…

Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.

Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.

Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.

Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.

Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.

Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.

Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.