. Åtminstone bildligt och det är ju viktigast. De sista dagarna har det beslutats att Mariaskolans reseprofil inte ska rubbas. Tanken är att det ska bli resa även nästa år, men då inom Sverige.
Det känns riktigt bra.
Belgisk våffla i Lycksele. Missade den berömda våfflan vid Mariaskolans besök vid EU-parlamentet för några veckor sedan. Sitter nu på Duvan i i Lapplands huvudstad och pratar buss och framtid med "Föreningen för pedagogiska resor". Passar samtidigt på att ta igen missen med de goda belgiska våfflorna.
…
För en vecka sedan, vid den här tiden, så kom jag hem till Vännäsby med Mariaskolans resebuss. Vi hade åkt cirka 600 mil med den och varit i en del speciella situationer och på lite trafikmässigt knepiga platser ibland.
I tisdags startade jag den första gången sen hemkomstern och skulle flytta den till Dalkarlså. Den gick i två minuter innan motorn började gå kraftigt orent och måste slås av. Senare gick den inte att starta alls.
Jag tackade Gud! Tänk om vad det nu var som hade inträffat hade hänt i Tyskland, i en "multifilig" ronell i Paris eller någonstans trångt till där vi knappt tog oss ut med fullt fungerande buss. Hemska tanke. Första gissningen vid "haveriet" var ett spridarfel.
I förmiddags, när jag hjälpte till med lite kyrkstädning i Umeå, ringde resans andre chaufför och undrade om han kunde komma till Vännäs och leta felet. För en ideell organisation som "Föreningen för pedagogiska resor" går pengarna åt snabbt när man betalar märkesverkstadens tusenlapp i timmen, plus moms. Det är klart man nappar på ideella erbjudanden.
5 timmar senare spann Scaniadieseln som en (storvuxen) katt igen. Det hade uppstått ett läckage så att det kom in luft i en koppling på sugsidan av bränsleledningen. Mer behövdes inte. Hur det sedan gick till att bussen med ett sådant "smygfel" gick perfekt för oss ända hem och därefter inte alls, det övergår mitt förstånd.
Det är å andra sidan mycket som gör det.
Bussen med chaufför och reparatör i östra delarna av Berlin i slutet av maj.
…
Vi har haft skolavslutning på Mariaskolan ikväll. Den sista för mig och Agneta som anställda och ansvariga. Nu tar snart Carin Lingmalm över helt som rektor.
Det var en väldigt fin skolavslutning. Duktiga elever som förvånade med sina olika framträdanden, allt under ledning av två tjejer i nian. Flera i avgångsklassen höll tal för alla församlade, som traditionen bjuder på vår lilla skola. Några hade tänkt backa ur, men tog det spontant när tiden kom. Stora flickor och pojkar. Några har växt massor på ganska kort tid, jag tänker inte främst på längden.
Jag kom på att jag är ganska medeltida ändå. Några anser kanske att jag är det i allmänhet, men i en mening håller jag med fullt ut. Männen på medeltiden grät. Ärrade krigare kunde gråta floder i offentliga sammanhang. Vid avsked, dödsbäddar och efter strider då de förlorat vänner. De skämdes inte ett dugg.
Jag grät inte så, men nog rann tårarna ibland. Den här skolan, de här eleverna, helheten har varit långt mer än ett jobb. Några som nu stod där ensamma och sjöng eller höll taj har gjort betydande "resor".
Förutom bibelorden om det allra viktigaste och lite annat som jag nämnde innan betygsutdelningen så gav jag dem ett praktiskt råd för framtiden. Att alltid försöka få gruppen dit de kommer att fungera. Det är otroligt vad som kan uträttas i och med en grupp där de som ingår har något av den inställningen. Det är mycket som kan ske med individerna där, vad de kan komma att utföra i en tillåtande, lyftande och sporrande miljö. Det ligger en del i det han sa Göran P, "Alla ska med". Det är inte minst ett individuellt ansvar att se till att det drar i den riktningen. Det är inte alltid och för alla det fungerar, men det är värt sina försök.
(Å andra sidan är det minst lika anmärkningsvärt hur man kan kväsa det mesta och få väldigt lite ut av resurserna i en grupp när en exkluderande, en "uteslutande", atmosfär råder. Där mobbing, kränkningar, osynliggörande och innegäng får frodas och härja fritt.)
Agneta och jag har fått mycket med oss hem, blommor, marmelad och dessutom fina avskedsgåvor från skolans styrelse. Det allra finaste vi fick med är dock andra saker från buketten av underbara och högst olika elever.
Tack ska ni ha, alla barn, unga och vuxna i och kring Mariaskolan!
…
Dagens traditionsenliga tävling mellan elever och lärare på Mariaskolan blev en våt tillställning. I år var det brännboll. Samma lag som brukar vinna vann även i år.
…
Trots regnet var det ganska soligt ändå på Mariehemsängarna. Lite glass lindrade förlustens bitterhet.
… 
Hinder för inlärning. Har just satt mig på hela ryggen på tjänstesoffan på kontoret jag snart ska lämna. Håller på och tömmer pärmar, kastar och sorterar. Borde kanske vara hemma och fundera på vad jag ska säga vid min sista skolavslutning imorgon, men kommer dag kommer ord. Kvällen är inte slut heller och det ska för övrigt inte bli många ord. Det är många roligheter och vemodigheter man ramlar över när man städar ut efter 17 år. Skrivuppgifter man lämnat till elever, elevkommunikation med olika företag och myndigheter. Hittar ett vasst brev till Proctor & Gamble, skulle kunna vara skrivet av en miljöpartist. 🙂 Nyss hittade Agneta ett citat jag skrivit ner i en pärm: "Måtte min undervisning bli sådan att den inte alltför mycket förhindrar inlärning". Tänkvärt.
Oj, så roligt! På väg in till droghandeln, ja Kronans alltså, träffade jag en klasskamrat från gymnasiet. Vi hann byta några ord om livet innan en av skolans "gamla" elever kom fram. En av dem som ofta hissade blodtrycket på en ganska duktigt. Nu fick jag en kram på stående fot. Det har gått bra för honom, mycket, mycket bättre än några kanske väntat. Innan han rusade hann Agneta få en kram och jag hann få en till. Och så lovade han, utan förfrågan, att kryssa mig i höst. 🙂
Sverige i nytt ljus. En av "nysvenskarna" som var med runt i Europa hade fått med ett ord av sin pappa. Det var att hans barn skulle få se att Sverige är ett mycket bra land. Eleven kommenterade saken ibland och jämförde med det vi såg. Sjöng också med mycket högt när "Du gamla, du fria" sjöngs på Röbäcksslätten vid hemkomsten. Vad och hur ett land är handlar om oerhört mycket mer än politik. Politiker i allmänhet skulle antagligen bli smådeppade omde verkligen insåg hur lite politiken i regel påverkar upplevelsen av landet. (När det inte handlar om kommunism, nazism eller andra totalitära system)Trots många brister i vårt land, flera elever påtalade t.ex. hur mycket hövligare och trevligare människor kan bemöta varandra på kontinenten, så har vianledning att vara mycket glada över vårt Sverige. Jag har varit i rätt många länder, bott i ett av dem, men aldrig velat bo permanent någon annanstansän just här. I Sverige. I Västerbotten.
Efter elva nätter i trånga "snarkofagen" i bussen har jag sovit en extremlång natt i egna sängen. Trots att det mestadels blivit hyfsat med sömn påresan blev det nästan 13 timmar i natt. Det handlar nog om mer om att spänning och ansvar släpper än om sömnbrist. Missade ett och annat idag, men dethjälps inte. Tror jag kan behöva lite lugn och ro.
…
Förutom busskörningen, där Jan Öhman tagit merparten och jag lite mindre, finns det mycket annat att göra när man ansvarar för 30 personer på den typ av resa vi nu gjort med Mariaskolans högstadieelever. Det är många beslut att ta för ledarna, rätt mycket styrning som måste till för att resan ska flyta bra och att tider – t.ex. mat- och sovrytm – ska hållas inom någorlunda ramar.
Med en åldersblandad högstadiegrupp med stora individuella skillnader finns också mycket man ska göra och vara som ledare. Några behöver lite extra hjälp eller trygghetstillskott, andra tydliga gränser. Att många inte varit utanför Sverige tidigare gör ansvaret än större.
När det varit "undervisning" på riksdagen, EU-parlamentet, koncentrationsläger eller i bussen via högtaleriet har det varit tyst och uppmärksamt. Eleverna har över huvud taget klarat det hela väldigt fint och det är en glädje att se hur flera av de stillsammare vuxit, ”blommat” och mer och mer börjat synas och ta plats under resan. På ett positivt sätt. Även bland de ”yvigare” finns mycket att glädja sig åt.
Det vore på ett sätt bättre att få börja ett läsår med en pedagogisk resa som den här. Istället för att ha det i slutet av ett läsår. Samtidigt krävs mycket planering och förarbete som det blir svårare att klara vid en höstresa.
Jan
Senaste kommentarerna