Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: vård

Bäst en dag eller alla

Av , , Bli först att kommentera 11


Upphandling enligt LOU eller LOV?

Rätt skött kan Lagen om offentlig upphandling fungera ganska bra, men många gånger har man fått knyta handen i fickan över hur det fungerat.

Till exempel när avtal har slutits utifrån prisuppgifter på ett visst antal varor eller tjänster och allt utanför dessa har debiterats med direkta ockerpriser. Till andra privata och offentliga verksamheter.
Eller när viktiga verksamheter stått stilla uppemot året på grund av överklaganden och tvister de överklagande vet att man inte kan vinna. Man vill bara skjuta upp ikraftträdandet av det nya avtalet som tas över av andra eller sarga konkurrenten som vunnit.

LOV passar inte i alla sammanhang och det finns nackdelar. Det kan t.ex. bli så många leverantörer att få eller inga kan bli riktigt bärkraftiga och effektiva.

Men, det finns ur mitt perspektiv en stor generell skillnad på upphandling enligt LOU och LOV.
Med LOU måste man vara bäst dagen när anbuden öppnas. Då måste man ha högsta poäng, sen rullar det på anbudsperioden ut om vinnaren inte uppenbart missköter sig. Långsiktighet och hållbarhet blir ofta små frågor när avtalsperioderna är två, tre eller fyra år.
Med LOV måste man vara initiativrik, innovativ, bra och helst bäst alla dagar. Hur det går långsiktigt avgörs i varje kundmöte och i regel utifrån hur attraktiv man är som arbetsgivare. Det triggar förbättringar.
Det är svårare att konkurrera med dem som blir bättre hela tiden. Det är en anledning till att alla inte gillar LOV.

Jag gillar kommunens egen verksamhet och jag gillar LOV.

Ett kvar

Av , , Bli först att kommentera 7


Det är omvälvande tider. Landstingen i Sverige har till stor del styrts av rödgröna majoriteter. Efter årets val finns bara ett sådant styre kvar, Västerbotten. Alla övriga styrs av borgerliga eller blandade konstellationer. En tuff insikt för många.

Det man hoppas är att dessa nya ledarskap – och Västerbotten – börjar få bukt med de förskräckande köerna, den smygande tyngdpunktsförskjutningen från ”vårdverkstad” till administration och med resursfördelningen. Det kommer inte att komma nya, hittills oupptäckta resurser flygande. Den eviga tillväxten finns inte någonstans, inte den outsinliga skattekällan heller.

Hur kan vi hantera det vi har annorlunda än förr så att det nödvändiga blir gjort? Hur förenklar man?
Det är frågan för dagen överallt. Om man insett det än, eller inte.

Vill inte de ska ha makten

Av , , Bli först att kommentera 8


Igår målade en allianskollega upp ett bekymmersamt scenario för kommunerna. Tänk om S och V går bra i valet och V får igenom sin politik ungefär som MP fått.

Numera klaras omsorgens somrar till stor del med studenter. På många håll med ensamkommande eller andra nysvenskar. Somrarna fixas ofta med stor svårighet för både personal och arbetsledning.

Lägg till detta årets vallöften; En extra semestervecka för föräldrar, sex timmars arbetsdag och så semesterlön för studerande.

Vilka skulle ta hand om de gamla och behövande? Hur skulle det gå för kvarvarande personal och eventuell arbetsledning?
En vecka ytterligare att ersätta för semesterledig personal med barn. 25 % arbetstidsbortfall för all personal hela tiden och så inga studenter att tillgå.

Följderna av valfläsket har nog ingen räknat på, knappast kostnaderna heller. Jag är säker på att flertalet ansvariga kommunpolitiker och arbetsledare håller med om att detta är nästan omöjligt att lösa och fruktansvärt dyrt.

Några av dem vill nog ändå att S och V ska leda landet. Det vill inte jag.

Lösningarna måste uppfinnas

Av , , 4 kommentarer 8


Skulle hellre skriva om något roligare, men här bekräftar DN det jag skrev om senast. Tyvärr väl starkt. Jag skulle mycket hellre ha fel.

Vi har för lite arbetskraft och skattebetalare. Nu gäller det att uppfinna lösningarna. De kommer inte från Putins pojkar och nationalismen.

Det fattas människor och medel.

Positivt om Liljaskolan

Av , , Bli först att kommentera 8


Det är riktigt roligt att höra om utvecklingen på Liljaskolan i Vännäs. En viktig skola som haft en tuff omställningdtid. Ansökningarna har nu ökat och vissa samhällsviktiga och jobbsäkra utbildningar kan inte ta emot alla som vill gå.

Under två dagar har jag varit på Aktuell skolpolitik i Skellefteå där skolpolitiker och förvaltningsfolk från Norr- och Västerbotten varit med. Några samtal med regionala skolledare har pekat just på vikten av de praktiska yrkesutbildningarna.
En rektor uttryckte glädje och beröm över Liljaskolan två dagar i rad. Mycket glädjande.

Jag önskar Liljas personal och ledning all lycka till i arbetet med utmaningar, utveckling och bemötandet av landets viktigaste resurser. Våra unga.

Klipp Sveriges längsta cancerköer

Av , , Bli först att kommentera 4


Cancerpatienter får i Västerbotten ibland vänta så länge att de inte längre kan opereras. Det är inte bara ett politiskt inlägg, det är IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som säger det.

Min gissning är att uteblivna symtom, cancerformers olika aggressivitet och mångas förmåga att stoppa huvudet i sanden kring processer i kroppen står för de flesta situationerna när det blir för sent.

Det är dock helt oacceptabelt att Västerbotten har köer med dessa konsekvenser, de längsta i Sverige. Här måste det bli en rejäl och genomgripande förändring.

VK:s artikel om cancerköerna.

Fler administratörer än läkare

Av , , 4 kommentarer 7


Sedan 2010 har antalet läkare ökat med ca 16 %, knappt 4000 personer enligt den här artikeln i Läkartidningen. Chefer och administratörer har ökat med 35 %, drygt 8000, och är nu fler än läkarna. Sjuksköterskorna har minskat lite. Befolkningen har ökat med 7 % under samma tid.

Det finns några naturliga förklaringar till att administrationen sväller, men på det hela taget måste Sverige dra i handbromsen när det gäller den administrativa tillväxten och alla b- och c-uppgifter som tar mer tid och resurser snart sagt överallt.

Vi måste förenkla där vi kan, vi har bara inte råd med annat.

Här har du artikeln.

Vart tar vårdpengarna vägen?

Av , , 11 kommentarer 8


OECD har gett ut en rapport om vården inom organisationen. De 35 i-ländernas satsningar, kostnader, vårdanvändning m.m. tas upp.
Svenskt Näringsliv har gjort en film på 7 minuter om rapporten som väcker frågor.
Varför kostar svensk vård så mycket när vi nyttjar den så relativt lite? Varför står vi så mycket i kö fast vi har mer personal än många andra?
Filmen kan väl ses som en partsinlaga, men förefaller rätt objektiv utifrån rapporten. Den mynnar ut i en fråga. Vad ligger bakom läge och kostnadsnivå? Jag skulle också ärligen vilja veta. Jag har ett par teorier, men är inte säker.
Hjälp mig förstå. Hittar vi svar kan morgondagen se ljusare ut.

Sverige har betydligt fler som arbetar i vården än OECD-snittet. 16,7 % av alla här mot 10,1 % i snitt.

Sverige har fler läkare, 4,2 per tusen invånare mot 3,4 i OECD. (Storbritannien har 2,8, Korea 2,2)

Sverige har fler sjuksköterskor. 11,1 per tusen invånare mot snittet 9,0.

I Sverige går vi relativt sällan till läkaren, i genomsnitt 2,9 gånger per år. OECD-snittet är 6,9 gånger.

Svenska läkare tar emot minst patienter i OECD, 692 stycken per år. Snittet är 2295. (Kanadensiska läkare tar emot 3010)

I Sverige lägger vi nästan 40 % mer pengar på vården än snittet i OECD, sjunde mest av alla de länderna. Det är köpkraftsjusterat och innefattar betalning både via skatt och plånbok.

Sverige ligger fyra i tävlingen om vem som lägger högst andel av BNP till vården med 11,1 %. Snittet ligger kring 9 %.

Sveriges läkare är inte dyrare än i andra länder. Allmän- och specialistläkare ligger ungefär på lönesnittet.

Har vi då dyrare och mer avancerad utrustning? Verkar inte så. Vi har färre MR-kameror och datortomografer per miljon invånare än snittet. Länder vi inte skulle tro ligger före.

Handlar det höga kostnadsläget om att vi får mer betalt av staten? Verkar inte så heller, vi betalar mer för vården ur egen ficka än man gör i snitt inom OECD.

Har vi extremt mycket privata verksamheter? Nej, i Sverige och fyra andra länder är det offentliga störst på primärvård. Vi lägger totalt 235 miljarder på offentlig vård, 41 på privat. Inom OECD dominerar den privata primärvården stort.

Statistikfel kan uppstå, men OECD för knappast kampanjer åt något håll i Sverige. Se filmen, och som sagt, hjälp mig förstå.

Filmklipp där du hittar uppgifterna ovan.

Ska pensionärerna rädda oss?

Av , , Bli först att kommentera 8


Jag har haft nöjet att anställa energiska pensionärer ett antal gånger de senaste åren. Kanske främst beroende på att det saknas lärare av olika slag, men också för att några verkligen velat göra samhällsinsatsen det handlat om. Jag har till och med ”lurat” några pensionärer att börja studera ett efterfrågat ämne efter sin pensionering, personer som fortfarande arbetar på sin väg mot de 70.
Ett par av dem jag anställt på senare tid har passerat den milstolpen. (Ska sägas att jag fått se även flera unga välja studier till viktiga läraruppgifter)

Det är inte bara lärare som fattas. Åtskilliga företagare jag haft att göra med på senare tid är gott och väl pensionärer. De får inga som tar över sina ofta verkligt lönsamma verksamheter.
I offentlig sektor får man damma av både läkare, sjuk- och tandsköterskor för att få verksamheterna att fungera. Senast ikväll fick jag glädja mig åt en välbekant röst när jag skulle boka om en tid. En som pensionerades för några år sedan.

Jag klagar inte och räknar själv med att jobba länge om jag får, men jag blir orolig för framtiden. Hur länge räcker pensionärerna i legitimationsyrken och annat?
Handlar det mest bara om att ungdomskullarna inte räckt till att ersätta dem som slutar? Är det för lite lockande med yrkena som oundvikligen behövs? Vad beror det på att så många verksamheter inte klarar sig utan dem som inte bara valt att jobba till 67, utan faktiskt hunnit lämna arbetslivet på riktigt?

Närvårdare

Av , , Bli först att kommentera 6


Närvårdare, smaka lite på den yrkestiteln. För min del tycker jag att den låter bättre, har lite positivare klang än undersköterska.

Några läkare jag träffade lyfte upp denna finlandssvenska beteckning som ungefär motsvarar undersköterska, där i Finland med olika inriktningar.

En bekant som bl.a. annat har doktorerat inom ett helt annat område har ibland talat om tanken att arbeta inom vården igen. Men då nära människorna, i första linjen. Närvårdare?

Jag tycker vi skulle byta yrkestitel.