…

I går var det lite mulet, inte bara på den synliga låghimlen. Det var min trevliga svägerskas 40-årsdag och vi skulle ha varit i deras stuga (har svårt för stockholmsuttrycket "landställe") i Roslagen för firande och sedvanlig sommarträff.

I går kväll skulle vi ha ätit middag med de närmaste i ett båthus ombyggt till restaurant. Men, någonting i ett knä kom emellan. Vi divlade fram och tillbaka, men när det var som sämst var det klart att det var bäst hemma. Nu blev det middag med nära och kära ändå, bara på en annan breddgrad och utan sjöutsikt. Knäet känns också betydligt bättre och rörligheten är en annan.

I morse gick så solen upp, ja inte bara den stora där ute. En humoristisk man från NUS ringde och erbjöd en tid för magnetröntgen på någon timme. Det som skulle bli i oktober-november, som tidigast, och som jag gissade skulle bli i maj efter normal och onormal fördröjning.

Ibland samverkar saker till det bästa så att man får se det. Det var väl att vi var hemma!