Finnarna har aldrig varit exotiska nog för att ha ansetts varit utsatta för rasism. Men de var tillräckligt olika för att få ett helvete. Speciellt barnen.

Sverige har en enorm skuld för hur illa vi har behandlat finnarna. Speciellt de som kom hit under en period på cirka 20 år mellan mitten på 1950-talet och mitten på 70-talet. Men finnar har aldrig varit ”exotiska” nog för att få statusen att vara utsatta för rasism. De var för lika oss i allmänhet. Men de var för olika oss, under den perioden, för att inte få ett helvete. Detta gällde särskilt barnen. De hade ofta varken en finsk eller svensk identitet. Hur illa deras för äldrar än kunde bli behandlade visste de att de var finnar och att de hade blivit värvade till Sverige för att de behövdes har för att bidra till landets uppbyggnad. Men återigen – det var värst för de finska barnen. Som ofta saknade identitet.

Jag har tidigare berättat om hur Veeti och Aleksi blev drogade.
Detta genom att de blev ”bjudna” på Coca Cola som var preparerad med magnecyl och alla sorts mediciner som vissa av mina vänner fann i sina föräldrars medicinskåp. För att sedan stå och skratta när de finska pojkarna raglade omkring och mådde dåligt.

Jag har tidigare berättat om hur trakasserierna mot dessa finska pojkar började redan i mellanstadiet och trappades upp i sjuan på Mimer – den tid och plats då våldet brutaliserades. Både det mentala och fysiska. De båda finska pojkarna inte i samma ålder – men de var båda yngre än de av mina klasskompisar som stod för pennalismen. Den äldre Veeti var 1- 2 år yngre än plågoandarna. Den yngre Aleksi var 3- 4 fyra år yngre.

Jag har tidigare ställt frågan om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade utan att föräldern kan stoppa detta? Och mitt svar var: Det finns det som är värre. Det är att som förälder sakna makt att skydda sina barn från ”ligister”, och dessutom själv bli förnedrad av samma”ligister”, i sina barns ögon.

 

För mig finns det absolut outhärdliga tankar – som ständigt återkommer än idag
Tankar som fått mig att stå blickstilla – med hårt slutna ögon och hårt, hårt knutna nävar – då jag genomlevt det jag tyckt varit absolut outhärdligt. Dessa tankar har kommit över mig då jag varit ensam i skogen eller lägenheten. De har kommit över mig på platser i Umeå där folk kanske har kunnat se mig. Och där jag måste ha sett både underlig och skräckinjagande ut. Exempelvis på en begravningsplats eller längs Rådhusesplanaden.

En sådan tanke har varit att barn som Veeti och Aleksi, så hårt drabbade av trakasserier, trots detta skulle förakta sin pappa mer än vad de hatade sina plågoandar. Detta på grund av pappans oförmåga att garantera sina barn deras trygghet och sin egen heder mot de plågoandar som trots allt endast själva var barn, medan pappan var vuxen. Jag var så rädd att Veeti och Aleksi inte skulle förstå att deras pappa var vilsen och rädd. Hans svenska var dålig, han såg annorlunda ut och han saknade socialt nätverk.

Fast jag fullt ut förstod den hotande tragedi som pågick framför mina ögon gjorde jag inget. Jag kan helt enkelt inte komma förbi att jag inte gjorde något.

 

Jag har talat med många gamla kompisar om denna tid i skolan
Men jag har aldrig orkat tala med någon om just detta. Misshandel mellan ungar, fysiskt och mental, har jag kunnat tala om. På sitt sätt blev det ett sorts normaltillstånd för mig. Och för många andra. Det HAR varit svårt att tala om det. Men inte omöjligt. Men detta. Att plågoandar, genom att djävlas med barn, och dessutom genom att förnedra barnens pappa inför samma barn, skulle kunna vända barnen mot pappan, det är så orimligt orättvist och fel att jag uppfattade det som absolut outhärdligt att ens tänka på det. Ändå tänker jag på det. Än idag. Med tårarna rinnande medan jag skriver.

Det går inte att komma ifrån. Sedan jag besegrat Leppe (läs förra söndagens berättelse) var mitt ord något att räkna med. Jag tillhörde de som både hade bra betyg (det såg morsan till), var duktig i gymnastik och kunde slåss.

Jag kunde ha talat med mina kompisar och sagt att detta var motsatsen till ärofullt. Det var att sänka sig. Jag kunde ha föreslagit ett värdigare mål. Som att kasta sten bredvid fötterna på låtsastuffa raggare som parkerat sina bilar vid Olympiafiket efter Ålidbacken. Eller genom reta de ABAB-vakter som patrullerade i lasarettets källartunnlar genom att låna en trehjulig sparkcykel och köra ifrån dem då de tog upp jakten (en sport som vi redan var i full gång med, men som vi kunde ha utvecklat mycket, mycket mer).

Jag kunde även ha brutit genom att bryta mot regeln att aldrig blanda in en förälder och berätta för min farsa (och i detta fall även för morsan) om vad som pågick. Farsan skulle sannolikt ha tagit ett snack med mina kompisar, helt lugnt, då han skulle ha förstått min känsliga position. Han skulle ha betonat hur hjälplösa dessa killar var nere på Vasaskolan och bett oss spöa de som djävlades med finnarna där. Jag vet att farsan kunde ha löst denna typ av situation. Han besatt en ovanlig förmåga att klara sådant. Men jag gjorde inget. Trots att jag förstod tragedin i situationen. En förälder som själv blev förnedrad i ögonen på de barn han inte kunde skydda. Hur kan man förlåta sig själv för att man var en dålig människa. Jag kan det inte.

Det var därför jag deltog i alla dödslekarna som kom senare. Och som jag skrivit om i tidigare berättelser.

 

Men jag hade underskattat den finske pappan.
Ett par år senare hade de värsta plågoandarna börjat besöka den familj de trakasserat på ett så sadistiskt sätt. Mina kompisar, de som var plågoandar, hade ett tidigt motorintresse. Mitt eget gällde motorcyklar och kom i nian när jag kunde ta körkort till lätt motorcykel. Men kompisarna ville köra gokart. Och på något sätt hade Veeti och Aleksi lyckats berätta att deras pappa kunde en hel del med motorer, trots att han städade på Volvo och inte deltog i bygget av lastbilsmotorer – vilket vi trodde skedde ute på teg – något som var fel.

Denna kunskap om motorer, tillsammans med kunskapen om hur en gokart skulle byggas, gjorde honom intressant. Visserligen som en person att utnyttja. Men trots det som en person de måste samarbeta med. Detta innebar ett tvärstopp för trakasserierna av han båda grabbar Veeti och Aleksi. Det innebar ett stopp för all skit de stoppade ned i denna finska familjs brevlåda. Och ett samarbete tog vid. En gokart skulle byggas. Mina kompisar var mäkta stolta för detta projekt. Och även om samarbetet, ”känslomässigt”, skedde på deras villkor så var det den finske pappan som besatt kunskaperna. Kunskaper som skyddade hans barn. Ibland var de rätt många nere i källare eller i garage. Mina motorintresserade kompisar, pappan till de båda finska pojkarna samt pojkarna själva. Som måste ha känt en stolthet över sin pappa. (Jag skriver måste av två skäl: ”måste eftersom det borde ha varit så på grund av hans kunskaper, ”måste” efter allt annat är outhärdligt att tänka på).

Mina kompisar som varit så djävliga mot finnarna berättade ständigt om gokartbygget. Det fanns alltid en blandning i vad de sa. Dels av stolthet över att snart kunna ha en egen gokart som de fick köra med på en bana (som garanterat hade blivit bilgatan upp efter Ålidbacken, sedan ned efter Gluntens väg och slutligen tillbaka efter Sofiehemsvägen – en triangel som de garanterat inte fick köra på). Dels av behov att upprätthålla sin nedvärderande attityd om den finske pappan och hans två grabbart Veeti och Aleksi. Detta krävdes för balansens skulle. De hade ju tidigare betett sig så svinaktigt mot dessa – och den osynliga modern.

Jag vet inte om denna gokart någonsin blev färdig. Jag tror inte det. Men jag är osäker på hur det egentligen blev med gokarten. Det jag däremot är säker på är att alla gemensamma inköp, alla gemensamma arbetstimmar och all gemenskap kring förväntningar om hur kul de skulle ha med denna gokart gjorde att trakasserierna upphörde: av Veeti och Aleksi, av pappan och det indirekta trakasseriet av mamman.

Jag var inte intresserad av någon djävla gokart. Men jag var intresserad av den roll som de kom att fylla. Arbetet varade under minst ett år. Och även om bygget av aldrig blev klart så föddes en gemenskap som, i takt med plågoandarna ökade mognad och andra problem och intressen i livet, gjorde att den finska familjen fick leva i fred.

Den finske pappan var en bra pappa, han också. Han räddade sina två grabbar från deras plågoandar, och lyckades att få sina grabbar att se hur plågoandarna kom att respektera deras pappa för hans kunskaper. För mig var detta den finske pappans stora seger. För dem var jag mycket anonym. Men ingen följde deras öde mer noggrant än jag. Jag såg allt som hände kring kiosken på Ålidbacken 5 som berörde den finska familjen (själv bodde jag ju på Ålidbacken 3). Bara 20-30 meter bort. Jag fick rapporter från mina kompisar.

 

Än idag gläds jag över den finske pappans seger – och skäms jag över mitt eget svek
Men jag har än idag inte förlåtit mig själv för att jag inte försvarade de båda finska pojkarna och deras familj.

Det tog mig endast 30 sekunder att klara en av Sofiehemsskolans busar (Leppe) i ett slagsmål (se förra söndagen).

Men jag klarade inte att ta steget och försvara de försvarslösa. Trots att detta var något som jag hade klarat med ord.

Min fru har rätt: en stor del drivkraften i livet beror på den skuld jag har att betala tillbaka. Mot mig själv.

För var Veeti och Aleksi finns idag vet jag inte. Och de kan jag aldrig gottgöra. De såg aldrig mig som sin plågoande. Men de visste heller aldrig att räddning bara fanns några meter bort. Men ändå så fjärran.

Fy fan för livet.

Jag måste gå och lyfta skrot nu. Och stärka det pansar som skyddar en från livet.