Vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat – och i ett anfall av raseri krossade vi alla glastillbringare och ägg vi kunde mot skolväggen

Innehållsförteckning

1. Repetition –  i förbättrad version,
2. Fröken började gråta – det var skrämmande
3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,
4. En tragisk berättelse om hur vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan – genom att förstöra så mycket som vi bara kunde bära,
5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp

 

                                           *        *        *        *        *

1. Repetition – i förbättrad version

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

 

Men vi tog ut det på fel lärare

Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. Dessa lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan. Och nu  upptäckte vi att vi kunde bryta mot reglerna.

 

Partners in crime

Det våld vi utsattes för och fruktade att utsättas för av andra elever, lärarkårens svek tillsammans med möjligheten att bryta mot reglerna skapade en kombinationseffekt som var större än dessa tre faktorer tillsammans. Men, till detta kommer en fjärde faktor, vilket jag inser – just nu – medan jag sitter och skriver. Denna fjärde faktor handlade om att vi sökte en gemenskap utifrån helt nya förhållanden. Gjorde vi något som verkligen bröt mot reglerna, tillsammans, så skapades nya (eller förnyades gamla) vänskapsband – på detta brutala Mimer. Därför kunde den som tog ett halvt vansinnigt initiativ som nästan ingen skulle ha hakat på i sjätte klass få med sig en rad andra i sjuan. Vi kunde delvis övervinna rädslan för Heinz Rogersson, och hans medlöpare, genom att bli ”partners in crime”. Den totala effekten av dessa samverkande faktorer var att vi helt enkelt spårade ur.

 

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Först hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle, efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra så att den blivit oätlig. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten i diskhon: hur mycket vatten kan en dammsugare suga? Snabbt, och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga, innan den dog, tryckte jag igång dammsugaren. Jag skruvade på vattnet och lät det börja rinna ned i slangen på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att dammsugaren skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Fascinerande.

Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna, troligen för att leta russin eller något annat att äta,  medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss vände på sig för att följa detta intressanta experiment. Det var givetvis ett rent vetenskapligt intresse. Jag minns att jag förväntansfullt tittade på dammsugarens sidor och på golvet. Skulle den inte börja läka vätten snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer. Mycket bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade klara vad som helst ledsnade jag. Och även de övriga. Vi återgick motvilligt till att handdiska porslinet. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen som vi andra två lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

 

2. Fröken började gråta – det var skrämmande

Fröken skrek åter. Denna gång skrek hon ”Aaanders”!

Du har sugit skum med dammsugaren och nu läker den. Du ska få betala. Anders såg förvirrad ut. Det kan endast ha kommit några droppar ned i ”halsen” på dammsugaren på grund av skummet Anders sugit upp. Men jag som vräkt ned vatten rakt in i dammsugaren naturligtvis var guilty as hell.

Kom ihåg att vi var tretton år. Vi ansåg att hämnden var vår. Vi förstod inte hur illa vi gjorde lärarinnorna. Så vi skrattade hysteriskt. Åt en vanmäktigt skrikande lärarinna. Åt en förvirrad Anders. Åt min gest till Anders som visade vad jag gjort. Då började även han skratta. Liksom tjejerna.

Och fröken började gråta.

Det var ett av de första tillfällen i mitt liv som jag insåg att vi ungar hade makt – även över vuxna. Jag var inte säker på att jag ville ha den makten. Jag hade inget som helst dåligt samvete för dammsugaren. Det visade sig dessutom att den gick att laga. Allt som krävdes var att den tömdes på vatten, fick ett nytt filter samt en ny soppåse. Men fröken gick inte att laga. Hon försvann. Det var varken Björn eller mitt fel, varken den skrattande Anders eller de skrattande tjejernas. Det var sex klasser som nötte ned dessa heroiska lärarinnor lektion efter lektion, dag efter dag, vecka efter månad.

Det är en skrämmande sak att se en vuxen gråta.
Speciellt en lärare. Men de hade gjort sig förtjänta av det. I våra ögon. Visst fanns det förlåtande elever – men dessa var få. Och de gjorde bäst i att hålla käften. Annars skulle även dessa få anledning att gråta. Så var det. Om de var killar. Tjejerna talade vi endast allvar med. Men slog inte.

Fram på vårkanten, då vi hade vår femte och sista lärarinna i hemkunskap, hade vår aptit på att förstöra saker ökat. Lärarinnornas ork att hindra oss hade också minskat. Den sista lärarinnan vi hade verkade ha en enda målsättning och det var att ”ta sig i mål” (till terminsslutet). Det är lätt att förstå henne.

Samtidigt förberedde vi ett crescendo när det gällde att förstöra saker. Återigen: Vi hade slutat att testa gränserna – vi testade hur långt vi kunde överskrida gränserna. Det vi kom att göra var sanslöst destruktivt. Jag minns att jag skämdes för att det saknade allt vad humor hette. Det gick endast ut på att förstöra.

 

3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,

Jag avviker från detta ämne en kort stund för att berätta något som däremot hade stora inslag av humor. Det tycker jag än idag.

Tre av de tjejer som var bäst på hemkunskap skulle bjuda fröken på mat. Detta var något som fick oss grabbar att omedelbart dra oss undan för att hålla krigsråd. Vi anade en chans till ett storverk. Beslutet togs: vi skulle hjälpa tjejerna att krydda maten!

Många kände sig kallade, men få voro utvalda. Jag en av de utvalda. Jag tror att även Björn var utvald. Plus en tredje kille. Tjejerna slet med maten. Inne i köksdelen där vi hade lektionerna. Och sedan bar de in maten till det fint dukade bordet inne i det kombinerade vardags- och sovrummet. Men det fanns två ingångar dit. En som vi killar kunde använda utan att någon såg oss. Först gick en tjej dit in med fisken. Från den dörr som vette in till ”köket”. En kille höll koll på tjejerna medan en annan höll upp dörren till in till rummet där tjejerna och fröken skulle äta, samtidigt som den tredje killen sprang fram och saltade fisken ungefär som Melker på Saltkråkan. Sedan snabbt ut. Det bästa med detta var att tjejerna lade upp maten portionsvis. Så vi visste alltså vilken portion som fröken skulle ha! Nästa gång kom en annan av tjejerna in med såsen. Samma procedur. Vi bidrog till ökad sälta. Kraftigt ökad sälta. Slutligen kom potatisen. Som vi gav samma övermått av salt. Vi skakade av skratt.

Men det var något som fattades. Vi såg framför oss hur fröken skulle hålla masken inför de snälla tjejerna och snabbt, med något desperat i blicken, gripa efter mjölkglaset. Som stod där – tillgängligt för oss. Vi enades snabbt att även salta mjölken för att kunna se minen på fröken då hon vräkte i sig denna dryck. Sedan preparerat vi även mjölken, ordentligt, och lämnade rummet – fast med en liten öppen springa till det lilla rummet intill som i sin tur gränsade till korridoren. Vi måste ju kunna iaktta resultatet av vårt verk. Det viktiga var nu att inte skratta så det hördes.

 

De tre tjejerna satte sig tillsammans med fröken och bjöd henne,
rättmätigt stolta, på fisk, sås och potatis. Jag tror till och med att de hade lite (opreparerad) sallad. Vi tittade andlöst på. Allt gick efter planen. Fröken tog en bit fisk och åt. Allt långsammare. Sedan grep hon snabbt efter mjölkglaset. Vi skakade av skratt, som vi inte tillät övergå i ljud. Övriga killar stod en bit bakom och informerades via teckenspråk. Det gällde också att hålla resten av tjejerna borta, de som inte bjöd fröken på mat, så att de inte skulle kunna avslöja vårt tilltag för sina kompisar.

 

Sedan frågade matlagningstjejerna fröken hur det smakade. Vi hörde fröken svara, med ett bekymrat ansiktsuttryck, som vi såg eftersom vi tittade efter det, ”alldeles förtjusande”. Det blev det för mycket för oss tre. Vi riktigt sprang baklänges och började skratta som om vi vore helt från vettet. Det gick bara inte att stoppa. En av killarna kved ”alldeles förtjusande”. Trots mina fjorton år höll jag på att kissa på mig. Jag skrattade så att jag inte kunde stå. Fröken kom ut och undrade ”vad står på”. Det var bara för mycket. Ett annat geni till kille lyckades pressa ur sig följande ord: ”det är bara det att mjölken är så god idag”. Då lade sig ännu fler ned på golvet i skrattkonvulsioner medan andra lät som om de gjorde i byxan. Själv grät jag av skratt. Jag kunde bara inte sluta skratta. Då säger Björn: tyckte fröken om flickornas fina fisk?

”Flickornas fina fisk”!

 

Jag minns att jag låg på golvet och försökte skrika ”sluta jag dör” men det gick inte.
Jag kunde bara få fram gutturala ljud. Fröken försvann in till flickorna och jag in på toaletten. Jag hade träningsverk i magen under flera dagar efteråt.

Vid det laget hade de övriga tjejerna räknat ut vad som hänt, på ett ungefär. Och berättat för de tre som lagat mat. De var fruktansvärt upprörda och (som jag minns det) jagade de oss. Jag kunde dock inte springa undan. Jag hade ingen ork. Jag fick skydda mig så gott jag kunde mot slag på armarna, sidan och magen, allt medan jag, likt en vansinnig, gång på gång upprepade frasen: ”Det smakade alldeles förtjusande”.

Herredjävlar.

Men trots allt: det var ändå finess och stil över detta bus. Speciellt det framsynta draget att även salta fröken mjölk. Det är jag stolt över än idag. Just mjölken var nämligen min idé.

Om fröken förstod? Det vet jag ännu inte idag.

 

4. En tragisk berättelse om hur destruktivt vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan 

Tillbaka till det sorgliga crescendot i destruktivitet. Vi hade nu nått det stadiet att vi ansåg att lärarna förtjänade att straffas. Ordentligt. En del av er minns hur jag tidigare beskrev helvetespredikanten från Finland. Hur han, med sin dånande tordönstämma, förutspått Armageddon – jordens undergång – i samband med 6-dagarskriget mellan Israel och de arabiska staterna strax före skolavslutningen våren 1967. Detta chockade hela min klass. Och säkert alla andra tretton-fjortonåringar som också gick i sjuan. När jag tänker efter så hade denna helvetespredikant chockat alla elever på hela skolan. Jag minns hur blek min tjej Linda var. Jag minns att vissa grät och att jag fick frågan om det skulle bli krig med kärnvapen.

Mimers kärleksfulla lärarkår hade tillåtit ett rent mentalt övergrepp på oss småungar genom att låta den sinnesstörda och förvridna predikanten från helvetet antyda jordens undergång, via kärnvapen, och Jesus återkomst till jorden, då alla skulle dömas och vissa skulle till helvetet. Hans chockterapi tog på många som inte hade politiskt aktiva föräldrar. Som jag. Men det han sa tog även på mig. Vi visste ju alla att även våra föräldrar var rädda för att kriget mellan Israel och de arabiska staterna skulle kunna dra in Sovjet och USA i ett kärnvapenkrig.

 

Denna morgonsamling skulle lärarkåren få fan för.
Kopplingen var inte så direkt. Det var mer en allmän känsla att vi fått nog. Nog av att tvingas gå på kristna morgonsamlingar utanför skoltid. Nog av våldet i skolan. Nog av den ständiga rädslan. Och nu hade vi även fått nog av helvetespredikanter. Speciellt av helvetespredikanter som kom till skolan med rektorns goda minne.

Vi var tre stycken. Jag och en kille till gick resolut till porslinsskåpet. Vi tog alla glastillbringare som vi kunde hitta – och kunde bära. Jag tror det var fem stycken. En tredje kille tog två äggpaket från kylen. Allt han kunde hitta och bära. Det måste ha varit tolv ägg. Sedan gick vi ut och ställde oss, helt öppet, på grusplanen framför huvudingången till Vasaskolan där hemkunskapen var belägen. Sedan började vi kasta allt vad vi kunde. Rakt in i stenväggen till höger om ingången. Vi brydde oss inte ett djävla dugg om lärarna på Vasaskolan skulle komma ut. Vi hatade Mimer och dess lärarkår. Vi hatade att alltid behöva vara rädda. Vi hatade de tre kristna morgonsamlingarna vi tvingades delta i, varje vecka, månad efter månad, på vår fritid. Just då ville vi bara förstöra.

Jag slängde sönder tre av de fem glastillbringarna själv. Den andre killen slängde sönder två. Sedan gick vi alla tre över till äggen. Vi slängde alla tolv på Vasaskolans vägg. Glaset yrde och äggen stänkte. Det hängde äggula och äggvita och rester av äggskal på flera kvadratmeter av skolans vägg då vi var klara. Resten låg på marken i en kladdig hög av äggrester och i en annan hög av glittrande glas. Vi stod och betraktade vårt verk.

Det såg rent fördjävligt ut. Jag tyckte att det hade gått över styr. Det var för destruktivt. Saknade all finess. Men samtidigt skulle jag aldrig ha bett om ursäkt. Det var en sak att själv erkänna att detta hade varit att gå över gränsen – och att det vi gjort endast varit destruktivt. Det är en annan sak att be någon lärardjävel om ursäkt för det vi gjort. Vi slog tillbaka mot de vi kunde slå tillbaka mot. Med tiden lärde vi oss att slå mot fiendens högborg: Lärarrummet!
Det ska jag återkomma till i en annan berättelse.

 

Innan jag gick ut från Mimer ångrade jag att vi tagit ut all vanmakt, raseri och hat på fel lärare.
Och idag skäms jag. Mycket. Men jag kan inte låta bli att avsky den kristna lärarkåren på Mimer. Och jag hatar fortfarande minnet av lärarinnan i kristendomskunskap som kom till skolan i sin stora Mercedes. Kärringen som på fullaste allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde. Det var därför hon körde så fort – och inte kunde klara kurvan till vänster längst ned i Mariehemsbacken – utan åkte av vägen den första frostmorgonen hösten 1968. Kärringen flög en bit genom luften, utan hjälp av änglar, och landade inne på den närmaste villatomten. Det är bland annat därför det står ett staket där idag.

Men jag är verkligen ledsen över att vi tog ut det mesta på de svagaste. Vi var bara tretton-fjorton. Vi förstod inte bättre. För oss var en vuxen en vuxen. Och lärarna som visade svaghet ett lovligt mål. Både manliga och kvinnliga.

 

5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp
Nästa gång ska jag skriva kortare. Jag ska berätta om ett grovt sexuellt övergrepp. Och hur den tjej som utsattes, genom att uppträda så otroligt iskallt, helt förintade den kille som utsatte henne för övergreppet. Det har tagit mig lång tid att besluta mig för hur jag ska skriva. Men nu vet jag.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6  december