Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: matproduktion

Maten i morgon

Av , , Bli först att kommentera 5

Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.

Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.

Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.

Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.

Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.

Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.

Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.

 

 

Håller med Sverker

Av , , Bli först att kommentera 8


Fär inte länkningen att fundera, men kopiera in och läs den här artikeln om du inte gjort det. ligger mycket här: http://www.vk.se/955858/tva-kronors-prisskillnad-gor-skillnad

I butiker där man satsar på mjölk och andra mejerivaror från andra länder försöker jag undvika att handla över huvud taget.

Jag har många argument för detta. Ett är den skriande dubbelmoralen i att skruva upp kraven rekordhögt på de egna bönderna och sen ta existensen av dem och landskapet av oss alla genom att köpa där regelverket gör produkterna billigare.

Ett annat är att det är fullständigt livsfarligt att tappa matproduktionen i ett land och i en landsända. Mat är inte som andra varor. Mat är ”halva födan”.

Samma pris som 84

Av , , 3 kommentarer 16


En lantbrukare jag pratade med idag berättade att mjölkpriset han nu får är på samma nivå som 1984. Nittonhundraåttiofyra. Få av oss skulle vara glada över den lön vi hade då.

Det finns mellan 4 och 5 000 mjölkbönder med hög medelålder kvar i Sverige, men antalet sjunker snabbt. Det påminner om när grisbönderna slogs ut. Idag slaktas 40 000 grisar per dag i Europa som kan behandlas nästan hur svinaktigt som helst, med bara avkastningen för ögonen. I Sverige är det bättre att vara gris, men dyrare att föda upp dem och nu är det få producenter kvar. Det går att få fram mjölk billigare i Centraleuropa, om vi ser saken kortsiktigt och isolerat.

Man räknar med att våra knappa 5000 mjölkbönder ger jobb till 30 000 andra, allt från professorer och ostmästare till elektriker, chaufförer och industriarbetare. Det är en anledning att värna näringen. Djurskydd, kvalitet, natur, miljö och beredskap är andra tunga orsaker. Jag menar att vi med historien i minne måste inse att vi behöver en levande jordbruksnäring över hela vårt land.

Idag står det om ett av bidragen markägarna får i VK. En mindre del av dem är mjölkbönder. Trots de bidrag de får går verksamheten nätt och jämt ihop, i bästa fall. Ofta är det de få unga och mest skuldsatta som nu tvingas sluta. De som skulle leverera ost, youghurt mjölk och kött till dig, dina barn och barnbarn.

När vi nu en gång har börjat subventionera är det inte lätt att klippa. Nuvarande bidrag kan på ett sätt ses som ett direkt konsumenstöd. Vad skulle mjölken kosta utan och hur skulle det se ut med gran och några hästhagar på allt som nu är åker och öppna landskap?

Det finns saker att se över och stöd att ta bort, t.ex. EU:s stöd till tobaksodling. Men det svenska och norrländska jordbruket måste överleva. Eftervärldens dom kan bli hård om vi nu bara stoppar huvudet i sanden.

Bönder

Av , , Bli först att kommentera 12


En av mina absoluta favoriter bland lantbrukarna stod som just bonde i telefonkatalogen. Fast det kunde även ha stått filosof. Bland annat.

Man skulle kunna kalla mig fantasifull alarmist, men det här med matproduktionen oroar mig och har gjort så en längre tid. Jag fick idag ögonen på en notis i Dagens Industri som aktualiserade saken.

Snittåldern på de matproducerande är 60. De som är 35 eller yngre utgör 4 % av hela kåren. Av de 71 000 lantbruksföretagarna jobbar idag bara 24 % heltid. 1980 var 44 000 mjölkbönder, 2010 var de 5 600.

Jo, jo, jag vet att man har så många fler kor i snitt idag och att de dessutom är rejält upptrimmade. Minskningen och snittåldern på deras hussar och mattar oroar mig i alla fall. Vi är knappast självförsörjande på någonting idag, på vissa klassiska basvaror ”fattas” hälften. Hur ser det ut om 5000 dagar om nuvarande utveckling och avveckling fortsätter? Jag är inte helt övertygad om att världen alltid kommer att se ut ungefär som tvärsnittet av de senaste 40 åren. Det skulle kunna komma överraskningar på flera olika plan och minst en förutsättning för det riktigt storskaliga jordbruket vet vi kommer att förändras rejält. Det rent otänkbara har dessutom bevisligen hänt förr.

Vi har ohållbart lite bönder och de blir färre. Skulle några av de senaste 150 årens värre saker tillnärmelsevis upprepas så skulle vi dessutom kunna få erfara att vi har skört mycket folk som inte bor på landsbygden. Nu är det inte så sannolikt med kraftig nordisk och europeisk missväxt några år i rad, inte heller att det blir ett storkrig eller att oljeutvinningen snabbt och drastiskt minskas.

Men, vår matproduktion blir för varje år alltmer beroende av medvind, goda tider, riktigt gynnsamt väder och stabilitet i Mellanöstern.