Ständig söndags-ångest är arvet från Mimer – men också en vägran att backa. Inför slagsmål, prov eller nazimedlöpare

Mitt största bestående men från grundskolan är ångest. På söndagarna. Den har två källor. Våldet. Och från pressen att lyckas.

Varje söndag från och med fjärde klass var en enda lång ångestladdad transportsträcka till måndag. Men oavsett hur du än kände dig måste du möta måndagen. Möta kraven från den som eventuellt ville slåss med dig. Möta kraven från de lärare som eventuellt hade satt samman en provräkning.

Men det är så än idag. Söndagsångesten kommer att finnas med mig tills jag dör. Som min skugga.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men just idag är söndagen extra vedervärdig. Det finns ingen människa som kan dämpa den ångest som antyder den kommande katastrofen. Det spelar ingen roll hur mycket jag än tycker om någon. Och de om mig. Det enda sättet är att träna. Jag började träna med vikter 1971. Det enda sättet är att slåss. I grundskolan med nävarna. Idag för en politik mot en annan – med hjälp av ord och kunnande. Det går inte att backa.

Söndagsångesten kan ibland pressas tillbaka. Ensam, eller med någon som förstår värdet av tystnad, kan jag ibland med hjälp av vikterna kan jag klara detta. Ibland. Om jag kör riktigt hårt.

 

Det bästa är att lyfta vikter och lyssna på radioteatern samtidigt. Under lång tid började radioteatern klockan 20.00 på söndagarna i P1. Under de perioder som jag levt ensam har jag tillbringat oändliga många timmar i något gym, pressande mig och skivstången till det yttersta, utan att missa en enda stavelse av vad de sa i pjäsen på radio. Känner ni igen orden: ”Jag vet inte varför de i denna kväll slipar så långa knivar på Branehög”?

För mig är det den mest skrämmande passagen i den radioteater som bygger på Selma Lagerlöfs bok Herr Arnes penningar.  Orden kommer helt plötsligt under aftonvarden på Solberga prästgård från hustrun till prästen Herr Arne. Hustrun har fått en hemsk syn som kommer att besannas. När jag var riktigt liten hörde jag denna radioteater ensam hemma. Det var både skrämmande och lockande. Radioteatern var magisk. Det är den ännu. Och det var för några år sedan som jag åter hörde dessa ödemättade ord strömma ut från radion medan jag försökte lyfta 90 kilo i bänkpress. Jag är inte lika stark som jag en gång har varit. Men jag tränar envist på. För vilket alternativ finns det?

Ska du både kunna träna med vikter, och samtidigt verkligen lyssna på nyanserna i rösterna på de som framför teaterföreställningen i radio, måste du antingen vara ensam. Eller träna med någon som förstår värdet av tystnad.
Vi har inte längre många vi kan vara nära – samtidigt som vi är tysta.

 

När jag gick i grundskolan under 60-talet handlade söndagarna om att hålla ångesten tillbaka – så länge som möjligt. Först började Svensktoppen. Sedan programmet med den enfaldiga signaturmelodin ”När man är en glad pensionär”. Slutligen slog en klockan i transistorradion och en röst sa ”Radioteatern ger … ”. När teatern var slut fanns det absolut ingenting längre mellan mig och den ångest som skulle följa mig under resten av dagen. För när radioteatern var slut började morsan och farsan att plocka undan saker som vi dragit fram på stugtomten i Sörmjöle under helgen och packa bilen. Det var dags att åka hem till stan. Hem till Umeå och därmed ett steg närmare skolan.

Ju högre upp i åldersklasserna jag kom desto tydligare märkte jag att ångesten fanns där även under de tre söndagsprogrammen i radion: svensktoppen, de glada pensionärerna och radioteatern. Ändå hängde jag fast vid det sista halmstrået, radioteatern, som om det gällde livet. För vad annars fanns att göra. Till dess jag började kunna träna styrketräning på söndagarna – många, många, många decennier senare – var radioteatern något som lindrade ångesten om jag helt lät mig slukas av handlingen. Men bara för en kort stund.

 

Mamma tyckte om att jag lyssnade på radioteatern.
Likt alla föräldrar ville hon så gärna att just hennes barn skulle vara speciellt. Hon påstod att hon en gång, då jag bara var tre år gammal, satt på en filt intill transistorradion medan radioteatern gav en föreställning. Då hon tog radion ifrån mig, utan en tanke på att jag verkligen lyssnade på föreställningen, hade jag protesterat högt av ilska. Mamma tog detta till intäkt för att jag var ett ovanligt begåvat barn.

Men sanningen är nog denna: jag var äldre än tre och handlingen oftast för avancerad för mig att förstå. Men de gamla föreställningarna var mycket ödesmättade. Tonfallen var både lockande och skrämmande. Och stämningen så tjock att den gick att ta på. Det var nog detta som ursprungligen lockade mig att lyssna på radioteatern. Men då jag blev äldre började jag verkligen att älska radioteatern. Och den kärleken består.

I dag finns det dessutom böcker inlästa på CV-skivor som jag kan träna till. Det har ökat utbudet.

 

*    *    *    *    *

Första gången jag hörde Johnny Cash sjunga låten ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” började tårarna att rinna.
Jag förstod inte det var möjligt att det som jag känt under så lång tid – och utan framgång försökt förklara för så många, vid så många tillfällen – plötsligt strömmade fram ur högtalarna! Jag satt i en bil på väg över den amerikanska kontinenten. Vi hade tvärstannat för att äta. På vägen ut från mathaket hade jag ryckt till mig en kassett med Johnny Cash, på måfå, i en hög med musik som reades ut. Vi var på väg från New York till Los Angeles, via Chicago, på ett verkligt äventyr. Jag tänkte att lite extra musik kunde inte skada.

Det gjorde det inte heller.

 

Texten finns här nedanför.
Men som vanligt rekommenderar jag att du själv lyssnar på Cash´s originalinspelning. Precis som i radioteatern handlar det också om hur texten framförs.

 

    *    *    *    *    *

I morgon är det möte med Umeå kommunfullmäktige.

Tillsammans med de andra i Arbetarpartiet tänker jag ta itu med den person som mer än någon annan i Umeå bidrar till att skapa en nazistisk miljö – både i Sverige och här i Umeå. Detta genom att föra fram rasbiologiska och nazianstrukna idéer.

Jag kommer inte att använda våld.
Oavsett hur mycket jag än är en produkt av Mimerskolan. Men precis som i skolan måste först ångesten övervinnas.

 

__________                    __________                    __________

Johnny Cash Lyrics

Sunday Mornin’ Comin’ Down
originally by Ray Stevens

”Well I woke up Sunday morning
With no way to hold my head, that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled in my closet through my clothes
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.

I’d smoked my mind the night before
With cigarettes and the songs I’d been pickin’
But I lit my first and watched a small kid
Playin’ with a can that he was kicking
Then I walked across the street
And caught the Sunday smell of someone’s fryin’ chicken
And it took me back to somethin’
That I’d lost somewhere, somehow along the way.

On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
’Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone.
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down.

In the park I saw a daddy
With a laughin’ little girl who he was swingin’
And I stopped beside a Sunday school
And listened to the songs they were singin’
Then I headed down the street
And somewhere far away a lonely bell was ringin’
And it echoed thru the canyon
Like the disappearing dreams of yesterday.

On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
’Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone.
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down.”

*    *    *    *    *

Återigen: lyssna på låten med Johnny Cash.
Originalinspelningen.
Jag tror att den framfördes inför publik.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6, 7, 10 december