…

I slutet av resan, på väg till Tirupati, stannade vi i byn Paradarami. Man ser köket till höger – det som används när det blir mycket folk – och kyrka och "vuxenutbildningslokaler" rakt fram.

Den här dagen var det både en gudstjänst med dop för några och ett tillfälle för utdelning av diplom och bevis på genomgången utbildning.

Eleverna var kvinnor, ogifta eller "frånskilda" som hade fått en sömmerskeutbildning att gå vidare med. Det var både hinduer och kristna som gått.

Det är en svensk som bekostat bl.a. det här stället, husen, marken och utrustningen. Han är verksam i mellansverige, främst inom fastighetsbranschen.

Men är det inte hopplöst omoderna saker? Det är gamla Singermaskiner som tillverkas under nytt namn. 100 00-tals ställen i Indien saknar ström. På många håll där den finns är den sannerligen inte mycket att lita på. Därför installerar man även handdrivna pumpar när man borrar brunnar här.

Det är inte säkert att 30-40-åringarna i gruppen kommer att uppleva att strömmen dras till deras by. Även om de har en SonyEricsson eller Samsungmobil som laddas av solceller. Trampmaskinerna är hållbar utveckling där de bor.

Det är män som brukat vara skräddare, men kvinnorna går ogärna med sina saker till honom. En kvinna som utbildats här har en ganska säker utkomst. Liten, men säker.