Att gå på Mimer var nästan som filmen Ondskan – slå eller bli slagen. Ingen vill tro på hur hemskt det var

Jag har tränat i hela mitt liv men aldrig för att det skulle ha varit nyttigt. Jag har tränat för att bli större och starkare. Dels för att det delvis höll slagskämparna borta, dels för att om det blev en fight så var man ju starkare. De tre först åren gick jag på Östermalmsskolan. Där hölls vi i tukt och herrans förmaning först av fröknarna Ceder och Johansson. Dessa var födda i slutet på 1800-talet och hade inte riktigt accepterat att skolagan togs bort 1958. Jag hade Ceder och parallellklassen Johansson. Då jag började första klass 1960 fanns alltså skolagan kvar. Det handlade inte om misshandel. Inte som vi såg det på den tiden. Men luggar fick man då och då. Eller ett slag med linjalen över fingrarna. Det var inte så farligt.

Vad som var värre var förhören.

Den som skulle besvara en fråga tvingades ställa sig upp. Vi hade gammaldags moduler där sattplatsen och skrivbordet satt ihop. Vi kallade detta schabrak för bänk tror jag. Allt var i trä utom en plastmugg som tidigare generationer hade haft bläck i. Då fröken ställde en fråga räckte vi upp händerna. Läxläsningen började tidigt. Men innan vi fick svara måste vi ställa oss upp intill trämodulen eller bänken. Sedan fick vi vänta till fröken sade till och då fick vi avge vårt svar. Efter vi hade besvarat frågan fick vi inte sätta oss. Vi måste stå kvar. Detta innebar att du var helt utelämnad. Svarade du då fel satt nämligen hela klassen och skrattade nervöst. Alla var glada att det inte hände dem. Vi var tvingade att stå kvar intill bänken / modulen och uthärda skratten ända till fröken sade åt oss att vi fick sätta oss. Då du svarade fel, och fick stå där och invänta att fröken gav frågan vidare till någon annan som kunde svara rätt, det var verkligen en hemsk upplevelse.

Detsamma kunde hända då vi hade ”räkning” eller ”stavning”. Ibland kallades du upp till svarta tavlan (den var svart och inte grön). Fröken sade åt dig vilka siffror du skulle räkna ut. Så inför de övriga i klassen stod du och skrev, med svettiga händer, och försökte räkna rätt. Eller stava rätt om vi hade ”stavning”. Gjorde du fel visste du det redan på grund av viskningarna från klasskamraterna. När du signalerade att du var klar fick du genomlida samma process som när du svarade stående vid bänken /modulen. Fröken frågade ofta om någon annan elev ville uttala sig om du räknat rätt eller skrivit fel. Samma skratt om du gjorde fel. Pressen att inte göra fel var hård.

I trean fick vi en ny fröken eftersom Ceder och Johansson hade gått i pension. Vi elever älskade dessa båda. Vi älskade vår fröken Ceder och parallellklassen sin fröken Johansson. Hur skulle den nya vara. Hon hette strandgren och var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Vi döpte henne snabbt till ”Strankan”. Farsan kom och tittade på våra skridskolektioner uppe vid Östra gymnasiet. Vi fick åka skridskor på deras isbanor då dessa jättestora gymnasieelever inte var där. Vi åt även i deras matsal. Allt var tävling. Alla sprang allt vad de orkade från Östermalmskolan, via det vi kallade spökskogen som låg efter vägen till Östra, och åt så snabbt vi bara kunde. Portionerna var redan upplagda på våra tallrikar som stod redo på bordet då vi kom. Vi vräkte i oss maten på snabbast möjliga tid. Det gällde att äta upp allt. Inget fick lämnas. Sedan sprang vi återigen allt vad vi kunde tillbaka till Östermalmskolan. Det hände ofta att nyätna ungar spydde på vägen tillbaka. Jag spydde också. Men det var viktigt att vinna.

Farsan tyckte om ”Strankan”.
Hon är tuff där hon står mitt på isen, den lilla skinntorra kärringen, med visselpipan i mun och håller ordning på er, brukade han säga. Vi älskade henne också. Vi var många som mötte henne ända borta vid Nettelblads affär efter Kungsgatan för att be om nyckeln till skolan och låsa upp. Det var roligt. Vi sprang som bara den för att hinna först. Den som fått nyckeln var lycklig. Det innebar ett förtroende att få låsa upp. Eftersom hon var kyrkvärd så var hon givetvis religiös. Det hade Ceder och Johansson också varit. Vi hade Kristendomskunskap på Kristendomskunskapen. Och när vi skulle rita. Det hette teckning. Jag vet inte hur många gånger jag ritade Jesus på en åsna på väg in i Jerusalem med palmblad på marken. Vi ritade detta vid påsk och vi ritade denna händelse vid andra tidpunkter på året också. Vi sjöng psalmer varje morgon. Högst sjöng två av mina kompisar Hans och Anders. Hans pappavar läkare (och skulle snart flytta för att bli överläkare i Ö-vik). Anders pappa var tandläkarprofessor. Båda grabbarna tvingades ta sånglektioner. Det var formidabla sångdueller dessa två emellan. Allt var tävling. Men detta gick ut över den tid de fick vara ute och leka. Det var synd om dom. Och Strankan trampade på den lilla skolorgeln, som stod i varje klass, och sjöng hon själv för allt hon var värd. Det var ett Herrans liv. Själv kunde jag inte sjunga. Men jag var bra på att springa och spela brännboll.

Det gick en hel del spännande invandrare på Östermalmskolan.
Gösta Skoglund och andra hyste planer på att förvandla det lilla länslasarettet till ett regionsjukhus. Så det värvades folk. Min första var ”kärlek” Mickela Larsson, tror jag hon hette, och var från Island. Hon hade en bror som hetter Bergur (det var för 55 år sedan så jag kan ha fått något om bakfoten). Jag tro att deras pappa var läkare. En annan kompis hette Sten van Der Linden. Deras familj kom från Holland som vi sa. Läkare till pappa även han. De bodde i ”läkarvillorna som vette mot Holmsundsvägen. Själv bodde jag på Ålidbacken 3B i ett trevåningshus alldeles intill bäcken. Den kom ut under lasarettet och rann vidare via lasarettsdammen och svängde tio meter från ytterdörren. Det gick att fiska i bäcken på den tiden.

Det var hårt även på ”matan” på Östra. Ingen, absolut ingen, mat fick lämnas. Jag kunde inte förmå mig att svälja blodpudding. Jag visste att jag skulle spy om jag försökte. Det är så än idag. Det var i ettan. Brottet att inte klara av att äta var stort. Jag satt och grät över mitt brott vid bordet. Men jag bara kunde inte svälja levrat blod. Faktiskt: jag kunde inte ens ta blodpuddingen i munnen. Det hade vi tränat på hemma innan jag började ettan. Jag var ensam kvar i den gigantiska matsalen (som den tog sig ut för en sjuåring). Mattanterna kom och frågade hur det var fatt. Jag hulkade och förklarade att jag skulle spy om jag försökte ta blodpuddingen i munnen. Då förbarmade de sig över mig. Mamma skrev sedan ett intyg om att vi inte åt någon form av blodmat hemma. Det var inte ritigt sant. Farsan och morsan år denna vedervärdiga ”kost”. Men inte jag. Inte då. Inte nu.

På Östermalmsskolan jag såg hakkorset för första gången.
En klasskompis som var född i ett mycket stort hus i Umeå men som flyttat därifrån till en gata som bar familjens efternamn kom en dag till skolan med ett märke. Han sa något i stil med: ”Det här är Hitlers märke. Får polisen veta att det är pappas kommer dom och tar honom till fängelset. Så ni får inte tala om det för någon”. Han sade det i flera grabbars närvaro. Jag vet inte vad de andra gjorde men jahg sprang extra fort hem och berättade flåsande historien för farsan.

Det var första gången jag såg stålet i honom.
Han blev helt förändrad. Han liksom mörknade inifrån i ansiktet. Hans röst blev också annorlunda. Han pressade fram orden: ”det var väl det jag visste, den djäveln var nazist under kriget”. Umeå var en mycket liten stad vid början av 60-talet och familjen var känd. Speciellt för farsan. ”Får jag inte leka med Pelle mer” frågade jag. Rädd. Jag förstod att detta var viktigt men jag hade aldrig sett farsan sådan. Han var tyst i någon sekund, men för mig var det en evighet. Sen sade han: ”det är inte hans fel”. Så vi fick leka. Senare fick jag veta att farsan hade varit inne under båda omgångarna under beredskapsåren. Han hade legat så nära den norska gränsen att han sett de tyska soldaterna. Han sa att han och de andra svenskarna i uniform visste alla att de skulle dö om de blev anfallna. Men hemmanazisterna i Umeå från överklassen slapp rycka in. De söp och sjöng nazistiska kampsånger samt jagade arbetarnas flickvänner, medan arbetarna – då i uniform – förberedde sig  för att eventuellt dö i kampen mot tysktalande nazister´. Då för att försvara friheten åt hemmanazisterna. Farsgubben var bagare och en hetlevrad en som slog hårt. Det gjorde många bagare, med underarmar som Karl-Alfred, starka handleder och stora händer. En av farsans bagarkompisar satte stopp för ett nazistsuparmöte en gång. Jag ska berätta mer om detta senare.

Apropå betyg.
Jag fick faktiskt bokstavsbetyg i tvåan. Men i trean blev det siffror som var det nya. Då vi skulle börja fyran splittrades klassen. Vi från Ålidbacken flyttades till Sofiehemsskolan. Vi var rätt många. Men flera andra Ante-limpan (Anders Lindberg) och Gunnar (starkast i klassen) fick börja i någon annan skola. Det fick även min andra kärlek Ingrid Bergkvist (senare Svanberg). Även Sten van der Linden försvann. Det var hemskt.

På Sofiehem fanns det ett rätt många brödrakullar. De yngre hade alltså sina äldre och tuffa bröder som förebilder. Vi som kom från Östermalmskolan var mindre för att slåss. Men det blev det ändring på. Redan i fyran kom en tuffing som rökte och körde cigaretten rakt in i min kind! Jag blev chockad men på skolgården fanns ingen nåd. Det gjorde alldeles förbannat ont. Men det låtsades jag inte om. Istället slog jag cigaretten ur killens hand. Rädd var jag men det kunde man inte visa. På skolgården fanns verkligen ingen nåd. Jag kom ihåg att jag, som spräng snabbast på Östermalmskolan (utom en liten kille som var snabbare än mig på korta sträckor – men inte till Östra), fick försvara min bästa kompis Hans. De som regerade på skolgården var bland annat Stor T tillsammans med den som kört in cigaretten i min kind. Stor T lade krokben och fällde mig. Jag var inte beredd. Men han var inte heller beredd. För jag för upp och fällde honom på samma sätt. Han såg förvånad ut. Det gjorde även killen med cigaretterna. Jag insåg att de där två var ute efter mig. Det var dags att skaffa sig allierade. Och jag fick två sådana. En bodde på Sofiehem. En kille, obeskrivligt stark och snabb, kom från Norrtälje. De är mina vänner än idag.

I fyran såg jag en manlig lärare för första gången. Det fanns manliga rektorer, det visste jag eftersom ensådan herre hade hälsat på i Östermalmskolan en gång. Våran klassföreståndaren kom att kallas ”jägarn”. Han jagade oss på rasterna. Vi som kom från Östermalmskolan klarade inte av att sitta ned då vi svarade. Likt små soldater, både pojkar och flickor, reste vi oss omedelbart upp och stod i en givaktsliknande ställning intill dem moderna bänken då vi skulle svara på en fråga. Och ”jägarn” åt oss snällt att vi fick sitta ned då vi skulle svara. men vi kunde inte. Vi flög upp, alla från Östermalmskolan, och stod där. Igen och igen. Till slut trodde ”jägarn” atyt vi drev med honom. Men det gjorde vi inte. Ungarna från Sofiehem skrattade åt oss. ”Äre nå fel i huve på er – kom ni från Umedalen eller … ?” Det tod oss en hel termin innan vi kunde sluta stå i givakt. På Östermalmskolan satt vi naturligtvis en och en i rad. På Sofiehem fick vi sitta i grupper med fyra till fem bord ihop-styrda. Hade jag kunnat skulle jag säkert ha sagt: vad är detta för dj…a flumpedagogik.

Det var där, på Sofiehem som jag lärde mig läxan.
Du måste slåss (brotta ned) och vinna över andra. Annars skulle du få ett helvete själv. Vi var inte så stora. Men det var brutalt i alla fall. Om du inte tryckte ned andra så blev du nedtryckt. I pissrännan på killarnas toa, närmare bestämt. Det fanns ingen nåd. Ingen alls. Jag bad farsan att köpa träningsredskap på Monark. Fjädrar att böja och fjädrar att dra ut. På Monark jobbade den blivande världsstjärnan i längdåkning – Assar Rönnlund. Och längd hade jag åkt regelbundet sedan jag var sju år. Jag fick ”Assar-mössan”. Jag tävlade faktiskt i längdlöpning på skidor vid denna tid. Jag var bra. Faktiskt bäst i Västerbotten då jag gick i femman. Men det var på skolgården fasan och äran fanns.

Nu ska jag samla mig för att orka berätta vidare. Fast Senare.

Om när jag och de andra från Sofiehem kom till högstadieskolan Mimerskolan. San Quentin. Ni som är i min ålder och /eller gillar Johnny Cash kan texten. Eller ni har kanske sett filmen ondskan. Så var det att gå på Mimer åren 1966-1969.