…
I afton när det tystnat i skolan blev det ett lite längre samtal med några av lärarna. Vi hann fundera och förbereda en del saker i lugn och ro. Eventuellt kläcktes en god idé som jag hoppas kan uppfyllas. Inte dumt alls i så fall.

Under samtalet dök det upp ett minne. En lärare skulle ta emot en ny etta och sa ungefär så här vid ett möte med föräldrarna:

”-Om ni lovar att inte tro på allt era barn kommer att säga om mig så lovar jag att inte tro på allt de kommer att säga om er.” Hon var en kloking. Det hon sa kan ha bäring även på äldre elever.

Så vitt jag minns ville man själv ibland urskulda att man hade fokus på helt andra saker än skolan, eller t.o.m. hade betett sig helt oursäktligt förfärligt. Det hände tyvärr. Jag har ett minne av en ogärning mot en lärare som jag inte var direkt delaktig i, men jag skäms fruktansvärt för att jag inte avbröt den grymma mobbing som bedrevs. Jag ser hennes uppgivna tårar och hjälplösa armar och händer när jag vill, fast jag inte vill.

Nåväl, ville man blanda bort korten kunde det ske t.ex. genom att klanka ner på lärare, andra eller annat i verksamheten. Jag tror det var sällan jag lyckades i de där försöken. Men, får man ett felaktigt eller missriktat stöd en sådan gång så är det konstigt om inte måluppfyllelsen påverkas. Att få, eller tycka sig få, stöd för dåligt beteende eller att inte göra det man ska blir lätt som att gå genom skolan med handbromsen hårt åtdragen.

Med det inte sagt att lärare aldrig gör fel eller att man inte ska ta sina barn i försvar. Men gör det klokt och lyhört för båda sidor i en eventuell konflikt och så att motivationen att ta vara på skoltiden och undervisningen inte skadas.

Och som sagt, det kan vara bra att tänka tillbaka på hur man ibland agerade själv och vad man sa hemma.