Killen kom från Haga för han hade blivit mobbad – till Mimer som ett slaktdjur. Och han la sitt öde i mina händer.

Hej. Jag sade vid 15.00-tiden. Sen igen. Sorry.

*                      *                   *                   *                   *

Killen kom till Mimer från ett annat av Umeås tre högstadier eftersom han blivit så mobbad. De andra tre högstadierna  var Tegs Central, Haga och Grubbe). Killen kom från Haga. Och han berättade för mig att han blivit mobbad och därför förflyttad. Han kände inte mig. Killens ansikte påminde lite om mitt offer, han som jag knockat genom att svepa undan benen på och som jag berättade om förra söndagen. Fast den här killen från Haga var mindre och spinkigare. Jag fick intrycket att han ville berätta sin historia i tron att detta skulle ge honom vänner i sin nya klass och att han hade valt ut mig. Kanske bara för att jag hade min cykel intill hans cykel. Vi hade i alla fall tid på oss. Och vi stod nere vid cyklarna intill Kungsgatan.

Han berättade, med sitt öppna ansikte och ljusa snälla röst, om att han hade blivit mobbad på sin gamla skola (fanns ordet mobba då) och därför blivit flyttad till Mimer och hamnat i vår klass (eller i den parallellklass vi hade gymnastik med). För ämnet kom in på gymnastik. Han gjorde ett så smärtsamt troskyldigt intryck, med en gard så sänkt, att det gjorde ont i mig på hans vägnar. Varje gång som jag tänker detta samtal återupplever jag detta. Det här utspelade sig i åttan. Det allra värsta året.

Han tog fram ett par nya gymnastikbyxor ur sin väska och visade mig dem. Han sa: jag har fått ett par nya gymnastikbyxor som jag ska ha på Mimer. De gamla blev stulna. Det gjorde ont i hela min kropp. Och jag kände hur ångesten kom över mig. Jag hade velat vråla: ”Din djävla idiot, säger du dessa ord till fel person kommer du att få gå naken hem”. Men istället sade jag uppskattande: ”dom var jättesnygga”. Det var dom. Svarta med guldränder vid varje sida ned till den lilla slits som fanns på den tidens korta gymnastikbyxor.

Killen kunde lika gärna ha haft en skylt hängande om halsen med texten: ”Offer – slå mig!” Det kunde hända tre saker då han bytte om i omklädningsrummet. Det första alternativet var att någon tog hans fina gymnastikbyxor och slängde upp dem i ett träd efter att först ha slitit sönder dem. Alternativ två var att han fick dem neddragna över huvudet som en dumstrut och sedan en knuff så att han for in i väggen. Det tredje alternativet var att någon tog hand om honom. Förklarade vad man gjorde och inte gjorde. Presenterade honom för de övriga som en kille med OK-stämpel i pannan.

Varför, varför, varför hade han kommit till mig? Det här var inte på Sofiehem där jag och Linn tillhörde de starkaste redan från och med femman. Det här var Mimer där vi hade gymnastik med Heinz och några ur hans fanclub från den klass där han gick (i vår klass hade Heinz definitivt inga fans). Jag skulle ha dött för Linda. Och Linn och jag hade en allians mot Heinz. And that´s it. Jag kunde inte åta mig några beskyddaruppdrag som som på mellanstadiet. Den här killen hade ju redan blivit så mobbad att han tvingats byta skola. (Detta var första gången som jag över huvud taget hörde talas om den metoden). En tanke for igenom mitt huvud som sa att man kanske skulle besöka Hagaskolan och se hur tuffa dom egentligen var där. (Jag gjorde verklighet av den tanken ett år senare).

Men jag kunde bara inte låta detta slaktoffer gå till slaktbänken.

Jag tänkte på hur oroliga hans mamma och pappa måste vara för honom. Hur dom skulle stå och vänta på hans rapport från sin första dag på den nya och (i huvudet på Umeås största idioter till rektorer) bättre skolan. Kanske hade någon av dessa ”umedalare” hört att vi hade en ”kristen lärarkår” på Mimer med karaktärsdanande morgonsamlingar tre gånger i veckan.

Varför hade Gud lagt denna börda på mina axlar, tänkte jag, om denna kille från Haga med sina alldeles för fina gymnastikbyxor och naiva tilltro till andra människor? Han kommer att råka sååå djävla illa ut. Han ber om det utan att han själv förstår det.

Apropå gud. Jag har fått frågan om jag hatar kristna? Nej, det gör jag inte. Jag trodde på gud längre än många andra. Längre än Linda. Jag hatar inte kristna. En del av mina vänner tror på gud än idag och är kristna. Men för mig kom det kristna endast att innebära förtryck. Min farmor talade jämt om att man fick evigt liv om man trodde på gud. (Till min pappas stora irritation). Mina första tre år i grundskolan präglades väldigt mycket av psalmsång varje morgon (på schemalagd skoltid). Fröken Strandgren ”Strankan”, som vi hade i trean på Östermalmsskolan, var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Hon brukade dra iväg klassen dit för att vi skulle få se hur fint där var och få lite hjälp med att fixa och dona. Och sedan Mimers totalt sinnesrubbade kristna lärarkår, med kristna morgonsamlingar varje måndag, onsdag och fredag, utanför skoltid. Vid 315 tillfällen, på ett ungefär, under våra tre år i högstadiet. Nej, jag hatar inte kristna. Men de hade försökt hjärntvättat mig. Och på Mimer förtryckte de oss allihopa. De utsatte oss för mentala övergrepp. Som i samband med 6-dagarskriget 1967.

Jag skriver det igen: Jag hatar inte kristna, tycker inte illa om kristna, jag bara hoppas på att tre fjärdedelar av Mimerskolans mentalt rubbade kristna lärarkår får brinna i det helvete jag inte tror på, i evigheters evighet, amen.

Men då ansåg jag att gud djävlades med mig. Jag hade inte styrkan att ta hand om denna stackare. Men jag såg, för min inre syn, hur förkrossad både killen själv, hans mamma och pappa, kanske även en lillasyster, skulle bli om han kom hem och grät. Jag tänkte att de hade tröstat honom under flera månader (efter en hemsk tid på Haga) med hur mycket bättre allt skulle bli bara han fick byta skola. Och hur ödeläggande allt skulle bli för hela familjen om hans helvete, redan första dagen på Mimer, endast skulle innebära en fortsättning på den mobbning från vilken han flytt Hagaskolan. Med sönderrivna jeans och blodiga knän, efter att ha blivit omkullknuffad på den gladiatorarena som Mimerskolans grusskolgård så blixtsnabbt kunde förvandlas till. Hans föräldrar skulle inte kunna sova, De skulle ligga och tala med varandra på natten. Killen skulle ha mardrömmar. Säkert lillasystern också, fast utan att fatta vad det var som hotade hela deras familj.

Jag kunde inte överge honom. Helvete.

Så jag gick tillsammans med honom till gymnastiklektionen. Presenterade honom för grabbarna och sa att han hade bytt skola eftersom dom på Haga ansåg att vi var så snälla på Mimer för att vi fick höra om gud tre gånger extra i veckan (råa och skratt). Jag både skyddade honom, och höjde hans status en aning, genom att säga att han hade tackat nej till att byta sina gympabrallor mot mina. (Mina ord betydde att jag redan hade försökt sno åt mig hans gympabrallor, men att han hade försvarat dem, på något sätt, och att han hädanefter skulle få ha dem i fred).

Jag hade stämplat in ett OK i pannan på honom. Det var inte det som var det svåra. Det svåra var att jag nu var tvungen att skydda honom. Och se till att han inte gjorde bort sig. För hans misstag skulle drabba mig. Efter det att skolan var slut förklarade jag livets realiteter för honom. Enkla regler som att inte berätta för andra om varför han kommit till Mimer på det sätt han hade berättat för mig. Inte skylta med sina snygga, men dyra, gymnastikbyxor utanför gympasalen eller utomhuslektionerna. Det gör bara tjockskallar som vill få stryk. Att inte sticka ut. Att det tog tid att bli accepterad. Var han bra i något ämne? Matte. OK. Vägra aldrig att hjälpa någon. Och så till sist: kom till mig om någon djävlas. Men säg aldrig, aldrig, att du kommer att be mig spöa någon som hotar dig. För då ställer du till det för mig. Och gör du det ska jag ta mig fan själv spöa dig, avslutade jag, rädd för vad detta åtagande skulle innebära. Han var blek efter min föreläsning. Blek men lycklig. Han hade fått en kompis. I sina ögon. Jag anade att jag skulle bli ett samtalsämne hemma i deras familj. Det blev jag också.

Han var min första elev.

Jag minns inte att han fick några problem. Han tillhörde den kategori som inte behövde slåss. Inte på Mimer. Han var för mycket av en plugghäst. Men han kunde utsättas för djävelskap. Men som jag minns det klarade han sig ifrån detta med. Han hade fått en bra start. Tack vare mig.

Varför kunde jag göra detta för honom?. Därför att han var ett oskrivet kort! Vissa bar med sig en ”Inte OK-stämpel” redan från tiden på Sofiehemsskolan. Eller från tiden utanför skolan. Att försöka förändra någons redan fastställda status innebar stora risker. Det kunde ha inneburit risken att bli social utfryst. Och kanske även att tvingas utkämpa slagsmål. Det var alltså både farligt och svårt att försöka höja någons status, sedan någons status redan blivit fastslagen. Inte sällan just slagen fast.

Men hade jag kunnat bistå några i alla fall. Trots att deras status redan var fastslagen. Som exempelvis Ossian och hans bror. De var finnar, två grabbar, som fick ett rent helvete på jorden. Detta är en av de frågor jag aldrig kommer att bli fri ifrån.

Men den här killen från Hagaskolan hade ingen fastslagen status. Han kom till Mimer som ett oskrivet kort. Och han hade tur som anförtrodde sig till mig. Och jag lärde honom det jag själv tvingats lära mig. Han fick också en släng av den eventuella ”status” som jag själv hade.

Den hjälp som jag gav killen från Haga var något bra som jag faktiskt gjorde under min tid på detta högstadium. Fattade jag allt det där redan i åttan? Ja. Jag fattade allt om det där som hotade honom och även allt det som hotade att drabba hans familj. Det var just hela familjens samlade lidande som gjorde att jag inte kunde backa ur. Skälet att jag bidra med att ge honom en bra start, eftersom han var ett oskrivet kort utan någon fastställd status, fattade jag också. Men just detta hade jag aldrig kunnat sätta ord på då jag var 15.

Det är bra att ha något som man kan vara nöjd med. Jag fick något på plussidan då jag väger mina positiva och negativa handlingar från tiden på Mimer. Men, återigen, hade jag kunnat göra mer för de som råkade illa ut? Efter alla år av grubblande, och sedan jag skrivit om detta så vet jag nu svaret. Jag hade kunnat ”rädda” Ossian och hans bror. Och det nästan utan några problem. Det kanske var den finska familjens öde som gjorde att jag hjälpte kille från Haga. Men det var så många som behövde hjälp. Och i en massa fall hade situationen kunnat explodera. Ingen hade kunnat rädda alla. Men till saken hörde ju också att jag också djävlades med andra. Jag inriktade mig på att skydda Linda. Och sedan fick det vara bra med det. Jag måste ju ta vara på mig själv. Varje dag i åttan var farlig. Men, sanningen är att jag visste vad som var rätt och fel, och att jag inte gjorde det jag borde. Därför kändes det så bra att ha gjort någonting. För någon.

Det finns en annan sak jag verkligen vill berätta om. Fast senare. Det var hur vi hanterade den situation som uppstod när en lärare ständigt kladdade på tjejerna i klassen. Det var vår uppgift, killarnas, att hantera den situationen.
För till lärarna gick ingen vad jag vet. Inte ens tjejerna. Vad jag vet.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 21 + 21 oktober..