Lysande taktik avLöfven – men strategin för att återvinna arbetarna lyser tyvärr också, med sin frånvaro

Under gårdagens diskussioner om hur Stefan Löfven, tvåparti-regeringen och det socialdemokratiska partiet skulle hantera den regeringskris som uppstått sedan de fyra allianspartierna, stödda av SD, riktat ett misstroendevotum mot tre S-märkta ministrar förekom huvudsakligen tre alternativ:

–nyval utlyses vilket mest gynnar SD,

–regeringen avgår och talmannen får i uppgift att utröna om alla fyra allianspartier är beredda att bilda regering med hjälp av SD (eller endast M och Kd),

–alla tre ministrar offras vilket skulle innebära en enorm prestigeförlust för regeringen och garantera ett dåligt valresultat för S.

Jag själv varken såg eller hörde någon säga att Stefan Löfven skulle kunna använda sig av en regeringsombildning i vilken två ministrar förklaras ha sagt upp sig själva men inte den tredje – försvarsminister Peter Hultqvist. Varför jag kallar detta för en ”lysande taktik av Löfven ” beror på följande:

a) den minister som Löfven tar strid för är också den minister som de flesta, inom exempelvis Moderaterna och Liberalerna, är mest tveksamma till att tvinga bort via en misstroendeomröstning. Han försöker få Alliansen att backa – eller till och med spricka,
b) Löfven förklarar att han varken vill avgå – för att överlämna ansvaret till talmannen – eller utlysa nyval, detta eftersom han inte vill ta ansvar för att kasta in Sverige i en regeringskris,
c) Statsministern vägrar uttala något misstroende mot varken Anders Ygeman eller Anna Johansson. Han vill invänta Konstitutionsutskottets (KU) granskning av läckorna av hemlig information från Transportstyrelsen samt den efterföljande politiska hanteringen av skandalen,
d )S-ledaren slår KU i huvudet på ”de fem borgerliga partierna” för att dessa – genom att inte invänta KU:s granskning – har kastat ut Sverige i kaos. Mot detta ställer Löfven sitt eget ansvarstagande,
e)Sammanfattningsvis:
1.Löfven har lyckats bolla tillbaka ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på allianspartierna. Detta endast 24 timmar efter att M, C, L och Kd placerade ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på Löfven genom att kräva tre ministrars avgång,

2.Genom att utmana allianspartierna på en strid om försvarsministern, och samtidigt vägra ta avstånd från någon enda av de tre ministrarna, undviker Löfven att framstå som om han ”viker ned sig” för allianspartiernas krav på att hans ministrar måste avgå. Istället förvandlar han allianspartierna till politiska bråkstakar eftersom de inte inväntar KU-granskningen. Intrycket av att Löfven inte ”viker ned sig”  förstärks av att populäre inrikesminister Anders Ygeman får bli gruppledare för S i riksdagen – i en sorts rockad med den nuvarande gruppledaren Tomas Eneroth som nu blir minister!

3.Löfvens agerande kan helt förändra scenen från igår om – ett stort OM – allianspartierna backar. Och scenförändringen skulle bli ännu större om Löfven lyckas spräcka enigheten bland allianspartierna. Satsningen på att spräcka Alliansen underströks av att Löfven konsekvent talade om ”de fem borgerliga partierna” och därmed slog samman allianspartierna med SD i deras ovilja att invänta Konstitutionsutskottet. KU var det enskilt viktigaste av de olika ”instrument” kring vilka Löfven och Socialdemokraterna byggt sitt agerande och argumentering. I skrivande stund är det svårt att säga om Löfven lyckas.

Detta om det politiska spelet.

Strategin att återvinna arbetarna från SD lyser med sin frånvaro!
Jag anser fortfarande att regeringen skulle ha avgått. Löfven borde ha kombinerat avgången med en politik som kan återvinna arbetarna från SD. Detta – att återvinna arbetarna från SD – är den helt och hållet avgörande strategiska frågan för S. Om S inte kan besegra SD löper S en överhängande risk att reduceras till att enbart bli ett stödparti till C och L.

Just nu meddelas:
Just nu meddelas att alla ”fem borgerliga partier” ändå verkställer sin misstroendeomröstning. Fast vid ordinarie riksdag – och inte vid en extrainkallad. Jag hoppas nu att Löfven avgår. Och siktar in sig på den strategiska frågan om att återvinna arbetarna – och slutar upp med dessa taktiska parlamentariska piruetter (tpp).