Då Sverige avkristnades klarade inte sekularismen av att fylla tomrummet. Därför klarar inte politiker och myndigheter av att sätta ned foten mot islamisterna. De saknar livsåskådning och därför styrka

På söndag ska jag publicera en länk som visar hur Socialdemokraterna gjorde upp med islamister om att dessa skulle påverka sina församlingar att rösta på S, detta i utbyte mot att socialdemokraterna avstod ett antal platser i valen till kommun och landsting. Inte till individer – utan till den organisation som de ingick denna uppgörelse med. Vi ska även visa resultatet av denna köpslagan. I Malmö. Där har S fått uppåt 90 procent (!) av rösterna i vissa valdistrikt. Det ska vi också titta på.

I morgon kväll.

 

Del I

Många svenska institutioner har visat en skrämmande oförmåga att försvara svenska lagar men även själva principerna för hur lagar stiftas demokratiskt. Detta främst inför krav från islamister som medvetet strävar efter att skapa ett parallellt samhälle där sharialagar skulle gälla för människor som kommer från länder med en huvudsakligen muslimsk befolkning, medan svenska lagar skulle gälla för majoritetsbefolkningen.

Några exempel på krav som traditionella riksdagspartier och olika myndigheter har haft svårt att försvara mot islamister genom att stå upp för svenska lagar och normer:
– kraven på att stoppa manliga förskollärare från att göra blöjbyten på flickor – eftersom islamisterna då anser att flickorna skulle riskera att bli ”orena”,
– kraven på att offentliga bad ska ha separata tider för män och kvinnor under ordinarie öppethållande – eftersom islamisterna anser sig tvingade att skydda sina kvinnor från blickar,
– kraven på statligt finansierad högskoleutbildning av religiösa ledare – så att islamisterna skulle kunna finna positioner inom det sekulära utbildningsväsendet.

Ett skäl till denna eftergiftspolitik beror på en självpåtagen uppfattning att Sverige inte skulle ha några djupare värden att försvara. Detta anser jag vara fel. Däremot är det inte svårt att förstå varför det gått som det har gått.

 

Del II

Kristendomen kom till Sverige på 800-talet. Det är 1200 år sedan.

Under 1900-talet avkristnades Sverige – men utan att någon annan medveten livsåskådning trädde i kristendomens ställe!

Det är detta som utgör en mycket stor del av förklaringen till den hållningslösa eftergiftspolitik som traditionella svenska riksdagspartier och myndighetschefer visar inför kraven från främst islamister.

Jag anser att två livsåskådningar skulle ha kunnat träda fram i kristendomens ställe:
– Den ena handlar om den sekulära staten som har en avgörande betydelse för möjligheten att skapa ett demokratiskt samhälle
– Den andra handlar om arbetarrörelsens kamp för ett bättre samhälle – som ett internationellt projekt i enlighet med parollen ”proletärer i alla länder – förena er”.

 

Del III

En sekulär stat – något att vara stolt över?

Den sekulära staten skulle kunna vara något verkligt stort – och som skulle kunna fylla en roll som en form av livsåskådning. Vi ska strax titta på Frankrike. Men Sverige avkristnades av själva samhällsutvecklingen under främst 1900-talet. Den sekulära staten uppstod inte som en stolt och självmedveten segrare, efter en strid mot den kombination av kungamakt och prästerskap som dominerat Sverige sedan mitten slutet på 1200-talet. Den sekulära staten blev huvudsakligen till som en passiv ”restpost” – i takt med att kristendomen försvann. Den sekulära staten kom därför aldrig att bli ett positivt alternativ att vara stolt över.

Men en sekulär stat är något som vi skulle kunna vara väldigt stolta över. En sekulär stat ska stå neutral – och samtidigt garantera en rad oändligt viktiga rättigheter.

Den sekulära staten ska stå neutral mellan icke-troende och troende. Den sekulära staten ska stå neutral mellan olika trosinriktningar som exempelvis kristendom, judendom och islam, buddism och hinduism samt deras olika riktningar. Bara inom kristendomen har vi protestanter, katoliker och ortodoxa. Och inom islam har vi sunni och shia.

Utan en starkt självmedveten sekulär stat som både garanterar rättigheter för alla troende – och även rättigheten att inte tro – är risken uppenbar att staten tas över av någon av trosinriktningarna – som därefter kommer att förtrycka övriga trosinriktningar. Det är endast en neutral stat som kan garantera att både ateister och troende har samma rättigheter i samhället. Och detta tillhör inte det förgångna. Dessa, den nya formen av religionskrig, utspelar sig mitt framför våra ögon. Idag.

Detta är bakgrunden till att en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för uppbygget av ett samhälle där det finns tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet – eller frihet från religion. Den sekulära staten utgör en avgörande grundsten för ett demokratiskt samhälle.

Men hur många är stolta över att Sverige har en sekulär stat?

Om vi går ut på Rådhustorget idag och frågar de umebor vi möter om de är stolta över att Sverige har en sekulär stat kommer vi garanterat att få undvikande svar. Skälet är att så många inte känner till vad en sekulär stat är.

Detta beror inte på att folk är dumma.

Detta beror på att ingen – inte partierna eller skolan eller någon annan – lär ut vad en sekulär stat innebär. Och absolut inte vad en sekulär stat skulle kunna innebära. Ingen lär ut varför en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle så länge religionerna existerar – och betyder mer än något annat i tillvaron för miljarder av människor. Detta är den tragiska bakgrunden till att den sekulära staten inte utgör ett alternativ till kristendomen när det gäller behovet av en livsåskådning. I Sverige.

 

Del IV

Arbetarrörelsens (S och LO) strävan efter ett folkhem eller välfärdssamhälle – något att vara stolt över?

Men, tänker då många, betydde inte detta något: genombrottet för den politiska demokratin, trygghetsförsäkringarna vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom, semestern, en utbyggd offentlig sektor med dramatiska förbättringar av sjukvård och utbildning kompletterad av förskola och äldreomsorg, kvinnans inträde på arbetsmarknaden och löneförhöjningar som – tillsammans med övriga förbättringar – minskade klassklyftorna i samhället! Var inte detta välfärdsbygge värt något?

Jo, detta var värt oändligt mycket.
Det rätade på ryggen på den generation som mina far- och morföräldrar tillhörde, vana som de var att stå med mössan i hand. Den innebar att min far och min mors generation kunde flytta från en trång och mörk tvåa till en ljus och rymlig trea, skaffa sommarstuga, bil och köra denna ända till Rom i Italien och tillbaka. Och därmed vidga vyerna på ett närmast svindlande sätt. Själv fick jag följa med! Utvecklingen under 1900-talet innebar att medan min pappa och mamma, som hade erfarenhet av att gå hungriga till sängs i sin barndom under 1920-talet, fick uppleva känslan av att deras arbete och kamp bidragit till att de efterlämnade ett samhälle där till och med dörrarna till universitetets utbildningar öppnades för arbetarungar – för sådana som mig. Mina socialdemokratiska föräldrar var oändligt stolta över att deras son kunde gå på Umeå universitet. Denna stolthet delar jag med dem. Liksom stoltheten över de minskade samhällsklyftor som de bidrog till att skapa. Båda hade nämligen präglats djupt av erfarenheterna av 30-talets fattig-Sverige.

Men vi måste komma ihåg två helt avgörande faktorer:

* ökad välfärd är varken en religion eller en ideologi!!

* resan mot ett välfärdssamhälle och minskade klassklyftor kan vändas till sin motsats – vilket är just vad som har skett
sedan början på 80-talet då baklängesresan tog sin början. Under snart 40 år har utvecklingen inneburit att klyftorna ökar mellan mellan löntagare och kapitalägare, mellan arbetare och tjänstemän, mellan de med jobb och de som står utan. Det har skapats ett trasproletariat av långvarigt arbetslösa. Till dessa hör ofta invånarna i det som idag kallas för utanförskapsområden på grund av att de ökade klassklyftorna sedan en tid tillbaka har börjat smälta samman med ökade motsättningar av etnisk och religiös natur.

Socialdemokratin håller på att förvandlas till en svans åt den traditionella borgerligheten. Socialdemokratin har övergett sitt eget internationella projekt – proletärer i alla länder förena er – via en Socialistisk International. Istället har socialdemokratin hoppat på den traditionella borgerlighetens projekt som går ut på att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater – på ruinerna av välfärds- och nationalstaterna. Som delaktiga i borgarnas EU-projekt har socialdemokraterna själva bidragit till den nedskärningspolitik som alltså har resulterat i ökade klyftor. Detta har inneburit att socialdemokraterna har blivit utmanade. Men inte av de klassiska motståndarna (kommunisterna). Istället är det borgerlighetens ny-reaktionära falang, i form av rörelser som Marine Le Pens Front National och Sverigedemokraterna som har gjort väldiga inbrytningar bland LO-arbetarna.

Det finns ingen chans att dagens arbetarrörelse (S och LO) skulle kunna fylla det tomrum som kristendomen har lämnat efter sig när det gäller behovet av en livsåskådning.

 

Del V

Jämför vi Sverige med Frankrike finns med största sannolikhet en större andel troende katoliker i Frankrike än vad det finns troende protestanter i Sverige. Men samtidigt är en väldigt mycket större andel av fransmännen medvetna och stolta över sitt sekulära arv än vad svenskarna är. Detta gäller för bående troende och icke-troende fransmän. Styrkan hos ett sekulärt samhälle har alltså inte allt att göra med hur många som tror på gud eller är ateister. Det handlar om hur etablerad den sekulära staten är.

Återigen: det finns med största sannolikhet fler ateister i Sverige än vad det finns i Frankrike. Samtidigt finns det HELT SÄKERT väldigt många fler fransmän som är medvetna om, och stolta över, sitt sekulära arv än svenskar.

Det enda sätt att få denna matematik att gå ihop är att även de troende i Frankrike är stolta över, och medvetna om, sitt sekulära arv. Återigen: i Sverige slutade folk helt enkelt att tro på gud. Men detta innebar inget medveten sekulär hållning. Inte i Sverige.

Franska revolutionens sekularitet blev något av en livsåskådning. Den svenska sekulariteten blev en omedveten ”restprodukt” efter att folk slutat tro på gud.

I Frankrike är alltså principen om sekularitet djupt rotad. Det handlar om den franska revolutionens roll. Efter revolutionen (som inleddes 1789 och avslutades tio år senare) kom termen ”laïcité”, det vill säga konfessionslöshet, att symbolisera principen om att den verkställande, juridiska och lagstiftande makten inte ska beblandas med religion.

Här ser vi den medvetna uppfattningen om att tron ska hållas borta den världsliga makten. Redan i början av 1880-talet togs det ord som på svenska blir sekulär in i en fransk lagtext för första gången. Synen på skolan var att den skulle vara gratis, obligatorisk – och sekulär! Och redan 1905 skiljdes den franska staten och kyrkan åt. Idag, över hundra år senare, är det en självklarhet för nästan alla franska män och kvinnor att religionen tillhör privatlivet. Och den världsliga makten regleras via allmänna val – där prästerskapet, kyrkan och religionen ska hållas utanför.

Det var den franska revolutionen som skapade denna starka ställning för de sekulära traditionerna och tänkandet. Alltså: den världsliga maktutövningen ska vara befriad från inblandning från religion och prästerskap. Religionen ska tillhöra privatlivet.

 

Del VI

När kyrkan skiljdes från staten i Sverige fanns det inget som ens vagt påminde om Frankrike.

Utan ambition på exakthet vågar jag påstå att både kungahus och prästerskap kommit till insikt om den ömsesidiga nyttan av samarbete redan mot slutet på 1200-talet. I Sverige. Och i den första regeringsformen 1634 finns en insikt om att kyrka och stat vuxit samman.

Vi har nämnt franska revolutionen. Det är svårt att tänka sig något som skiljer sig mer än den franska revolutionen, och dess betydelse för den sekulära traditionen, än hur det gick till då kyrka och stat skildes åt i Sverige. Medan det i Frankrike fanns en insikt om behovet att hålla den kyrkliga makten, prästerskap och religion, borta från det världsliga styret redan vid 1800-talets början, ersattes i Sverige kungamakt och prästerskap under 1900-talets början! Parlamentarismens genombrott i Sverige kom under åren 1917 – 1921. Då begreppet sekulär togs in fransk lagtext (redan) på 1880-talet betydde detta verkligen något. Även om kungahus och prästerskap i realiteten hade förlorat sitt inflytande i och med parlamentarismens genombrott i Sverige (1917 – 1921) dröjde det ända fram till år 2000 innan kyrka och stat, formellt och halvhjärtat, skildes åt i Sverige. Nästan exakt hundra år efter Frankrike. Men skillnaderna är alltså ännu större. Svenska kyrkan, tidigare Svenska Statskyrkan, behåller än idag en särställning i en rad sammanhang. Detta är dock det mindre problemet.

Det större problemet är att i Sverige fick kyrkan hålla sig kvar inom statsförvaltningen under hela 1900-talet. Svenska statskyrkan a) behöll folkbokföringen ända fram till 1991, b) du föddes in i statskyrkan ända fram till 1996 om dina föräldrar var medlemmar, c) du erlade kyrkoskatt ända fram till 1996. Sverige avkristnades. Men sekulariseringen skedde endast bit för bit – på det stora hela taget i hemlighet – som om det var något skamligt.

Det som i Frankrike var resultatet av en revolution som sopade bort monarkin, med hjälp av giljotin, och skapade en stolt och självmedveten sekulär tradition var i Sverige en process som ännu inte är avslutad. För kungahuset finns kvar. Och enligt successionsordningen, en grundlag från 1810, ska den svenska monarken vara medlem i Svenska kyrkan. (Vi föreslår ingen giljotin. Bara en anständig pension. Utom till Maddes Chris som verkar klara sig själv).

 

Del VII  Sverige – ett land utan livsåskådning kommer att backa för islamisterna

När det gäller det demokratiska elementet fyllde perioden 1917 – 1921 sin roll. Efter parlamentarismens införande så stiftas lagarna av en lagstiftande församling kallad riksdag utsedd i fria och allmänna val. Det är utmärkt. Men detta betyder fortfarande inte att Sverige, på något sätt, är ett stolt och medvetet sekulärt land i fransk bemärkelse.

I Frankrike utgör den sekulära staten, där religionen utgör en privatsak, och där den världsliga makten befriats från både kung och prästerskap, på ett revolutionärt sätt, något som stöds både av troende och av ateister. I denna bemärkelse fyller den sekulära staten – och det demokratiska samhällsbygget som vilar på denna sekulära stat – i viss mån rollen av en livsåskådning. Det sekulära och revolutionära arvet håller samman medborgarna och innebär att dessa anser att det finns något att försvara.

Detta innebär att motståndet mot idéer om parallellsamhälle och sharialagar kommer att bekämpas i Frankrike. Med ett stort folkligt stöd.

I Sverige känner de flesta medborgarna inte ens till innebörden i begreppet sekulär. Detta för att det sekulära endast är en restprodukt efter att samhället avkristnades. Samhällets representanterna har gång på gång backat inför islamister som ställer krav som pekar på ett framtida parallellsamhälle, med dubbla lagsystem, där sharialagar ska gälla för vissa.

Och skälet till att svenska partier och myndigheter har så svårt att sätta ned foten, och säga ”hit men inte längre”, är att landet saknar den livsåskådning som Frankrike erövrade i samband med bland annat den franska revolutionen. Självklart innebar motståndet mot ockupationen av Nazityskland också mycket (för de som inte samarbetade med nazisterna).

Problemet är inte att Sverige är gudlöst.

Problemet är att Sverige inte kan sluta upp bakom varken religion, ockupation, försvarskrig eller revolution. Sverige saknar en gemensam erfarenhet som gör att ”alla” sluter upp bakom demokratiska traditioner som att lagarna ska stiftas demokratiskt genom en lagstiftande församling som är utsedd genom fria val. Och bakom andra sekulära traditioner. Dessa erfarenheter finns i Norge, Finland, Danmark och naturligtvis i Frankrike. Men Sverige saknar sådana gemensamma traditioner. Det är därför som politiska partier och statliga myndigheter inte klarar av att sätta ned foten – mot shariaanhängarna.

Det finns en djup ovilja hos många i Sverige – även inom Svenska kyrkan – att ta konflikt med shariaanhängarna till och med när det gäller principer som att försvara demokratiska traditioner som att lagar ska stiftas via fria och demokratiska val och att samma lagar ska gälla för alla svenska medborgare.

Fegheten blir oacceptabel när de som ska försvara demokratiska och (åtminstone på papperet) sekulära traditioner ställs mot de islamister som anser sig stå för idén om en gudomlig lagstiftning. Jag tänker på islamisternas strävan att införa sharialagar och ett parallellsamhälle, där vissa lyder under lagar som är demokratiskt stiftade, och andra lyder under sharialagar.

Tar vi inte konflikten nu så offrar vi principer som att lagen ska vara lika för alla. Vi offrar kvinnor på månggiftets altare, barn på barngiftermålens altare, och homosexuella på de homosexuellas altare. Slutligen kommer vi att offra principen om att lagarna ska stiftas av en lagstiftande församling – utsedd genom allmänna och fria val.

Det är därför som någon JUST NU måste sätta ned foten och säga ”hit men inte längre”.
Vi accepterar inte sharialagar,
Samma lag ska gälla för alla,
Vi försvarar kvinnor och barn,
Detsamma gäller för de homosexuella.

Vi som inser detta måste gå före och själva sätta ned foten och säga till anhängarna av sharialagarna: HIT – MEN INTE LÄNGRE!