…

Har idag stått inför ett problem som jag hade kunnat vara utan.

Ska ha in en artikel om Indienresan till en liten tidning och datorprogrammet jag har på min lilla resedator vill inte samarbeta efter att jag försökt spara artikeln i ett allmänt läsbart program. Så nu blir det en bloggtext innan jag ringer någon av mina rådgivare. Eller kastar ut datorn genom fönstret. I det stora hela är det dock ett ganska litet problem.

Ibland hör man väldigt stora ord om förändringarna i vårt samhälle. Det kan gälla det inget land kommit undan, eller ändringar i våra svenska system.

Vi har varit på snabbesök i ett land som varit sönderslaget. Många med ett intresse för världen och historien vet om Hitlertysklands försök att bomba sönder London under andra världskriget. Man försökte pulverisera stad och motståndsvilja, utan att lyckas. Bland annat på grund av att unga stridsflygare offrade sig som på löpande band när de bjöd bombarmadorna motstånd i sina Spitfires och Hurricanes. När det var som värst sägs det att de utbildade unga piloterna levde i genomsnitt tre veckor sedan de grundutbildats för sina plantyper och satts in i strid. Ändå hade man kö till uppgiften. Nedan ser vi en Spitfire från Maltas flygmuseum. England beställde 331 plan till att börja med. Det blev lite drygt 20 000 till inna kriget var slut. En del fick tjänstgöra på Malta där många inte hann upp i luften innan de bomades till skrot.

Den lilla ön Malta är betydligt mindre än London till ytan. Under två månader 1942 föll där mer bomber än det gjorde över London under hela det värsta året av "Blitzen". Att befolkning och soldater från England, New Zeeland, Australien, Indien och andra samväldesländer överlevde som de gjorde berodde till stor del på kalkstensgrunden där man relativt lätt grävde ut skyddsrum.  Även på en järnvägstunnel där många levde en stor del av sina liv under den här tiden.

Under de fyra första månaderna 1942 gjordes kring 250 till 350 bombanfall per månad, dag som natt. Över en ö som är hälften så stor som Vännäs kommun.Matbristen var svår. Konvojerna med mat, materiel och bränsle till ön bombades, torpederades och besköts av tyskar och italienare. Sänktes ibland till sista båt medan bomberna krossade all sorts struktur på ön. Malta, det var ett sönderslaget land.

"Krisen" hanterades som vanligt olika. Några svor och några bad. Jag gissar att det var fler som hade kristendomen innanför västen under den tiden, inte bara utanpå. Vad saker som "Miraklet i Mosta" bidrog med är omöjligt att säga, men det som hände där bidrog kanske till att några fick se och förstå mer av vad man hört.

Drygt 300 människor var samlade till Gudstjänst i kyrkan i Mosta den 9 april 1942 när en tysk bomb slog igenom kupolen, som hör till de största i Europa.

Bomben exploderade inte. Normalt skulle de eventuellt överlevande ha varit få. Ingen människa dödades, varken av stenblocken från taket eller av den 200 kilo tunga bomben. Några säger att den krossade en Jesusstaty på vägen. Det kan vara en "historieförbättring", men hålet i taket och andra skador finns fotograferade. Liksom en bomben. Nu visar man en replika. 

En nu avliden gammal vän, Lennert Karlsson, var sjömanspräst i Hamburg under kriget. Han fick vara med om att bära ut en odetonerad fosforbomb som slagit igenom taket på den svenska sjömanskyrkan. Han vandrade i slutet av sin tjänst där genom ett "Storhamburg" som brann av engelska bomber efter några nätters bombardemang där tiotusentals civila mist livet.

Vår jordiska tillvaro är skör. Liv, länder och ekonomier kan lätt slås sönder, väntat eller oväntat. Om du ser dig omkring är dagens Sverige inte ett sönderslaget land. Vi får försöka vara rädd om orden.