Inga ord idag kan laga det som började förstöras för 54 år sedan – men jag vill ända be en speciell person om förlåt, och berätta en historia som inte är nattsvart

Allt var inte hemskt alla dagar. Inte ens på Mimer. Men allt kunde bli hemskt alla dagar. Problemet var att du inte visste om det skulle bli en hemsk dag då du cyklade till skolan. Du visste det bara då du cyklade hem från skolan. Eller åkte buss. Dit och hem.

När jag skriver, som nu, försöker jag vara så ärlig som mitt minne är gott och som min personlighet är stark. Men även om mitt minne är sällsynt gott, och jag försöker att vara ärlig, finns det gränser för vad som jag klarar av att berätta. Under tiden som jag har skrivit har gränserna förflyttats. Jag minns mer och mer. Både män och kvinnor, mest män, har skrivit till mig och berättat egna historier. Mina egna berättelser har fått mig att minnas mer. Andras berättelser har gjort mig modigare.

Det finns folk som visat en sorts ömhet. De har sagt att det jag skriver är viktigt men att det är utlämnande och kan skada mig som folkvald. Och det känns bra att det finns människor som tänker så för min skull.

Skälet till att jag tänkte berätta om denna tid, första gången, var att Kim inte kom till vår klassåterförening hösten 2009. För åtta år sedan. Dum som jag var skrev jag till Sveriges Radio och berättade att jag ville göra ett Sommarprogram för att berätta att en vanlig skola i Umeå kommun kunde vara lika hemsk som internatskolan i filmen Ondskan. Allt som krävdes var en Heinz, en kristen lärarkår av ett speciellt slag samt en tidsanda från skolagans, tvångssteriliseringarnas och lobotomins tid.

Jag ville nå Kim med mitt förlåt, som var allas förlåt, för att hon blev utstött av skäl som vi inte längre kunde förstå. Men det avslag jag fick från Sveriges Radio kom i ett nästan roat tonfall. Jag var ju ingen kändis. Därför släppte jag den idén. Men jag glömde aldrig att Kim inte ville komma. Jag insåg vilket djupt sår vi tillfogat henne. Killarna på sitt sätt. Tjejerna på sitt sätt. (Om än inte alla killar och tjejer). Alla andra som vi som organiserade återträffen fick tag på ville verkligen komma. Även de som råkat illa ut. Även killen som åkt till väders i de romerska ringarna. Även tjejer som fått en tiolitershink med kallvatten över sig och sina kläder mitt i vintern efter sista lektionen som var gymnastik. Men alla ville verkligen komma. Och jag tror att det berodde på att ingen hade blivit själsligt ”bruten”. Många blev ursinniga. De försökte slå tillbaka. De ansåg nämligen inte att de förtjänade att någon, eller några, djävlades med dem. Naturligtvis hade de rätt. Och ingen djävlades heller med dem jämt. Det fanns också ett band mellan oss. Det fanns ett ”vi”. Åtminstone i vissa situationer. Inte i andra. Men i vissa.

Det jag tror att vi (de skyldiga) berövade Kim var känslan av att vara en del av ett nyckfullt, men existerande, ”vi”. Jag tror att Kim endast fick uppleva förtrycket, vid fler tillfällen och på värre sätt, utan att samtidigt kunna balansera detta med att få känna att hon tillhörde ett ”vi”. Kim fick ett brutalt underskott i den bokföring av känslor som alla bedriver, vare sig vi vet om det eller inte, av positivt och negativt.

Du klarar av mycket djävelskap från större och starkare killar, som att bli nedbrottad inför publik och få ta emot kroppsslag i omklädningsrummet, om vissa av dina plågoandar samtidigt frågar dig hur de ska klara av mattetalen. Du klarar av att få höra att dina bröst är lika stora som dina finnar om samma plågoandar, regelbundet, skickar dig lappar under uppsatsskrivning på engelska med frågor som vad order ”förvirrad” heter. Och när du blir nedbrottad kan du tänka på att busen som gör det snart kommer att be dig om hjälp med att räkna ut ett tal. Eller att den kille som fäller elaka kommentarer om ditt utseende snart kommer att vädja om hjälp på engelskan lika desperat som om han höll på att drunkna.

Slagen och retad, men du har bevisligen ett värde för plågoandarna, och ibland visar de att du betyder något. Ibland cyklar de till och med tillsammans med dig på vägen hem från skolan. Du känner du att det finns ett ”vi” och att du kan få vara en del av detta ”vi”. Ibland.

Livet blir oändligt mycket lättare att leva om det både finns ett plus och ett minus i bokföringen när det gäller känslor. Även om minussidan just nu är större. Livet kan nästan leka, om det finns tillfällen då även du får vara en del av detta ”vi”. Även om det inte är alltid. Även om andra djävlas med dig.

Det jag tror att vi berövade Kim var känslan att det fanns en plussida. Känslan av att det fanns ett ”vi”. Jag vet det inte. Jag bara tror. Jag tror också att hon, till skillnad från alla som blev arga, ”bröts”. Och att det vi åstadkom var en djup, kanske livslång, sorg.

Sedan i fjol våras har jag sett vad sorg kan göra. Jag har förstått hur olik sorgen kan vara den våldsamma självdestruktivitet som jag levde i när vi höll på som värst med våra dödslekar. Jag har under ett antal år delat livet med någon som haft den för mig så dyrbara gåvan att göra livet varmt. Jag har tvingats se hur sorgen utplånade alla förmågor. Hur sorgen förtärde nästan allt. Jag levde mitt i denna process och jag gjorde allt som jag kunde. Jag använde alla erfarenheter som livet någonsin lärt mig. Men kraften från en djup sorg var den mest destruktiva jag någonsin upplevt. Och mest skrämmande. När vändningen påbörjades, efter över ett år, blev det till ett ”måste” att berätta. Berätta historierna om grundskolan i Umeå och speciellt den om högstadiet på Mimer. Men nu tänkte jag inte försöka med Sveriges Radio. Jag skulle använda den blogg jag hade på Västerbottens-Kuriren.

Jag är inte så dum, naiv, eller fåfäng så jag tror att mina ord kan ge Kim det hon förlorat åter. Hon har rätt att hata mig, och många andra, för att vi tagit så mycket ifrån henne. Jag berättade i mitt blogginlägg förra söndagen om hur jag och Linn i femman bedrev ”beskyddarverksamhet”. Inspirerade av medeltidens ”överenskommelser” mellan adelsmän och bönder. Bönderna skulle betala till adeln för att få beskydd, det hade vi läst om i samhällskunskapen, så Linn och jag beskyddade två svagare killar mot att dessa kallade oss ”baron” och bar bar våra skolväskor (för vilket de dock skulle ha betalt eftersom vi även läst om fackföreningar).

Det Kim hade behövt för att få med sig en annan självkänsla ut i livet var en beskyddare. Och det redan från mellanstadiet och rakt igenom högstadiet. Mina ord idag, på en blogg, räcker inte. Men efter att ha sett sorgens ohyggliga brutalitet, så oändligt mycket kraftfullare än någon annan kraft jag sett, var jag tvungen att göra ett nytt försök att berätta för Kim om den våldspyramid i vilken så många av oss var fångna. Om den pyramid i vilken jag tror hon blev den största förloraren. Inte den enda.Men den som förlorade mest.

Det finns inga förlåt som kan vrida tiden tillbaka.
Jag har sökt människor som jag har velat be om förlåtelse. Människor som jag inte nått och aldrig kommer att nå. De saknar inte ansikten – fast i mina mentala ”filmer” är de femtio år yngre. De saknar namn, yrke och ort. Jag har försökt nå ett par utan att lyckas. En del som jag sökt har hunnit dö.

Men jag lever på hoppet att det jag har att berätta, på något sätt, skulle kunna vara av värde för Kim. Hon är i samma ålder som jag. Många långa årtionden har gått. Och de kan aldrig gottgöras. Men Kim har sannolikt längre tid kvar att leva än vad jag har. Det kanske skulle vara av något sorts värde även för henne att kunna försonas. Kanske.

Det kanske skulle kunna vara av något sorts värde för Kim att få höra att allt hon utsattes för inte har gått förlorat på grund av tiden, på grund av minnets överslätande effekt eller på grund av folks förmåga att förtränga. Kanske kan det ha någon betydelse för Kim att få veta att det finns dom som också har sörjt över det som hände. Även om dom har sörjt på samma sätt som jag tror att hon gjort. Kanske kan det ha något värde för Kim att få veta att hennes lidande förstods, och aldrig glömdes, och att hon inte är ensam med dessa minnen. Det finns fortfarande dom som vill säga förlåt. Även om ingen kan gå bakåt i tiden 54 år och vrida allt rätt. Det som slets sönder då kan aldrig mina ord laga nu.

För vad det än kan vara värt Kim. Förlåt!
Och om du kan förmå dig, ber jag att du kommer på den återförening av klassen som jag tänker försöka få till stånd 2019. Tio år efter den förra.

Din närvaro skulle betyda så mycket. Så väldigt, väldigt mycket.

Klockan är 06:33. Ännu en lördag är slut. Jag inledde med att säga att allt inte var hemskt alla dagar. Problemet var att du endast visste hur dagen blev på hemvägen. För såvitt du visste kunde dagen lika gärna bli fruktansvärd när du var på väg till Mimer. Och detta gjorde att varje dag i alla fall blev hemsk.

När jag vaknar igen ska jag berätta om en händelse som våldet inte slog sönder. Berättelsen kommer att handla om en kille som kom från ett annat högstadium. Och han kom till Mimer för att han blivit mobbad på sin förra skolan. Detta berättade han med klara ögon och troskyldigt tonfall.

Och han berättade för mig. Den stackarn hade kommit till odjurets håla. Ondskans näste. Mimer.

Vi hörs vid 15:00-tiden.