Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: skribent

Möte på Rådhustorget

Av , , 2 kommentarer 9

Efter arbetet hämtade jag som ett sorts tidstecken mina första terminalglasögon från optikern vi har avtal med.

När jag släntrade över Rådhustorget kom Mats Rosin cyklande. Den pensionerade journalisten och krönikören från Folkbladets stolta dagar som jag läste så ofta jag kom åt. Trots att vi haft olika syn på vägen till det bästa möjliga samhället på ofullkomlighetens jord. Det är något med språket, tankesättet och självdistansen hos honom.

Han stannade av och vi bytte några ord om ”tokit och likt”. Bland annat hade han ett nästan 50 år gammalt minne av pappa Tore som hade satt sig hos honom.

Det var valåret 1970. Pappa var lite yngre än jag är nu och hade suttit två riksdagsperioder, de var 3 år då. Det är alltid några som vill bli av med en, så också då. Det var lite stridigt. Advokat Gullesjö från Skellefteå toppade en alternativ moderatlista och det tycktes vara på håret vem som skulle vinna.

Reporter Rosin ringde riksdagsman Nilsson vid 23-snåret på valnatten för att få några nerviga rader från vinnaren/förloraren till måndagens tidning. Det tog tid innan mamma fått honom till luren och då förstod Mats att pappa hade lagt sig och somnat.

”Sen dess hade jag en särskild känsla för Tore”, sa Mats ikväll. ”Det är inte många som hade gjort så när ens framtid stod på spel.” 

Fast det gjorde den ju inte riktigt. Det går att göra nytta på olika vis, om man får leva. Sånt avgörs högre upp. 

Men han fick 15 år till i riksdagen.

Lotten Lindström till minne

Av , , 13 kommentarer 25


Sociala medier låter oss ibland lära känna människor vi aldrig har mött. Inte riktigt på riktigt, men en bit på väg.

Så blev det för ganska många av oss med Lotten. Man behövde sällan fundera över vad hon tyckte och inte heller vilket humör hon hade i skrivande stund. Lotten gjorde intryck och avtryck, ibland genom att vara både personlig och hisnande privat. Hon hade en intensitet och rakhet i språket som kombinerades med ovanligt sinne för nyanser, både på nätet och på papper. Ibland blev hon härligt otidsenligt mångordig, en slowfoodskribent i en 140-teckens fastfoodtid.

Jag gissar att hon var omtyckt som lärare och att hon hörde till dem som berörde även i skolan. De som engagerar sig i människor, kommunicerar och är nära vän med språket gör ofta det.

När jag i lördags hörde att hon oväntat dött och sedan läste den definitiva dödsrunan som bar hennes bild så kändes det mycket overkligt. 38 år och intensivt levande och sen bara död en morgon i september. Själv hade hon enligt runan tydligen oroats av något, men fått lugnande besked dagen innan hon dog.
Det är väl rätt att bloggar tas bort när bloggaren dör, men det kändes tomt att inte kunna läsa något i hennes stora arkiv på vk.se i går. Det var som om den skrivande handen dragits upp ur vattnet och vattenspegeln momentant slutit sig och raderat bort alla märken av att handen funnits där. Det känns inte bra.

Vi har som sagt aldrig setts, men har bytt många ord och meningar. Vi var oense i mycket, som politik och andliga frågor, med vi delade saker som nyfikenheten, människointresset och känslan för landsbygden. Jag hade respekt för Lotten Lindström som träffsäkert nog hette @someljest på Twitter.

Hennes död understryker att vi människor ingenting vet om vår morgondag, vi vet inte när tiden under solen är slut.