Redan vid elva år är du medveten om att det är ett övergrepp att droga småpojkar som är 2-3 yngre än dig

Jag deltog inte i övergreppen på de finska småpojkarna.
På den tiden fanns det vissa slagsmål som var ärofulla. Och andra som var skamliga. Om Heinz, som terroriserade hela Mimerskolan, hade försökt röra (brutala sexuella ofredanden enligt dagens sätt att se på det han gjorde) min tjej Linda hade jag försvarat henne oavsett om jag hade blivit ihjälslagen. Detta berodde på att hon var mitt livs första kärlek och att det dessutom låg i linje med den hederskodex som jag och många andra höll oss med. Det spelade sedan ingen roll om jag hade förlorat med stor blodförlust och svår hjärnskakning. Jag skulle strax fylla 15 eller hade nyss fyllt 15 då situationen att utmana Heinz blev akut. Jag har nämnt detta tidigare. Många gånger. Men denna gånger gör jag det av ett annorlunda skäl. En av de två frågeställningarna för denna blogg handlade om när det är rätt att börja ställa krav på unga människor att inte begå övergrepp.

Annorlunda uttryckt: när kan vi kräva av unga människor att de ska förstå konsekvenserna av sina handlingar?

OM det var så att de av mina klasskompisar som drogade Veeti och Aleksi med magnecyl (och annat de hittat i sina föräldrars medicinskåp) blandat med Coca Cola hade fyllt 13 år – vilket vi gjorde på vårterminen i sjätte klass – var de absolut medvetna om att de begick ett övergrepp. Men enligt min uppfattning var de medvetna om att denna, avancerade fler-stegs-handling var djupt orätt, redan vid elva års ålder. Och det förhåller sig på samma sätt när det gäller att stoppa ned äckliga (onämnbara) saker i brevlådan och sedan kräva pengar för att sluta. Det är en enkel handling att brotta ned någon, eller att utdela ett kroppsslag, och detta kan ske i hastigt mod. Det går även att be om förlåt för detta. Och sedan är saken ur världen. Men de övergrepp som skedde mot de finska småpojkarna var så mycket mer utstuderade. Min gissning är att såväl ”drogningen” och kravet på att få pengar (en krona) för att sluta stoppa ned saker i brevlådan utfördes av killar som var tolv-tretton år gamla. Av sjätteklassare. Vi var tolv då vi började och tretton då vi gick ut sexan. Och då visste killarna vad de gjorde.

De visste att de kunde terrorisera denna familj just för att de kom från Finland. Den tragedi som de kanske åstadkom inom familjen, som jag skrev om i föregående blogg, kan ingen kräva att killarna skulle förstå. Många vuxna fattar inte sådant – det är min erfarenhet. Men hur in i helvete fel det är att droga, som i att förgifta, andra pojkar som är 2-3 år yngre än vad man själv är, det begriper mycket väl tolv-trettonåringar. Detsamma gäller övergreppet mot den finska familjen. Ett övergrepp som kunde ske eftersom främst pappan var så försvarslös.

För mig har detta en stor betydelse. Det har haft betydelse under hela mitt liv.

Jag har anklagat mig själv för saker som jag gjorde mot andra i just den åldern. Jag har varit förbannad på killar för vad de gjorde mot mig. I den åldern. Och jag fattade tragedin, i grova drag, som den finska familjen drabbades av.

Jag hade tur. Jag fick en moralisk kompass av mina föräldrar. Jag klarade inte alltid av att leva upp till den. Men jag visste vad som var rätt och fel. Naturligtvis var synen på våld väldigt annorlunda då än idag. Men jag visste i alla fall vad som var alldeles fel våld.

Jag vill inte börja lagstiftningsvägen.

Det jag vill säga är detta: idag bortförklaras en rad övergrepp som ungar begår med dess låga ålder. Jag vänder mig emot denna ”bortförklaringsmentalitet”. Detta betyder inte att jag vill sänka åldern för när det gäller ungdomars straffmyndighetsålder. Det betyder inte heller att jag vill skärpa straffen. Jag vill över huvud taget inte börja lagstiftningsvägen.

Mitt mål med att resa denna fråga är att sätta fokus på föräldrarna. Föräldrarna ska veta att deras små änglar verkligen ÄR änglar. Men att de SAMTIDIGT kan vara riktiga djävlar. Deras små änglar gör saker som de VET är fel. Det handlar inte om att ”han eller hon” är ju så ung. Visst är det skillnad mellan djupet på insikten hos en 42-åring med egna barn, en 22-åring som just börjat jobba och en tolvårig skolelev. Men det är ändå så att tolvåringen vet vad som är rätt eller fel.

Och det är detta som stora grupper av föräldrar måste konfronteras med.

Hur ska det kunna bli någon ordning i skolan om inte föräldrarna åläggs ett föräldraansvar. Hur ska skolan både kunna vara en ”kunskapsskola” och syssla med ”demokratisk fostran” om inte föräldrarna tar sin del av ansvaret.

Eller ännu värre: hur ska skolan klara sina uppdrag om föräldrarna skyller på skolan både för att deras barn misslyckas med att lära sig kunskaper och lära sig vad som är rätt och fel. Jag anser att det finns många bra lärare. Jag anser att det finns många mindre bra lärare. Men oavsett vilken form av lärare det handlar om måste även dessa förstå vilka krav de kan ställa (och inte kan ställa) på eleverna.

Mitt budskap är detta: vi ska inte börja med att diskutera i termer av ”brott och straff”. Vi ska börja med att diskutera vad ungdomar förstår och inte förstår när det gäller vad som är rätt och fel. Sedan ska vi diskutera föräldrarnas ansvar för att skapa en miljö i skolan som utgör den grund som lärarna har att arbeta utifrån.

Jag bygger detta på mitt eget liv. Och i mitt liv ingick alla klasskamrater som jag kände plus deras föräldrar. Vi visste alla väldigt mycket mer om vad som VAR rätt och fel än vad som ”samhällets” olika instanser verkar anse idag. Jag påstår inte att vår VETSKAP om vad som var rätt och fel innebar att vi inte gjorde det som var fel. Sannerligen inte. Allt som jag har skrivit handlar om hur ända in i helvete mycket fel som vi gjorde. Och som JAG gjorde.

Det jag vill ha sagt är att jag visste. Och har därför aldrig kommit över det jag gjorde.

Det som vi måste kunna diskutera i Sverige är vad vi kan förutsätta att ungar vet är fel. Och sedan närma oss ungarna mycket mer som vi närmar oss äldre barn än yngre. Mycket mer som vi närmar oss barn som FÖRSTÅR än som INTE förstår.

De av er som VILL förstå mig – ni kommer att förstå. De av er som inte VILL förstå mig – ni kommer INTE att förstå.

GOD FORTSÄTTNING.

* * * * *

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november,
3, 6, 7, 10, 17, 27, 29, 31 december,
1 januari,