Det talas om ökad social oro – den framgångsrika Umemodellen borde snarast återskapas i moderniserad form

Den s.k. Umemodellen var ett sätt att organisera fritidsgårdsverksamheten som tilldrog sig positiv uppmärksamhet från andra kommuner i hela Sverige. Den viktigaste biten av Umemodellen var att fritidsgårdarna låg under socialtjänsten. Detta betydde att de fast anställda på gårdarna var kollegor med övriga inom socialtjänsten och utgjorde socialtjänstens yttersta fingerspröt ute bland Umeås ungdomar,

Många av de fast anställda arbetade som en sorts fältassistenter – enligt ett sorts rullande schema. Fältassistenterna arbetade två och två. Varje helg parades en person från en viss fritidsgård ihop med en annan person från en annan fritidsgård. På så sätt blev den sammanlagda kontaktytan med ungdomarna skulle bli så bred som möjligt i ”patrullen” på två personer. Detta var en annan viktig del av Umemodellen.

Fältarbetet stärktes av, och byggde delvis på, den ”goodwill” som de anställda hade byggt upp under en längre tid. Detta på vardagskvällarna i samband med exempelvis biljardspel, bordtennismatcher eller förtroendefulla samtal. På grund av att fältassistenterna inte var i uniform (som polisen) kunde de vandra runt bland hundratals berusade ungdomar på ett sätt som uppfattades som mindre provocerande än just polisen,

Det uppstod naturligtvis spända situationer ändå då vuxenvärlden  kom och ”störde” festerna i syfte att förebygga våldtäkter, slagsmål, alkoholförgiftning och drunkning. Då sådana spända situationer uppstod kunde det komma tio-femton ungdomar från den personens ungdomsgård och säga ”Hej Olle” och på så sätt backa upp sin gårdspersonal. Därmed löstes oftast de spända situationerna upp. Under en rundvandring på Bölesholmarna var det nämligen alltid något ”gäng” från åtminstone en av de två fritidsgårdarna som gårdspersonalen / fältassistenterna kom ifrån. De förtroende som mödosamt byggts upp under lång tid, på vardagskvällarna, betalade sig i samband med fältarbetet på helgerna,

Så arbetet på fritidsgårdarna under vardagskvällarna fyllde många funktioner: dels ett ställe att bara vara på – och helst trivas, men också för att knyta – för ungdomarna – förtroendefulla och viktiga kontakter till vuxna. Men till detta kom att den vuxna personalen även fick information som gjorde fältarbetet mer effektivt – och mindre otryggt. Det fanns ett uppenbart samspel mellan arbetet med ungdomarna på gårdarna under vardagskvällarna och fälttjänstgöringen på helgerna. Det var alltså ofta genom vardagsarbetet som personalen fick den information som de behövde för att åka till rätt plats på helgerna. Detta var en annan central del av Umemodellen.

Låt oss ta ett exempel: En större fest på Bölesholmarna kunde ingen stoppa.
Men med gårdspersonal/fältassistenter på plats kunde risken för sexuella övergrepp, drunkningsolyckor, alkoholförgiftning och slagsmål minska. Och det betydde något. Men ibland sker ju festerna hemma hos någon vars föräldrar är bortresta. Då kunde festerna, mer eller mindre, stoppas om ”Olle” och ”Lina” från fritidsgården /gårdarna dök upp i dörren och frågade ”läget”. Speciellt om dessa antydde att de kände sig tvungna att tala med killen eller tjejens föräldrar. Så närvaron av kända ansikten från gårdarna hade en dämpande effekt även där – även om inte festandet stoppades,

Tänk på den positiva effekt som denna Umemodell skulle fylla idag då det allt oftare talas ofta om ”no-go zoner” – och utanförskapsområden – i vissa förorter och ytterområdena – runt eller i storstäder som Malmö, Göteborg och Stockholm. Eller den ”sociala oro” som det allt oftare talas om i städer av Umeås storlek – bland annat i just Umeå. Vilket fantastiskt redskap skulle inte Umemodellen vara  -just  idag. Speciellt om Umemodellen – naturligtvis anpassad efter storstädernas skilda behov – hade igångsatts för tio-femton år sedan – och samtidigt funnits kvar i Umeå. Jag upprepar det gärna: Under 80-talet kom folk från andra kommuner i Sverige, både från norr och söder, för att studera Umemodellen. Och under en lååång tid var både politiker och tjänstemän stolta över sin Umemodell.

Umemodelen gick i graven via främst två beslut:
a) Halveringen av antalet fritidsgårdar i centrala Umeå under andra halvan av 90-talet då även Galaxen lades ned. Där kunde alla ungdomar som var samma ålder träffas – oavsett från vilken stadsdel de kom. Galaxen låg i gamla Folkets Hus i korsningen ÖK/ Järnvägsallén. Nedläggningen var en riktigt stor förlust.
b) Överflyttningen av fritidsgårdsverksamheten – bort från socialtjänsten till fritidsverksamheten.

När antalet gårdar halverades kunde inte fältverksamheten bäras upp av gårdspersonalen – som blev för få. Dessutom förändrades karaktären då gårdar och deras personal de verksamheten hamnade under Fritidsnämnden. Detta ska inte tolkas som någon kritk mot den goda viljan hos de som jobbar på fritidsgårdarna idag. Det hände inte heller över en natt. Å ena sidan. Å andra sidan blir det på sikt en skillnad om gårdsverksamheten utgör en del i socialtjänstens arbete – eller inte. Tidigare var ju den fast anställda personalen en av de olika grupperna av socialarbetare. På umemodellens tid utgjorde gårdspersonalen socialtjänstens främsta linje ute bland ungdomarna, detta genom sitt förtroende och sin fingertoppskänsla, som kunde användas till att förebygga att ungdomarna hamnade snett. Idag hade umemodellen även kunnat förebygga s.k. ”social oro”.

Jag vill noga understryka att jag inte på något sätt vill nedvärdera den goda viljan hos den personal som arbetar på fritidsgårdarna idag. Om detta får det inte råda något missförstånd. De är i en del fall fotbollstränare, eller instruktörer i styrketräning (en utbildning som exempelvis jag har), och fyller en viktig roll. Å andra sidan saknar de sannolikt socialarbetaren insikt i hur man närmar sig trasiga familjer. Det var annorlunda då gårdarna ingick i det sociala arbetet som ett av leden för att stötta ungdomarna i en familj med exempelvis alkoholmissbruk. Då fältarbetet plockades bort ändrades karaktären på gårdarna.

Allt var naturligtvis inte bra på fritidsgårdarna under Umemodellens tid.
Många gårdar var relativt stereotypa. Ofta bestod de av ett biljardbord i mitten (kompletterat med utrymme för bordtennis) där killarna spelade och tjejerna alltför ofta stod upptryckta kring väggarna som åskådare. Men detta var inte umemodellens fel, utan tidsandans. Det fans dock pionjärer som ville testa sminkkurser för tjejer. Det kan låta ytligt. Med den modiga kvinna som drog igång denna verksamhet visste verkligen vad hon gjorde. Hon samlade en grupp blyga och passiva tjejer kring kurser i sminkning och lyckades ofta förbättra dessa tjejers självförtroende genom att de såg mer positivt på sig själva och bildade en grupp som stöttade varandra. Tanken var ju även att tjejerna sedan skulle bli starkare och kunna ta mer plats i de övriga aktiviteterna. Tanken var att förbättra gårdarnas karaktär – men inom ramen för Umemodellen. Åtminstone som jag förstod det.

Jag kommer att arbeta för att återskapa en moderniserad version av Umemodellen. Den behövs mer idag än då den fanns. Grunderna består i fler gårdar, en central gård för hela kommunen med inriktning på samma åldersgrupper som de övriga gårdarna, att gårdarna åter läggs under socialtjänsten och tryggare anställningsförhållanden för personalen. Plus att tjejerna ska ta större plats. Ansvaret ligger på politikerna. I slutänden så är det dessa som antingen satsar på förebyggande åtgärder – eller på ”harm reduction” sedan hårdare gäng, ökadespänningar, ökat missbruk och annat sattyg redan fått ett starkare fotfäste. Det går åt fel håll på många sätt i Umeå. Men det finns fortfarande en stark grund att bygga på. Därför tror jag att problemen kan bemästras. Om de tas på allvar i tid. Och återigen – ett sätt är en moderniserad version av Umemodellen.

En Umemodell som återförs till socialtjänsten – med trygga anställningsförhållanden för personalen – där tjejerna kan ta sin andel av utrymmet.

Jag hoppas att åtminstone en del av den gårdspersonal som finns kvar från den tiden håller med mig.