Partiledarstriden över inom SAP – men arbetarrörelsen behöver fortfarande ett krisprogram

Av , , 1 kommentar 0

Två av huvudfrågorna som avgör framtiden för socialdemokratin är: ska banden till facket bevaras; klarar partiet av att utforma en politik för bevarad välfärd, med full sysselsättning i centrum, i en global ekonomi.

Det som gjort socialdemokraterna unikt är dess förhållande till fackföreningarna. Främst till LO men även till TCO. Det var inte för inte som Olof Palme tog dåvarande TCO-ordföranden, Lennart Bodström, direkt in i regeringen! Partier som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna samt Vänsterpartiet skulle snabbt tyna bort och dö utan statsbidrag och mediabevakning. De utgör endast utskott på statsförvaltningens höger-vänster skala. Med Socialdemokraterna är det annorlunda. LO har idag fortfarande drygt 1,5 miljoner medlemmar – trots ett stort ras efter 2006. TCO:s medlemsförbund samlar idag ca 1,2 miljoner medlemmar. Så länge socialdemokratins band till facken består kan S göra politisk comeback. Men om banden till facken kapas är en comeback inte sannolik.

Hotet mot välfärden …
Om bevarade band till fackföreningarna utgör den ena ödesfrågan för socialdemokratin så handlar den andra frågan om förmågan att utforma ett handlingsprogram för bevarad välfärd, med jobben i centrum, i en global ekonomi. Detta kräver ett handlingsprogram mot den kris som kan beskrivas på följande sätt: Sverige hotas av en avindustrialisering. Antalet industrijobb ökar i ”svenska” företag men de minskar i Sverige. Detta krymper skattebasen. Och pengarna till vård-skola-omsorg minskar – med ytterligare nedskärningar som följd. Dessutom tvingar bemanningsföretag ned lönerna samtidigt som arbetsrätten luckras upp.

… kräver ett krisprogram
För att möta dessa hot mot välfärden krävs ett krisprogram. Varifrån ska då arbetarna – och alla lågavlönade tjänstemän liksom andra låginkomsttagare – hämta styrka för att stoppa avindustrialiseringen, nedskärningarna inom vård-skola-omsorg samt hotet från bl a bemanningsföretag när det gäller löner och anställningstrygghet?

Försvaret av industrin, jobben och välfärden kommer att föras via facken. Eller inte alls. Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer, som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen, klasskampen, för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – fast denna gång på internationell nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. Klarar dagens fackföreningar denna uppgift? Nej. Inte utan ett verkligt arbetarparti.

Löntagarmakt mot avindustrialisering
Under hela valrörelsen undvek alla partiledare frågan om den hotande avindustrialiseringen. Detsamma gäller i diskussionen kring vem som skulle bli ny partiledare inom S. Istället talas det ständigt om den s k höger-vänster skalan. Detta är en fördummande diskussion. Striden inom S har stått mellan de som vill kapa banden LO – och de som inte vill göra detta. Framledes borde striden stå mellan de som vill stoppa avindustrialiseringen – och inte.
För finansfurstarna flyttar dels jobben utomlands, dels missköter de företagen. Under åren 2002 – 2006 delade tjugo granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Samtidigt uppgick investeringarna, i samma företag, endast till 312 miljarder. Trenden förstärks dessutom. I slutet på den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna! Detta visar på behovet av verklig löntagarmakt över vinsternas användning.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik som ger lösningar på dessa, globaliseringens och kvartalkapitalismens, problem. En ny partiledare kan kanske svänga opinionssiffrorna för stunden – men ska alliansen besegras i valet 2014 krävs ett verkligt krisprogram för arbetarrörelsen. Men om istället banden till facken bryts måste ett nytt arbetarparti, med rötterna i fackföreningsrörelsen, byggas upp.

Marinofficerare moraliskt ansvariga för mordet på Olof Palme

Av , , Bli först att kommentera 7

En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.

Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.

Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 nov 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.

Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a diciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot diciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”

Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.

Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda diciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.

Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.

Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.

Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.

Svd