De som förnekar att finnarna behandlades fördjävligt i Sverige – speciellt de finska barnen – är människor med dunkla motiv

 

Blogg-berättelsen är klar – jag har skrivit två av två delar och det är fortfarande bara lördag!

Saatana Perkele

 

De flesta personer med rötter i Finland som jag har träffat, bland annat i samband med debatter organiserade av finska klubben, tycker att det är bra att jag berättar hur illa finnarna kunde behandlas i Sverige. Jag beskriver hur det kunde vara i Umeå. Men det som jag beskriver gäller för hela landet. Och det jag berättar är sanningen.

Positiva reaktioner har varit viktiga för mig.

Skälet är att jag har strävat efter att – på ett så sanningsenligt sätt som möjligt – beskriva hur det kunde gå till i Umeå under den tid då jag växte upp. Och då har jag även tvingats beskriva min egen roll. Och ni som har följt mina blogg-berättelser vet att min egen roll inte alltid har varit smickrande. Det är därför som positiva reaktioner har varit viktiga även om jag skulle ha skrivit i alla fall.

Den överväldigande reaktionen då jag har tagit upp hur illa finnarna kunde behandlas har varit positiv. Oavsett om reaktionerna har kommit från personer som gått fram till mig för att snacka efter en debatt eller om det har handlat om reaktioner på mina berättelser på denna blogg.

 

Här ett par reaktioner som är typiska för den verklighet som jag har berättat om – publicerade utan namn

–”Bra skrivet om problem med mobbing och svåra problem i ungdomsåren. Är själv ungefär i din ålder och börjar minnas och tänka på vad som hänt tidigare i livet. Inte varit med om lika mycket våld som du berättar om. Men kan känna skam och besvikelse över mig själv att jag inte handlade bättre och hjälpte dem som var svagare när jag kunde ha gjort det. Men det är sånt som man förstår bättre när man blir äldre. Det var likadant för min far på äldre dar. Gjort är gjort och kan inte ändras. Men man kan försöka göra sitt bästa i den situation man befinner sig nu. Släppa lite på skuldkänslorna, försöka förlåta och förhoppningsvis bli förlåten själv”.

–”Peter Karlsson han med Blå Grodorna har gjort en monolog som heter Aimo och som beskriver just detta med en finsk pojkes mobbning. I detta fall är det syfröken som mobbar finnpojken. Du kan hitta den på Spotify och jag tror också på Youtube om du söker på Peter Karlsson och Aimo”.

 

En person skriver dock att jag inte vet vad jag talar om.

Hans bevis för sitt påstående är att jag använder ett av de två begrepp som användes av alla – barn, elever och av vuxna – då jag växte upp. Det begrepp jag använder är ”finnar”. Det andra begreppet som användes till vardags då jag växte upp har jag ännu inte använt i mina bloggberättelser. Men låt mig i sanningens namn säga som det var även i detta sammanhang. Det andra uttrycket som användes till vardags var ”finndjävel”.

När den person som påstår att jag inte vet vad jag talat om kommenterar mina berättelser låter det så här:

–”Du blandar och ger friskt, blandar ihop saker som du själv inte kan och vet nåt om!
Det enda du vet är om två killar som var finländare.
Det är nämligen så att det du skriver, dvs finnar, det heter inte så. För som jag sa, så verkar inte du veta nån skillnad på finsktalande finländare och svensktalande!”

 

Vilka motiv har de som förnekar sanningen – att finnarna behandlades fördjävligt i Sverige?
Varför vill någon förneka sanningen. För sanningen är att de finnar som utsattes för trakasserierna tog skada. Speciellt skadliga var trakasserierna för de finska barnen. För killar som Veeti och Aleksi. Killar som varken hade en svensk eller finsk identitet utan endast en trasig identitet. För dessa två killar handlade det många gånger om dagliga trakasserier.

Min aggressive kritiker påstår att jag inte kan och vet något. Han skriver även att jag inte verkar känna till att det talas två språk i Finland. Som alla själva kan se ovan skriver han att jag inte verkar ”veta nån skillnad på finsktalande finländare och svensktalande”.

I ett tidigare inlägg verkar denne man tro att det personalen på det hotell i Vasa Stad som vi bodde på i juni 1973 varnade oss för var att tala svenska. Men det personalen varnade oss för var ett ungdomsgäng som höll till vid hotellet – och som brukade spöa fulla svenska som kom vinglande tillbaka till hotellet. Till fots. Därför rådde personalen oss, mycket kraftfullt, att åka taxi ända fram till entrédörren så att det inte hördes att vi talade svenska. Jag ska upprepa vad det var personalen berättade för oss. De sa att killarna i ungdomsgänget lockades dit när de hörde svenska talas. Men de spöade inte folk för att de talade svenska. Ungdomsgänget spöade folk för att de var svenskar. Det är inte svårt att höra skillnad på finlandssvenska och den svenska som talas av oss som fötts i Sverige.

Men jag VET att Finland är ett tvåspråkigt land. Jag vet också att det under decennier har funnits både en Finsk klubb och en Finlandssvensk Förening i Umeå. Men det förändrar inte det faktum att finnarna behandlades fördjävligt då jag växte upp. Och detta gällde inte endast i Umeå utan även i resten av Sverige.

 

Del två: ”Ni måste vara starka pååjka”

Jag var på en facklig kurs på 1980-talet. Där fanns bland annat en facklig representant från Volvo Lastvagnar. Jag berättade lite om det som jag skrivit om är. Han blev glad och vemodig på samma gång. Det märktes att han inte var van med att så pass unga svenskar som jag var då visste något om detta mörka kapitel i den svenska historien. (På tal om det var han inte finlandssvensk).

Finnen från Volvo var imponerande. Allmänbildad på ett ödmjukt och djupt sätt som fackligt aktiva hade på den tiden. De hade studerat genom att ha gått igenom olika kurser, läst själva och sedan kunnat berika sina bokliga kunskaper med egna livs- och arbetslivserfarenhet. Och tvärtom. De hade lyckats se sina livs- och arbetslivserfarenheter i ett större sammanhang tack vare kurser och självstudier. På det påminde han mig om farsan.

Finnen var inte lång men hade den där lättränade muskulaturen som bodybuilders är beredda att mörda för att få. En stark fan, tänkte jag, som själv tränat styrketräning med vikter sedan 1971.

Han berättade att då han som ung kommit till Sverige på 1950-talet och börjat jobba på Gösta Nyström Umeå AB (idag Volvo Lastvagnar) hade han inte varit den ende unga finnen där. En dag hade en äldre finne, som kommit hit till Sverige långt tidigare,  samlat ihop de yngre finnarna som just kommit till Sverige och delgett dem några visdomsord om vad som gällde då man var finne i Sverige.

Och så visade min finske kurskollega mig hur hans, och de andra yngre finska pojkarnas äldre ”mentor” (ett uttryck som de garanterat inte använde) hade avslutat sin lilla föreläsning på 50-talet inne i vad jag tror var matsalen på Gösta Nyströms. Min finske kurskollega gjorde den klassiska posen då man lyfter armarna och knyter nävarna strax intill huvudet samtidigt som man spänner sina bicepsmuskler. Min finske vän hade imponerande biceps såg jag genom skjortan. Men det jag minns, och det som jag alltid kommer att minnas, var det budskap som han och hans generation unga finnar hade fått av av sin äldre kollega och landsman när det gällde hur de skulle klara sig här i Sverige.

Hans ”mentor” hade, samtidigt som han hade lyft armarnas och spänt bina biceps avslutat med följande ord: ”Ni måste vara hårda pååjka” .

Så var det då.

Och så är det fortfarande för hundratusentals finnar då de minns hur Sverige en gång tog emot dem. Och så kan det fortfarande vara – även om det inte är lika vanligt. Sedan kan alla PK-idioter slänga sig i väggen.

De som inte tål sanningen ska inte läsa min blogg.

 

Till sist: Men min kritiker tillhör inte PK-idioterna. Han tillhör dem med dunkla motiv. Politiskt dunkla motiv.
Det är nu 100 år sedan det finska inbördeskriget började.
Så stig ut ur skuggan och tala klarspråk.