…
Sociala medier låter oss ibland lära känna människor vi aldrig har mött. Inte riktigt på riktigt, men en bit på väg.

Så blev det för ganska många av oss med Lotten. Man behövde sällan fundera över vad hon tyckte och inte heller vilket humör hon hade i skrivande stund. Lotten gjorde intryck och avtryck, ibland genom att vara både personlig och hisnande privat. Hon hade en intensitet och rakhet i språket som kombinerades med ovanligt sinne för nyanser, både på nätet och på papper. Ibland blev hon härligt otidsenligt mångordig, en slowfoodskribent i en 140-teckens fastfoodtid.

Jag gissar att hon var omtyckt som lärare och att hon hörde till dem som berörde även i skolan. De som engagerar sig i människor, kommunicerar och är nära vän med språket gör ofta det.

När jag i lördags hörde att hon oväntat dött och sedan läste den definitiva dödsrunan som bar hennes bild så kändes det mycket overkligt. 38 år och intensivt levande och sen bara död en morgon i september. Själv hade hon enligt runan tydligen oroats av något, men fått lugnande besked dagen innan hon dog.
Det är väl rätt att bloggar tas bort när bloggaren dör, men det kändes tomt att inte kunna läsa något i hennes stora arkiv på vk.se i går. Det var som om den skrivande handen dragits upp ur vattnet och vattenspegeln momentant slutit sig och raderat bort alla märken av att handen funnits där. Det känns inte bra.

Vi har som sagt aldrig setts, men har bytt många ord och meningar. Vi var oense i mycket, som politik och andliga frågor, med vi delade saker som nyfikenheten, människointresset och känslan för landsbygden. Jag hade respekt för Lotten Lindström som träffsäkert nog hette @someljest på Twitter.

Hennes död understryker att vi människor ingenting vet om vår morgondag, vi vet inte när tiden under solen är slut.