Innehållsförteckning

1. Repetition –  i förbättrad version,
2. Fröken började gråta – det var skrämmande
3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,
4. En tragisk berättelse om hur vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan – genom att förstöra så mycket som vi bara kunde bära,
5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp

                                           *        *        *        *        *

1. Repetition – i förbättrad version

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare

Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. Dessa lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan. Och nu  upptäckte vi att vi kunde bryta mot reglerna.

Partners in crime

Det våld vi utsattes för och fruktade att utsättas för av andra elever, lärarkårens svek tillsammans med möjligheten att bryta mot reglerna skapade en kombinationseffekt som var större än dessa tre faktorer tillsammans. Men, till detta kommer en fjärde faktor, vilket jag inser – just nu – medan jag sitter och skriver. Denna fjärde faktor handlade om att vi sökte en gemenskap utifrån helt nya förhållanden. Gjorde vi något som verkligen bröt mot reglerna, tillsammans, så skapades nya (eller förnyades gamla) vänskapsband – på detta brutala Mimer. Därför kunde den som tog ett halvt vansinnigt initiativ som nästan ingen skulle ha hakat på i sjätte klass få med sig en rad andra i sjuan. Vi kunde delvis övervinna rädslan för Heinz Rogersson, och hans medlöpare, genom att bli ”partners in crime”. Den totala effekten av dessa samverkande faktorer var att vi helt enkelt spårade ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Först hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle, efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra så att den blivit oätlig. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten i diskhon: hur mycket vatten kan en dammsugare suga? Snabbt, och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga, innan den dog, tryckte jag igång dammsugaren. Jag skruvade på vattnet och lät det börja rinna ned i slangen på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att dammsugaren skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Fascinerande.

Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna, troligen för att leta russin eller något annat att äta,  medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss vände på sig för att följa detta intressanta experiment. Det var givetvis ett rent vetenskapligt intresse. Jag minns att jag förväntansfullt tittade på dammsugarens sidor och på golvet. Skulle den inte börja läka vätten snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer. Mycket bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade klara vad som helst ledsnade jag. Och även de övriga. Vi återgick motvilligt till att handdiska porslinet. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen som vi andra två lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

2. Fröken började gråta – det var skrämmande

Fröken skrek åter. Denna gång skrek hon ”Aaanders”!

Du har sugit skum med dammsugaren och nu läker den. Du ska få betala. Anders såg förvirrad ut. Det kan endast ha kommit några droppar ned i ”halsen” på dammsugaren på grund av skummet Anders sugit upp. Men jag som vräkt ned vatten rakt in i dammsugaren naturligtvis var guilty as hell.

Kom ihåg att vi var tretton år. Vi ansåg att hämnden var vår. Vi förstod inte hur illa vi gjorde lärarinnorna. Så vi skrattade hysteriskt. Åt en vanmäktigt skrikande lärarinna. Åt en förvirrad Anders. Åt min gest till Anders som visade vad jag gjort. Då började även han skratta. Liksom tjejerna.

Och fröken började gråta.

Det var ett av de första tillfällen i mitt liv som jag insåg att vi ungar hade makt – även över vuxna. Jag var inte säker på att jag ville ha den makten. Jag hade inget som helst dåligt samvete för dammsugaren. Det visade sig dessutom att den gick att laga. Allt som krävdes var att den tömdes på vatten, fick ett nytt filter samt en ny soppåse. Men fröken gick inte att laga. Hon försvann. Det var varken Björn eller mitt fel, varken den skrattande Anders eller de skrattande tjejernas. Det var sex klasser som nötte ned dessa heroiska lärarinnor lektion efter lektion, dag efter dag, vecka efter månad.

Det är en skrämmande sak att se en vuxen gråta.
Speciellt en lärare. Men de hade gjort sig förtjänta av det. I våra ögon. Visst fanns det förlåtande elever – men dessa var få. Och de gjorde bäst i att hålla käften. Annars skulle även dessa få anledning att gråta. Så var det. Om de var killar. Tjejerna talade vi endast allvar med. Men slog inte.

Fram på vårkanten, då vi hade vår femte och sista lärarinna i hemkunskap, hade vår aptit på att förstöra saker ökat. Lärarinnornas ork att hindra oss hade också minskat. Den sista lärarinnan vi hade verkade ha en enda målsättning och det var att ”ta sig i mål” (till terminsslutet). Det är lätt att förstå henne.

Samtidigt förberedde vi ett crescendo när det gällde att förstöra saker. Återigen: Vi hade slutat att testa gränserna – vi testade hur långt vi kunde överskrida gränserna. Det vi kom att göra var sanslöst destruktivt. Jag minns att jag skämdes för att det saknade allt vad humor hette. Det gick endast ut på att förstöra.

3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,

Jag avviker från detta ämne en kort stund för att berätta något som däremot hade stora inslag av humor. Det tycker jag än idag.

Tre av de tjejer som var bäst på hemkunskap skulle bjuda fröken på mat. Detta var något som fick oss grabbar att omedelbart dra oss undan för att hålla krigsråd. Vi anade en chans till ett storverk. Beslutet togs: vi skulle hjälpa tjejerna att krydda maten!

Många kände sig kallade, men få voro utvalda. Jag en av de utvalda. Jag tror att även Björn var utvald. Plus en tredje kille. Tjejerna slet med maten. Inne i köksdelen där vi hade lektionerna. Och sedan bar de in maten till det fint dukade bordet inne i det kombinerade vardags- och sovrummet. Men det fanns två ingångar dit. En som vi killar kunde använda utan att någon såg oss. Först gick en tjej dit in med fisken. Från den dörr som vette in till ”köket”. En kille höll koll på tjejerna medan en annan höll upp dörren till in till rummet där tjejerna och fröken skulle äta, samtidigt som den tredje killen sprang fram och saltade fisken ungefär som Melker på Saltkråkan. Sedan snabbt ut. Det bästa med detta var att tjejerna lade upp maten portionsvis. Så vi visste alltså vilken portion som fröken skulle ha! Nästa gång kom en annan av tjejerna in med såsen. Samma procedur. Vi bidrog till ökad sälta. Kraftigt ökad sälta. Slutligen kom potatisen. Som vi gav samma övermått av salt. Vi skakade av skratt.

Men det var något som fattades. Vi såg framför oss hur fröken skulle hålla masken inför de snälla tjejerna och snabbt, med något desperat i blicken, gripa efter mjölkglaset. Som stod där – tillgängligt för oss. Vi enades snabbt att även salta mjölken för att kunna se minen på fröken då hon vräkte i sig denna dryck. Sedan preparerat vi även mjölken, ordentligt, och lämnade rummet – fast med en liten öppen springa till det lilla rummet intill som i sin tur gränsade till korridoren. Vi måste ju kunna iaktta resultatet av vårt verk. Det viktiga var nu att inte skratta så det hördes.

De tre tjejerna satte sig tillsammans med fröken och bjöd henne,
rättmätigt stolta, på fisk, sås och potatis. Jag tror till och med att de hade lite (opreparerad) sallad. Vi tittade andlöst på. Allt gick efter planen. Fröken tog en bit fisk och åt. Allt långsammare. Sedan grep hon snabbt efter mjölkglaset. Vi skakade av skratt, som vi inte tillät övergå i ljud. Övriga killar stod en bit bakom och informerades via teckenspråk. Det gällde också att hålla resten av tjejerna borta, de som inte bjöd fröken på mat, så att de inte skulle kunna avslöja vårt tilltag för sina kompisar.

Sedan frågade matlagningstjejerna fröken hur det smakade. Vi hörde fröken svara, med ett bekymrat ansiktsuttryck, som vi såg eftersom vi tittade efter det, ”alldeles förtjusande”. Det blev det för mycket för oss tre. Vi riktigt sprang baklänges och började skratta som om vi vore helt från vettet. Det gick bara inte att stoppa. En av killarna kved ”alldeles förtjusande”. Trots mina fjorton år höll jag på att kissa på mig. Jag skrattade så att jag inte kunde stå. Fröken kom ut och undrade ”vad står på”. Det var bara för mycket. Ett annat geni till kille lyckades pressa ur sig följande ord: ”det är bara det att mjölken är så god idag”. Då lade sig ännu fler ned på golvet i skrattkonvulsioner medan andra lät som om de gjorde i byxan. Själv grät jag av skratt. Jag kunde bara inte sluta skratta. Då säger Björn: tyckte fröken om flickornas fina fisk?

”Flickornas fina fisk”!

Jag minns att jag låg på golvet och försökte skrika ”sluta jag dör” men det gick inte.
Jag kunde bara få fram gutturala ljud. Fröken försvann in till flickorna och jag in på toaletten. Jag hade träningsverk i magen under flera dagar efteråt.

Vid det laget hade de övriga tjejerna räknat ut vad som hänt, på ett ungefär. Och berättat för de tre som lagat mat. De var fruktansvärt upprörda och (som jag minns det) jagade de oss. Jag kunde dock inte springa undan. Jag hade ingen ork. Jag fick skydda mig så gott jag kunde mot slag på armarna, sidan och magen, allt medan jag, likt en vansinnig, gång på gång upprepade frasen: ”Det smakade alldeles förtjusande”.

Herredjävlar.

Men trots allt: det var ändå finess och stil över detta bus. Speciellt det framsynta draget att även salta fröken mjölk. Det är jag stolt över än idag. Just mjölken var nämligen min idé.

Om fröken förstod? Det vet jag ännu inte idag.

4. En tragisk berättelse om hur destruktivt vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan 

Tillbaka till det sorgliga crescendot i destruktivitet. Vi hade nu nått det stadiet att vi ansåg att lärarna förtjänade att straffas. Ordentligt. En del av er minns hur jag tidigare beskrev helvetespredikanten från Finland. Hur han, med sin dånande tordönstämma, förutspått Armageddon – jordens undergång – i samband med 6-dagarskriget mellan Israel och de arabiska staterna strax före skolavslutningen våren 1967. Detta chockade hela min klass. Och säkert alla andra tretton-fjortonåringar som också gick i sjuan. När jag tänker efter så hade denna helvetespredikant chockat alla elever på hela skolan. Jag minns hur blek min tjej Linda var. Jag minns att vissa grät och att jag fick frågan om det skulle bli krig med kärnvapen.

Mimers kärleksfulla lärarkår hade tillåtit ett rent mentalt övergrepp på oss småungar genom att låta den sinnesstörda och förvridna predikanten från helvetet antyda jordens undergång, via kärnvapen, och Jesus återkomst till jorden, då alla skulle dömas och vissa skulle till helvetet. Hans chockterapi tog på många som inte hade politiskt aktiva föräldrar. Som jag. Men det han sa tog även på mig. Vi visste ju alla att även våra föräldrar var rädda för att kriget mellan Israel och de arabiska staterna skulle kunna dra in Sovjet och USA i ett kärnvapenkrig.

Denna morgonsamling skulle lärarkåren få fan för.
Kopplingen var inte så direkt. Det var mer en allmän känsla att vi fått nog. Nog av att tvingas gå på kristna morgonsamlingar utanför skoltid. Nog av våldet i skolan. Nog av den ständiga rädslan. Och nu hade vi även fått nog av helvetespredikanter. Speciellt av helvetespredikanter som kom till skolan med rektorns goda minne.

Vi var tre stycken. Jag och en kille till gick resolut till porslinsskåpet. Vi tog alla glastillbringare som vi kunde hitta – och kunde bära. Jag tror det var fem stycken. En tredje kille tog två äggpaket från kylen. Allt han kunde hitta och bära. Det måste ha varit tolv ägg. Sedan gick vi ut och ställde oss, helt öppet, på grusplanen framför huvudingången till Vasaskolan där hemkunskapen var belägen. Sedan började vi kasta allt vad vi kunde. Rakt in i stenväggen till höger om ingången. Vi brydde oss inte ett djävla dugg om lärarna på Vasaskolan skulle komma ut. Vi hatade Mimer och dess lärarkår. Vi hatade att alltid behöva vara rädda. Vi hatade de tre kristna morgonsamlingarna vi tvingades delta i, varje vecka, månad efter månad, på vår fritid. Just då ville vi bara förstöra.

Jag slängde sönder tre av de fem glastillbringarna själv. Den andre killen slängde sönder två. Sedan gick vi alla tre över till äggen. Vi slängde alla tolv på Vasaskolans vägg. Glaset yrde och äggen stänkte. Det hängde äggula och äggvita och rester av äggskal på flera kvadratmeter av skolans vägg då vi var klara. Resten låg på marken i en kladdig hög av äggrester och i en annan hög av glittrande glas. Vi stod och betraktade vårt verk.

Det såg rent fördjävligt ut. Jag tyckte att det hade gått över styr. Det var för destruktivt. Saknade all finess. Men samtidigt skulle jag aldrig ha bett om ursäkt. Det var en sak att själv erkänna att detta hade varit att gå över gränsen – och att det vi gjort endast varit destruktivt. Det är en annan sak att be någon lärardjävel om ursäkt för det vi gjort. Vi slog tillbaka mot de vi kunde slå tillbaka mot. Med tiden lärde vi oss att slå mot fiendens högborg: Lärarrummet!
Det ska jag återkomma till i en annan berättelse.

Innan jag gick ut från Mimer ångrade jag att vi tagit ut all vanmakt, raseri och hat på fel lärare.
Och idag skäms jag. Mycket. Men jag kan inte låta bli att avsky den kristna lärarkåren på Mimer. Och jag hatar fortfarande minnet av lärarinnan i kristendomskunskap som kom till skolan i sin stora Mercedes. Kärringen som på fullaste allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde. Det var därför hon körde så fort – och inte kunde klara kurvan till vänster längst ned i Mariehemsbacken – utan åkte av vägen den första frostmorgonen hösten 1968. Kärringen flög en bit genom luften, utan hjälp av änglar, och landade inne på den närmaste villatomten. Det är bland annat därför det står ett staket där idag.

Men jag är verkligen ledsen över att vi tog ut det mesta på de svagaste. Vi var bara tretton-fjorton. Vi förstod inte bättre. För oss var en vuxen en vuxen. Och lärarna som visade svaghet ett lovligt mål. Både manliga och kvinnliga.

5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp
Nästa gång ska jag skriva kortare. Jag ska berätta om ett grovt sexuellt övergrepp. Och hur den tjej som utsattes, genom att uppträda så otroligt iskallt, helt förintade den kille som utsatte henne för övergreppet. Det har tagit mig lång tid att besluta mig för hur jag ska skriva. Men nu vet jag.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6  december

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.

Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare – kan jag säga idag
Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. De lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan upptäckte att vi kunde bryta mot reglerna. Den aggressivitet som skapades av det våld vi ständigt hotades av (och ibland drabbades av) i kombination med insikten om att vi kunde uppträda hur som helst var mer än vi kunde klara av. Vi spårade helt enkelt ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Före detta hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra, så att de blivit oätliga. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten – hur mycket vatten kan en dammsugare ta. Snabbt och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga upp, innan den dog, slog jag igång dammsugaren och började spola vatten rakt ned i ”halsen” på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att den skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss fann detta, rent vetenskapliga, experiment intressant. Jag mins att jag förväntansfullt tittade på sidorna och golvet på dammsugaren. Skulle den inte börja läka snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer – bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade vara OK ledsnade jag. Och de andra, och återgick motvilligt till handdisken. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen vi lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

Jag tvingas återigen be om ursäkt.

Ni som följt mina berättelser, och politiska blogginlägg, vet att tids-optimism är en av mina svaga sidor. Detsamma gäller tillfrisknings-optimism. I natt blev det inte mycket sova av. Det går att läsa även inne på badrummet.

Det går däremot inte att skriva krävande berättelser från högstadiet.

*         *         *

Nu ska jag lämna ut mitt bästa recept mot magsjuka

Då jag var på en kurs 1982 blev en tredjedel av kursdeltagarna smittade av salmonella via kyckling. En av dessa var jag. Då jag, totalt utmattad, ringde akuten fick jag följande råd från en sjuksköterska – när det gällde vad jag skulle svälja:

1. Coca cola:
a) innehåller energi i form av socker, b) piggar upp på grund av koffeinet, c) har en stoppande effekt.
OBS! Rör om, eller slå över drycken från ett glas till ett annat, till dess bubblorna är borta. Annars avrådes från denna dryck.

2. Gammaldags sockerdricka:
Sockerdricka skulle alltså heta ”Sockerdricka”. Även denna innehåller energi – men har inte de två övriga positiva effekterna.
OBS. Ta bort bubblorna på samma sätt som beskrivits ovan.

3. Svagt te:
Det ska vara riktigt te med tein i (inte örtte). Det te du dricker ska dessutom vara svagt. Just lite mer än färgat vatten.

*          *          *

Tro det eller ej  – dessa recept fungerar

Dessa tre råd var alltså de som jag fick från den sjuksköterska som svarade i telefonen på akuten då jag ringde lasarettet i Umeå, det Regionsjukhus som idag kallas för NUS, år 1982.

Detta är alltså inte en annons betalad av Coca Cola.
Eller av Sockerdricka.
Eller av te-industrin.

OM någon av dessa tre intressenter skulle höra av sig till mig för att diskutera framtida annonskampanjer kommer jag inte att ställa mig helt och hållet avvisande.

Råden fungerar nämligen.

Det är därför jag vågar lova att del två av den allvarliga berättelsen om hemkunskapslärarinnornas öde kommer att publiceras i morgon.

Matta hälsningar

PS. Annonser kan givetvis inte framföras på ett blogginlägg i VK. Annonserna var alltså ett skämt. Ett knep som de flesta av oss tar till ibland för att hålla modet – och sockerhalten – uppe. Däremot är det inget skämt att avslagen Coca Cola fungerar – liksom svagt te. Glöm bara inte att borsta tänderna efter att du tagit denna medicin. DS.

Ursäkta.

På grund av magsjuka kommer del två om hemkunskapslärarinnornas öde i morgon.

Vänliga hälsningar,
Janne H.

Från en strimma ljus tillbaka till mörkret
Förra söndagen berättade jag om hur det fysiska våld som vissa killar utsatte andra killar för på Mimerskolan ”spillde över” och även drabbade tjejerna i form av sexuella trakasserier. Den berättelsen kunde jag dock, ärligen, avsluta genom att visa på en vändning till det bättre – på en utveckling i rätt riktning – så att vi killar under nians gång kom att försvara tjejerna i vår klass mot en tafsande lärare. Jag kunde berätta om hur mycket det betydde att jag fick förtroendet att agera beskyddare åt en av tjejerna under de extralektioner vi hade i slöjd innan vi gick ut nian. Du som läser detta ska veta hur oändligt mycket det betyder för mig att kunna beskriva den stämning av hopp, även om detta hopp var svagt, och av ömhet som jag kom att känna för de allra flesta i min klass då vi gick ut från Mimersskolan. Vi hade gått igenom detta helvete tillsammans. Vissa var märkta för livet. Jag tillhör den gruppen och jag tror att Kim också gör det. Våra skäl är dock olika – hon var nämligen inte skyldig till något. Andra f.d. elever minns Mimerskolan med ett större eller mindre obehag. Jag är glad för deras skull. Men för vissa av oss har Mimerskolan kommit att prägla resten av livet.

Nionde klass innebar alltså en vändning till det bättre. Då våldet på skolan minskade, dramatiskt, blev allas beteende mer civiliserat. Såvitt jag kan minnas förekom inget tafsande på tjejerna i korridorerna längre. Självklart hände det fortfarande att killarna på skolan gjorde upp då och då genom mer eller mindre våldsamma metoder. Jag berättade om min sista fight förra söndagen. Och sexuella trakasserier av tjejerna kan naturligtvis också ha ägt rum. Men de stora uppgörelserna på skolgården, där killar tvingades stå på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns inför inför mer än hundra åskådare, tillhörde en förgången tid. Och de grova övergreppen på tjejerna, inför korridorernas publik, försvann samtidigt och av samma skäl. Då våldet klingade av blev nästan allas uppträdande mer civiliserat. I alla sammanhang.

Hemkunskapslärarinnornas öde
Men det jag tänker berätta denna söndag handlar om något av det mest destruktiva som ägde rum under mina tre år på Mimer. Jag är skyldig att berätta denna historia. Den kommer att handla om den hämnd som vi elever tog på den oskyldiga del av lärarkåren som vi kunde komma år – hemkunskapslärarinnorna. Detta utspelade sig under sjunde klass. Senare flyttades hemkunskapsundervisningen till åttan. Som tur var. (Inte för att jag tror att det hade hjälp på Mimer vid den tiden – men ovanpå allt annat så var vi för omogna för att hantera livsmedel och dammsugare).

Men då vi började på Mimer, hösten 1966, skedde alltså hemkunskapsundervisning redan i sjunde klass. Vi befann oss – i alla fall många av oss – i ett tillstånd av skräck och tilltagande laglöshet på grund av chocken vi utsatts för genom det dittills okända våld vi drabbades av då vi började på Mimer. Många av oss killar reagerade som hetsade kamphundar. Och vi hämnades då vi kunde. På varandra och på svaga lärare. För lärarna var, med ett och annat undantag, lovligt byte. Såg vi den minsta spricka i deras rustning försökte vi vidga denna. För att komma åt läraren. Eller lärarinnan.

I våra ögon var lärarna kollektivt skyldiga till två oförlåtliga brott.
Det första var att de inte stoppade det våld som vi ständigt var rädda för och som vi också drabbades av med jämna mellanrum. Eller som vi själva utövade. Det andra var att vi tvingades ha kristna morgonsamlingar i aulan tre gånger i veckan – före ordinarie skoltid, alltså på vår egen fritid, på morgonen dessutom – under alla de tre åren på Mimer. Det blev totalt cirka 320 tillfällen. Med vilken rätt stal de denna dyrbara tid av oss? Och kom vi för sent bestraffades vi med ”anmärkning”. Tre sådana anmärkningar innebar en ”hemanmärkning”. Det betydde att anmärkningen (egentligen tre stycken) skulle tas hem till föräldrarna för genomläsning och underskrift. Detta kunde betyda en utskällning efter noter. Det var som om föräldrarna inte förstod att det endast var på den evigt förbannade efterblivna Mimerskolan som denna kristna diktatur fortfarande förekom. Inte hade de detta tvång tre dagar i veckan på Hagaskolan! Eller på Grubbe eller på Tegs Central. Men givetvis på Mimer.

Så vi tog igen den brutalitet och de orättvisor vi utsattes för på lärarna i hemkunskap.
Varför dessa? Därför att det var möjligt. De befann sig i ett underläge i förhållande till oss elever.

För det första var de alla kvinnor.
Och på Mimerskolan, så präglad av våld och fysisk styrka, talade det till dessa lärares nackdel att vi grabbar var starkare än dessa lärare. En mot en. De manliga lärarna slog oss aldrig direkt på käften. Men insikten om vem som var fysiskt starkast spelade ändå en roll i så gott som alla sammanhang – direkt eller indirekt. Det avgjorde inte sällan hur långt vi elever kunde gå i att djävlas med olika lärare.

För det andra var hemkunskapslärarna isolerade.
De höll till i källaren på Vasaskolan i den ände som vetter mot Norrlandsoperan. Hemkunskapslärarna ingick därför inte i den gemenskap som skapades av att alltid kunna träffa och ta en kopp kaffe med andra lärare i Mimerskolans fikarum.

En tredje faktor var att de omöjligen kunde hålla uppsyn över vad vi gjorde.
Den teoretiska och huvuddelen av den praktiska undervisningen ägde rum i en sal där vi satt tre och tre vid en bänk som innehöll spis, diskbänk och arbetsbänk. Det fanns en rad sådana bänkar i denna sal som jag minns som rätt stor. Det näst största utrymmet var, som jag minns det, ett kombinerat sov- och vardagsrum. Vi skulle nämligen lära oss att bädda, städa och möblera. Det fanns också ett stort skafferi, där det gick att gömma sig, samt en rad andra krypin. Bland annat kyl, frys och det olycksaliga porslinsskåpet. Det gick alltså alldeles utmärkt att dra sig undan för att ställa till djävelskap. Och det var just vad vi gjorde.

Vi var så framgångsrika i att hitta på djävelskap, under de två terminer i sjuan som vi hade vi hemkunskap (hösten 1966 och våren 1967) att vi fick fyra! lärarinnor att ”försvinna”. Jag vet inte om de bröt ihop och blev sjuka. Eller om de endast tappade sugen och sökte sig till någon annan skola. Det enda jag vet är att då vi gick ut sjuan var det tillsammans med lärarinna nummer fem. Hon klagade över att det var svårt att sätta betyg. Naturligtvis. Vad hade hennes fyra företrädare haft att överföra. Utom sina egna känslor av misslyckande och den obegripliga och ibland rent sanslösa destruktivitet som vi hade uppvisat.

På hemkunskapen kunde även tjejerna ta igen all skit som skolan öste över oss. Jag tror att denna insikt var extra hemsk för dessa lärarinnor. De kunde stundtals helt och hållet sakna förankring i klassen. Naturligtvis fanns de värsta busarna bland grabbarna. Men det fanns ingen direkt stödjepunkt bland tjejerna heller, som jag minns det. Det jag beskriver var situationen i vår klass. Givetvis hade varje lärarinna fler klasser. De hade alla sex parallellklasser på Mimerskolan. Och kanske klasser från andra skolor ockå. Men det finns ingen anledning att tro att det var annorlunda i andra klasser. Våldet och det faktum att vi var alldeles för omogna för hemkunskap måste ha skapat en verklig mardröm för dessa lärarinnor.

När jag tänker tillbaka på lektioner blir det verkligt smärtsamt.

Vi fick alltså fyra kvinnliga lärare att bryta samman, eller att söka sig bort, innan de bröt samman. När du endast är tretton-fjorton år förstår du inte hur hårt dina ord och dina handlingar kan skada. Även vuxna. Vuxna men ensamma och isolerade lärare som älskade sitt jobb och som bara ville oss väl – och som helt enkelt inte kunde fatta varför de utsattes för en ofta både utstuderad och brutal elakhet.

De förstod inte att vad de utsattes för hade två källor. Dels handlade det om att vi tog hämnd på dem för vad deras kollegor gjorde mot oss – och underlät att göra för att skydda oss. Hemkunskapslärarinnorna blev de indirekta offren för den kristna delen av lärarkårens terror mot oss. Och för den våldsspiral som Heinz Rogersson satt igång i korridorerna, i omklädningsrummen samt på skolgården – och som lärarkåren inte gjorde något åt. De såg den inte ens. Dels handlade det om att hemkunskap inte var ett lämpligt ämne i sjuan. Vi var också för omogna. Tillsammans blev dessa två faktorer till en hemsk brygd.

Jag har velat träffa er och försöka förklara. Skulle någon av er vara i livet, och läsa det som jag skriver, ska ni veta att jag är verkligt ledsen för det jag var med om att utsätta er för. Och jag vet att jag inte är den ende – eller den enda. Det jag skriver uttrycker känslor som delas av många. Vi är många som vill säga förlåt.

One down – three to go
Jag ska berätta mer om vad vi gjorde, på ett mer konkret sätt, i morgon. Men jag måste först ta mig samman för att orka formulera den destruktivitet vi visade upp. Som jag skrev ovan: När du endast är tretton-fjorton förstår du inte hur hårt dina ord och handlingar kan skada även vuxna. Vuxna, men ensamma och isolerade, lärare som älskade sitt jobb och som bara ville oss väl.

Detta är så hemskt att det tar emot att skriva, men jag har nu en gång bestämt mig för att försöka skriva sanningen, som jag minns den. Alltså, här kommer sanningen: Hade vi vid höstterminens start i sjuan känt till att det skulle krävas hela fem lärarinnor för att vi skulle kunna fullfölja vår undervisning i hemkunskap hade många (om än inte alla) av oss – då vår första lärarinna försvann – stolt deklarerat följande: ”one down – three to go”.

Nu visste vi inte att vi skulle få fyra lärarinnor att bryta samman då vi började.

Och vi kände inte till detta målande uttryck. Däremot kände vi till en av The Rolling Stones hitsinglar från 1966. Den hette ”19th Nervous Breakdown”. Vi hade inte alls hela texten, eller dess andemening, klar för oss. Men vi visste att låten handlade om en tjej eller en kvinna som fick ett nervöst sammanbrott. Vissa av oss gnolade denna sång varje gång då det dök upp en ny ”fröken” på hemkunskapen. Texten finns nedan.

Del två av denna berättelse kommer i morgon.

– – – – –                – – – – –               – – – – –

19th Nervous Breakdown –