Tjejerna och kvinnorna på Mimer: vår spännande kvinnliga klassföreståndare

Mitt i allt våldet. Mitt i den miljö där hotet om att tvingas slåss var ständigt närvarande fanns dom, tjejerna och kvinnorna. Dom som betydde så mycket. Jag tänker försöka göra några porträtt av tjejer och kvinnor på Mimer. Och jag tänker börja med vår spännade, kvinnliga, klassföreståndare ”Jenny”.

 

Men först några ord om tjejer från Mimer som jag aldrig glömt – av olika skäl. En av de saker som är tyngst att leva med är hur elaka vi var med Kim. Och jag var en del av detta ”vi”. Om detta har jag berättat tidigare. En elakhet som började redan på mellanstadiet på Sofiehemsskolan och, som så mycket annat, kunde slå ut i ett sorts raseri på Mimerskolan. Jag är så ledsen för min del i detta. Tyvärr hjälper det inte Kim. Jag orkar inte skriva mer om detta nu.

 

För mig var naturligtvis denna första stora kärlek världsomvälvande. Linda. Det enda som jag egentligen vill skriva om, när det gäller Linda, är att jag har henne att tacka för väldigt mycket. Jag vet inte om hon någonsin har tänkt på det. Men en bit längre ned i denna text får hon höra – om hon skulle råka läsa det jag skriver här. Linda var alltså tjejen som jag var beredd att försvara mot det brutala tafsande som Heinz Rogersson – skolans slagskämpe och sadist nummer ett – periodvis utsatte tjejerna för. Jag var väl medveten om att jag skulle bli halvt ihjälslagen om jag försvarade henne. Men det var hon värd. Tio gånger om. Och jag trodde matchen skulle bli av. Det var cirka två sekunder ifrån. Och jag mentalt redo för mitt livs fight – en titelmatch mot Heninz – om vem som var bäst på att slåss på skolan. Inte för att ta över rollen som nummer 1. utan för att skydda Linda. Det fanns olika sorters hederskodex. En var att aldrig, aldrig, skallra för lärarna. En annan var att du förväntades försvara din tjej. Och för Linda hade jag gått i döden i den situation som skulle ha uppstått om Heinz så mycket som rört vid henne. Så jag tvekade aldrig, hur rädd jag än var, eftersom utgången i form av mitt blodiga nederlag nämligen var given. Å andra sidan hade jag blivit ansedd för att vara ett kräk om jag inte hade försvarat henne. Jag tror att ”Janne och Linda” hos många hann bli ett begrepp.

Men nu över till det jag har att tacka Linda för.
När många av mina klasskompisar införskaffade moped, trimmade, började dricka mellanöl och köra dubbelt olagligt, och bli tagna av polisen tillbringade jag en väldigt stor del av min lediga tillsammans med henne. Vi tog väldigt ofta långa, långa promenader. Och talade om en massa saker. I samband med riksdagsvalet 1968 gick vi två – båda barn till socialdemokratiska föräldrar – omkring under hela kvällen med en transistorradio och lyssnade på valresultaten. Då och då satte vi oss ned på en medhavd filt och vilade. Det var tungt att släpa runt på radion timme efter timme. Men vi var nervösa för hur valet skulle gå. (Socialdemokraterna fick egen majoritet: 50,1 procent)!

När man börjar sjuan och är 13 år spanar man in de snyggaste tjejerna (vem gör inte det). Och i mina ögon fanns ingen snyggare än Linda. Men konkurrensen var hård. Naturligtvis. Hon och jag höll ihop ända till någon gång i början på höstterminen i nian. Så vi hade en hel del gemensamt. Och tack vare att Linda, också, var min allra bästa vän skaffade jag ingen moped. Jag var inte ens intresserad. Detta kom att få stor betydelse. Jag sköt även upp mellanölet och cigaretterna mer än ett år i jämförelse med många andra. Varken jag eller Linda var intresserade av sånt, som jag minns det, under det dryga 1½ år som vi var ett par (det var länge i den åldern, åtminstone på den tiden). Detta innebar att jag klarade skolan bättre än vad jag annars skulle ha gjort. Och när det gällde framtida motordrivna fordon på två hjul så kom effekten att bli rent revolutionerande. Många killar som jag kände hade tagits av polisen eftersom de kört trimmat på fyllan. Det gjorde i sin tur att de inte fick lämplighetsintyg för lätt motorcykel då de fyllde 16. Men det fick jag ….

Så medan jag kunde blåsa omkring på stan, på lätt motorcykel, en Husqvarna Silverpil från 1958, som ”knutte” sommaren och hösten 1969, tvingades många av mina kompisar fortfarande köra trimmad moppe. Vilken scenförändring på den fronten! Men naturligtvis tänkte varken jag eller Linda på framtida, långsiktiga, konsekvenser då vi började vara ihop. Jag nyss fyllda 14 och hon 13½. Men efteråt har jag tänkt på att utan henne, pressad av den brutalitet som rådde på Mimer, hade jag med viss säkerhet hamnat bland det gäng som körde trimmad moppe på fyllan. Klarat skolan sämre och inte kunnat skaffa en motorcykel – något som kom att bli en stor del av min identitet.

Jag skapade en allians med min killkompis Linn. Den gick ut på att vi skulle försvara varandra mot Heinz. En allians av allra största värde. De killar som hade mopeden och trimningen gemensamt bildade också en sorts allians med varandra. Också den av stort värde. Den kanske inte skyddade dom mot Heinz. Men den skyddade dem mot varandra. För det var inte bara Heinz mot slogs mot ”alla”. Detta inslag fanns. Han plockade en rad killar en efter en. Men det skedde också en rad, andra, uppgörelser. Och killarna i mopedgänget, som knöt band med varandra, slogs sällan sinsemellan. Det handlade inte bara om styrka. Det handlade även om allianser. Styrkans betydelse har jag alltid insett. Den var så uppenbar. Det var kring denna – kring styrkan och kring viljan att använda styrkan – som det mesta av brutaliteten kretsade. Som jag tidigare såg det. Och det är så jag huvudsakligen ser det även idag.

Men sedan jag började skriva om Mimer har jag begripit att det verkligen bildades olika former av allianser. Vissa mycket medvetna och uttalade, som den mellan Linn och mig, mot Heinz. Andra var knappt de som själva ingick i allianserna medvetna om. Men det är naturligtvis så som livet är: ingår du i ett gäng, det må handla om att trimma mopeder eller spela  basket på fritiden, så tar det emot att slåss med varandra.

Tack vare Linda gick det mycket bättre för mig än det annars skulle ha gått. Det vi gjorde tillsammans, långa promenader och mycket funderingar, plus en puss då och då, höll mig borta från en djävla massa skit. Därför var hon inte bara mitt livs första stora kärlek. Hon var en sorts garant för att jag höll mig på borta från ”dåligheter” i allt för unga år. ”Dåligheterna” skulle komma tids nog i alla ändå.

*          *          *          *         *         *         *

 

Porträttet kommer alltså att handla om min klassföreståndare Jenny. En skarp böna. På alla sätt.

Jenny var mycket spännande. Och ibland skrämmande. Jag och Sam (min andra bästis) tillhörde hennes favoriter. Det ska sägas rakt ut och utan prut. Jag vet inte varför. Det hände att han och jag, som satt tillsammans (vi satt två och två i bänkpar) på den sista lektionen på måndagar då vi hade Jenny i svenska, kunde få specialuppdrag. Hon sa ”det här kan ju ni” och nu ska ni få göra mig en tjänst. Oj, det var inte illa. En vuxen, en lärare och klassföreståndare, ville att vi skulle göra henne en tjänst. Nu var det så att jag saknade all kunskap i grammatik i svenska och gärna hade suttit kvar på lektionen, men ett sådant förtroende fick oss att känna stolthet. Ett förtroende från en vuxen var inget vi sade nej till.

 

Uppdraget gick ut på att inhandla ett leksaksgevär med batterier till hennes son. Hon ansåg att vi grabbar visste vad hennes son ville ha. Och det visste vi naturligtvis. Vårt mål var ett gevär av ”värstingmodell” med både ljud och blinkande lampor. Så stort som möjligt med maximalt antal batterier. Vi utrustades med pengar för inköpet, uppmanades att återbörda resterande summa tillsammans med ett kvitto för utlägget (minus en summa motsvarande var sin glass som ett tack för hjälpen).

Till den övriga klassens förtrytelse avlägsnade vi oss, brett flinande, från denna den sista och trött-tråkiga lektionen för dagen. Detta för att istället gå ut på stan och köpa batterigevär och glass. Vi återvände listiga, som löss, ansåg vi, just innan lektionen var slut (något Jenny givetvis hade förutsett) och redovisade vårt inköp . Vi överlämnade presenten inslagen i papper och dessutom i en plastpåse för att det inte skulle synas vad vi inhandlat. Vi hade på känn att Jenny tog en viss risk när hon skickade iväg oss. Så vi skyddade henne, givetvis. De övriga i klassen var nästan konfysa av nyfikenhet. Och att hålla kvar våra klasskompisar i detta tillstånd av konfys nyfikenhet var givetvis det allra roligaste med det hela. Jag och Sam sändes ut på fler än ett sådant uppdrag. Det var smickrande. Huruvida vi fick tag på det hägrande värstinggeväret, med både ljud och ljus, kommer jag inte ihåg. Men vi siktade (ha, ha) högt.

 

Jennys bästa sida, som vi både fruktade och beundrade henne för, var den första lektionstimmen i veckan. Jenny hade högläsning inför klassen rörande den gångna veckans skörd av ”anmärkningar”. Jag vet inte om det var i åttan eller nian som denna tradition infördes (eller om den redan började i sjuan). Jag tror att traditionen började i åttan. Under den gångna veckan hade alltså eleverna i klassen, både killar och tjejer, dragit på sig ett antal ”anmärkningar” för exempelvis dåligt uppförande under lektionstid, sen ankomst eller busfasoner som kritkastning. Jenny inledde alltså veckan med högläsning. Hela klassen fick höra om varandras bravader. Vi kände, självklart, redan till dessa. Vi hade ju själva varit åskådare (eller ”brottsling”). Men det nästan hysteriskt roliga var att hon läste upp ”anmärkningarna” inför klassen med det ordval som hennes lärarkollegor hade använt. Det som slog allt, både före och efter, var ett tilltag som enbart Linn hade kunnat gå i land med.

Som jag tidigare skrivit var Linn övernaturligt stark. På en teckningslektion som vi hade högst upp i Mimerskolan i ett ovanligt smalt och långt klassrum fick Linn för sig att han skulle använda en platta av masonit som en frisbee (detta långt innan dessa var uppfunna). Masonitplattorna var troligen tänkta som underlägg om vi, någon gång, skulle släppas ut från Mimer på tillfällig permission för att försöka rita av något utanför skolan. Linn hade fått för sig att testa masonitskivan på ett alternativt sätt. Han ville se hur bra en sådan skiva kunde flyga om den kastades, med kraft, i ett avlångt klassrum. Typ teckningssalen. Och med en ohygglig kraft, frisbeestyle, vräkte Linn iväg masonitskivan längs den lååånga teckningssalen. Masonitskivan for iväg med våldsam fart, acompanjerad av ett lågt surrande ljud på grund av rotationen, över huvudet på oss alla. Vi andra tittade därför upp och kunde därmed bevittna händelsen.

Det Linn inte tagit med i beräkningen var att i den bortre änden av teckningssalen fanns en lärare. Med ett huvud på sina axlar. Masonitskivan dammade in i vägen två till tre decimeter ovanför huvudet på stackaren. Det rök putsdamm från väggen. Efter att ha träffat väggen med kraft och bravur föll masonitskivan ned i huvudet på läraren. Med en lätt duns. Samtidigt lade sig det vita dammet stillsamt över densammes huvud och axlar. Ni skulle ha sett lärarens ansiktsuttryck. Det bestod av en blandning av misstro och skräck. Dock ej av den förväntade ilskan. Han var visserligen vit i ansiktet. Men inte av raseri utan av det vita putsdammet från väggen och av just skräck. Detta är vad som hände. Nu tillbaka till vår klassföreståndare Jennys högläsning.

 

”Linn, en anmärkning, helst två, för att nästan ha skalperat lärare”.
Helst två! Nästan skalperat lärare! Klassen skrattade hysteriskt. Och så var det, måndag efter måndag, högläsning om våra brott mot Mimers lokala ordningsstadga. Ingen vecka kunde börja bättre. Tack vare Jenny.

Hon hade även skolans kortaste kjolar och roligaste hattar. Vi killar ansåg allmänt att hon hade snygga ben. Tjejerna fnyste. På vintern då hon kom fanns det en överenskommelse, oss killar emellan, om att den som kunde skjuta av Jenny hennes hatt för dagen skulle få en femma. Parollen löd: ”fem spänn för Jennys hatt”. Och snöbollarna visslade. Hon verkar ha varit omedveten om detta. Det var ingen som ville skjuta en kvinnlig lärare i huvudet med en snöboll. Det var definitivt inte ärofullt. Så det var rätt försiktiga kast som hellre missade än tog i skallen. Den som lyckades skjuta av henne hatten kunde gå runt med öppna händer till oss andra killar och alla gav en slant till dess att ”femman” var uppnådd. Det hände att någon lyckades med detta konstskott vid ett par tillfällen.

 

En dag blev Jenny kult.
Ordet kult användes inte så då. Tyvärr. Men jag använder det nu istället. Det hade varit Lucia. Jag tror att detta var i åttan. En av lärarna stod i korridoren och försökte hittade någon elev som kom för sent efter denna festar-natt. Han stod där i korridoren med ytterkläderna på. Inklusive en hatt.

Då kom Jenny. Liten och på höga klackar. Hon skulle ha lektion med oss och var lite sen. Vi väntade på henne ute i korridoren. Plötsligt ändrade hon riktning. Hon liksom girade mot läraren som stod där i korridoren. Det såg liksom konstigt ut. Vi tittade intresserat. Jenny stannade framför kollegan, häver sig upp på tåspetsarna, skrattar till och slår av kollegan dennes hatt som åkte iväg över korridorgolvet.

Under en halv sekund stod klassen helt tyst. Nästan chockade. Såg vi vad vi just såg? Sedan bröt jublet löst. ”Våran” Jenny. Jag vet inte om hon visste att hon hade publik. Det såg inte så ut. Det var bara som om hon inte kunde låta bli. Hon var ju bäst helt enkelt. Agerandet andades uppror och mod. Ryktet spred sig över skolan. Många, speciellt killarna, avundades oss vår klassföreståndare. Självklart kunde jag och Sam inte låta bli att påminna om det som slutligen läckt ut (via mig och Sam) nämligen att vi fått gå och köpa leksaksgevär åt hennes son. Detta var rätt tillfälle att påminna alla om detta.

 

Jenny gjorde mig endast besviken en enda gång. På tre år. Hon gav mig en ”anmärkning” för att jag stavat orden kristendom på min bok i ämnet ”Kristendomskunskap” med ett tyskt y. Ett uppror, givetvis, eftersom det i praktiken stod ”Kristendum”. Det tyckte jag var att ta i.

Å andra sidan återgäldade Jenny detta i samband med den luciauppvaktning vi hade hemma hos henne i nian. Jag hade då, efter att jag och Linda slutat vara ihop, påbörjat vandringen mot mellanöl och cigaretter, o s v. Klassen dundrade in hemma hos henne någonstans på Teg. Hon väntade oss. Efter ett tag började jag må riktigt dåligt inne i värmen. Efter att ha iakttagit hur hennes son (som nog var lite bortskämd) gjort sitt bästa för att misshandla Sam med leksaksgeväret (som vi kände igen)  började jag må alldeles fantastiskt dåligt. Jag insåg att jag skulle spy. Inom tre-fem sekunder. Men inte hemma hos Jenny. Då jag inte visste var hennes toalettstol var (och den skulle dessutom säkert upptagen) vräkte jag mig ur lägenheten och ut i  trapphuset. Jag lyckades ta mig en trapp ned till nästa avsats för att inte genera henne. Och sedan spydde jag. På varenda djävla trappavsats som fanns i trapphuset (jag tror hon bodde på andra våningen) ända tills jag kom ut genom ytterdörren. Gud så pinsamt. ”Jag måste skura trappen”, tänkte jag. Efter att ha hittat en isig snöklump började jag längst upp. Jag hade tänkt arbeta mig nedåt. Tala om döfött. Jag gav upp. Vågade dock inte återinträda i hennes lägenhet utan väntade skamset, 15 år gammal, på att resten av klassen skulle lämna hennes lägenhet för att då kunna ansluta mig till dem.

Några timmar senare hade vi första lektionen, morgonen efter, lucia-natten. Jag satt omedelbart framför hennes kateder. I en ovanligt trång lektionssal. Nu djävlar blir det väl hemanmärkning, telefonsamtal till farsan, och ett helvete, tänkte jag. Men Jenny bara tittade på mig. Och log. Som bara Jenny kunde. Sardoniskt. Halv medkännande. Halvt roat.

Då vi hade vår klassåterförening 2009 var Jenny en av de mer omstridda lärarna. Vissa lärare skulle bara ha skjutits. Som aset till slöjdlärare som tafsade på tjejerna. Och Astrid, hon med guds änglar i baksätet på sin vita mercedes, borde ha fått hjälp med att köra ihjäl sig (tyckte vissa, inte alla, på återföreningsträffen). När det gällde Jenny ansåg en falang av tjejerna (för vi var fortfarande tjejer och killar – fast de flesta nu 56 år fyllda) att hon hade haft vissa favoritelever. Andra tjejer höll inte med. Jag minns inte att några killar deltog i diskussionen 2009. Själv satt jag tyst.

Det jag inte förstod förrän långt senare var att Jenny var en ”rockie” som klassföreståndare då vi kom till Mimer. Hon hade endast jobbat där i ett år då hon blev vår klassföreståndare hösten 1966. Vi var sannolikt ”hennes” första egna klass som hon skulle vandra tillsammans med genom högstadiets tre år. På Mimer. Men vad jag förstod då, i det helvete som Mimer utgjorde, med brutaliteten lurande överallt, var att vår klassföreståndare Jenny utgjorde en ljuspunkt. Hade hon bett oss killar att spöa rektorn åt henne hade vi säkert gjort det. Men bara för henne.

Hon kunde vara vass och sardonisk, vår klassföreståndare, och liksom övriga lärare var hon inte ute i korridorerna och försökte kolla vad som hände. Uppenbarligen var meningarna delade om henne. Starka känslor även 40 år senare, på vår återföreningsträff, visar att hon verkligen betydde något. För alla. Jag tror inte att någon anklagade henne för att sätta orättvisa betyg. Men däremot för att hon visade att hon gillade vissa mer än andra. OK. Hon hade vissa favoritelever. Jag hade varit en av dom. Men jag fick inga favörer. Inget högre betyg. Och jag tror inte att någon annan fick det heller. Och att det var så då behöver inte betyda att det fortfarande var så då Jenny fick sin nästa klass att vandra tillsammans med genom högstadiets tre år.

Så här i efterhand tror jag att den äldre kristna delen av lärarkåren kan ha gjort livet surt även för Jenny. Det pågick ett generationsskifte under vår tid på Mimer. Jenny måste ha varit lite drygt 25 år när vi började hösten 1966. Hon var eller blev skild under sin tid med oss. Ensamstående med barn. På den tiden barnomsorgen inte var. Alls. Naturligtvis var Jenny för ung för att leva ensam resten av livet. Hon klädde sig attraktivt. Troligt skitsnack från sådana som Astrid och övriga i den äldre kristna delen av lärarkåren. Kanske ett litet helvete. Så tänker jag idag. Men naturligtvis inte då.

Meningarna om henne var alltså delade. Men för mig, och för en hel del andra, kom hon stegvis att bli ”vår” Jenny. Vi kunde ju inte säga så utåt. Inte tufft nog. Men vi bar tunga bandspelare åt henne. Och vi till och med beskyddade henne på olika sätt. Det visste hon inte. Men så var det.

– För vem annars skulle ha sopat till hatten så att den åkte av där läraren – ”just for the hell of it” – något som vi själva gärna hade velat göra men som vi inte vågade,
– Eller flinade åt någon som just spytt ned hennes trapp,
– På Mimer,
– Ingen.
-Ingen utom Jenny!

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.