…
Det mesta av politiken är hederligt, träget arbete som görs utifrån en vilja att förvalta det gemensamma på bästa sätt. Utifrån våra olika ideologier. Det är inte det arbetet som får rubrikerna, det är sällan direkt spännande. Det är inte heller den delen den här texten handlar om.

Tyvärr skjuter sig politiken ofta i foten. Partier och företrädare tröttar genom enformigt självfokus och överdrivet grälla fulfärger när de andra ska beskrivas. Det blir så lättgenomskådat. Ibland sker självskadan även genom ett beteende som inte skulle accepteras på andra arenor, t.ex i skolan.

Till det som bryter ner hör också ”politiken” i form av låga och magsura angrepp, ofta anonyma, som är med och degenererar debatten, politiken och politikerna. Vilka ska orka med det flödet framöver? Hur slipad, hårdhudad och oresonabel ska morgondagens politiker bli för att härda ut med näthatet?

Och hur kommer man ofta högst i de interna maktkamperna? Vad blir priset för den kulturen?

Jag kanske är för negativ i just nu, men det hade varit roligt att lite oftare få vara riktigt stolt över det som sker på den politiska arenan. Och hur det sker.