Varken i Umeå eller på riksplanet klarar socialdemokratin periodens påfrestningar. Frågan måste ställas: Överlever svensk socialdemokrati ett valnederlag?
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den går både att förklara och förstå.
Men den måste bekämpas. Det är bland annat detta som jag och vissa andra gör.
____________________________________
Del I av II
Socialdemokraterna kunde bilda en minoritetsregering tillsammans med MP efter förra valet. Genom stödet från V kunde S och MP basera denna minoritetsregering på 43,6 procent av väljarkåren. Samtidigt ska vi komma ihåg att valet för fyra år sedan inte innebar någon framgång för S+MP+V. Detta treparti-block erhöll exakt samma andel av väljarkåren som de erhöll vid valet 2010.
Det som öppnade för en S-ledd minoritetsregering var istället den stora tillbakagången för Alliansen. I förra valet minskade detta fyrparti-block sin andel av väljarkåren från 49,4 procent till 39,3. Detta innebar en tillbakagång på hela 10,1 procentenheter. Alternativt uttryckt tappade Alliansen var femte väljare! Hela sju av tio väljare som lämnade Alliansen kom från Moderaterna. I kampen om väljarna mellan de två traditionella blocken behöll Socialdemokraterna med stödpartier sin andel av väljarkåren medan Alliansen gick starkt bakåt. Detta är det vanliga sättet att beskriva rörelserna i väljarkåren i samband med riksdagsvalet 2014.
Uppbrottet från S har skapat ett undantagstillstånd
Men det finns ett alternativt, och sannolikt bättre, sätt att beskriva det som hände i förra riksdagsvalet. För att förklara detta måste vi gå tillbaka till det uppbrott från socialdemokratin som inleddes i och med valet 1998. Detta uppbrott skedde främst inom LO-grupperna och hade sin grund i den brutala nedskärnings- och besparingspolitik på 114 miljarder som påbörjades 1994 av Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet (som lämnade samarbetet då S ville spara ytterligare 12 miljarder).
Den sociala rörelse som uppbrottet från socialdemokratin gett upphov till gynnade, i ett första skede, Vänsterpartiet. Men sedan arbetarna genomskådat Vänsterpartiet för dess delansvar i det jättelika nedskärningsprogrammet 1994-1998 inleddes en rörelse bland LO-arbetarna som innebar att de distanserade sig både från S och V. Denna rörelse skapade ett historiskt byte av blocktillhörighet som kom att gynna Moderaterna kraftigt i valet 2010. Men detta var bara tillfälligt. I förra valet rörde sig de fortfarande rotlösa LO-arbetarna vidare – nu mot Sverigedemokraterna. Detta innebar att SD:s valresultat mer än fördubblades samtidigt som Moderaternas röstetal kom att normaliseras.
Paradoxalt nog kom arbetarnas överströmning från Moderaterna till SD, i samband med förra valet, att innebära ett regeringsskifte. Detta eftersom alla röster som hamnade hos Åkesson ställdes vid sidan i kampen om regeringsmakten. Skälet är att inget av de traditionella blocken vill regera med stöd av SD. Detta innebär att det tidigare så unikt stabila svenska politiska systemet idag är mycket skört.
Uppbrottet från S har skapat ett sorts undantagstillstånd i Sverige som ytterligare understryks av att Sverigedemokraterna inte är accepterade i kampen om regeringsmakten. Skälet är att SD, till skillnad från sina motsvarigheter i övriga nordiska länder, tidigare var ett renodlat nazistparti som marscherade på gatorna vrålandes Sieg Heil. Denna stämpel är mycket svår att tvätta bort.
Nytt politisk jämviktsläge saknas
Det av för tidigt att säga att den sociala rörelsen i samhället, genom LO-arbetarnas uppbrott från socialdemokratin, har avstannat. Det är också för tidigt att säga att det har skapats ett nytt politiskt jämviktsläge. Effekterna av det uppbrott från socialdemokratin som först gjorde sitt avtryck i valet 1998 pågår fortfarande. Detta i dubbel bemärkelse. Å ena sidan fortsätter socialdemokraterna att tappa väljare. Å andra sidan är det ännu inte klart vars dessa väljare kommer att ta vägen.
Det finns ytterligare aspekter av detta uppbrott från socialdemokratin. Det mest dramatiska scenariot är att kombinationen av ett rekordlågt valresultat, och en samtidig förlust av regeringsmakten, skulle kunna leda till en maktkamp inom partiet på ett liknande sätt som efter valnederlaget 2010. Fast den gången erhöll S strax under 31 procent av väljarna i riksdagsvalet. En eventuell maktkamp efter valet den 9 september skulle kunna utspela sig utifrån ett läge där socialdemokratins stöd i väljarkåren kan ha krympt ännu mer och partiet därför skulle vara ännu skörare.
Under de senaste veckorna har olika opinionsmätningar från maj månad presenterats. Låt oss presentera de två från Sifo och SCB. Du kan själv se resultatet från dessa opinionsmätningar nedan:
| Parti |
Sifo |
SCB |
| Socialdemokraterna |
25,2 |
28,3 |
| Miljöpartiet |
4,0 |
4,3 |
| Vänsterpartiet |
9,3 |
7,4 |
| SUMMA S+MP+V |
38,5 |
40,0 |
| Moderaterna |
23,6 |
22,6 |
| Centerpartiet |
8,1 |
8,7 |
| Liberalerna |
4,8 |
4,4 |
| Kristdemokraterna |
3,5 |
2,9 |
| SUMMA ALLIANSEN |
40,0 |
38,6 |
| Sverigedemokraterna |
18,7 |
18,5 |
| Sifo = FI, SCB = övriga |
1,6 |
2,9 |
Källa: Sifo maj 2018, SCB maj 2018
Tre kommentarer
1. S siffror är katastrofala
Vi har många gånger påpekat att socialdemokratin har förlorat nästan var tredje väljare sedan 1994. I Sverige. Under det senaste året har vi dessutom beskrivit hur S gått starkt bakåt i en rad länder runt om i Europa. Detta på två plan. Dels har de socialdemokratiska partierna köpt den traditionella borgerlighetens politik när det gäller EU och dess överstatlighet. Dels har S, som stått utan något eget politiskt alternativ, just därför pressats till att följa den traditionella borgerlighetens politik på allt fler områden. Detta har i sin tur lett till att socialdemokraterna tappat stora grupper arbetare till den nyreaktionära borgerligheten. Vi avser partier som Front National i Frankrike och SD på hemmaplan.
2. Alliansens chanser att vinna ökar
I förra valet blev Socialdemokraterna med sina två stödpartier (MP + V) större än Alliansen. Och så har det fortsatt att vara fram till nu. I den av oss redovisade Sifo-mätningen har dock Alliansen gått förbi S+MP+V. Detsamma gäller i en mätning gjord av Ipsos som också gäller för maj månad i år. Detta är de två första opinionsmätningar av betydelse där Alliansen nu är störst.
I SCB:s stora partisympatiundersökning (också för maj) är fortfarande Socialdemokraterna, tillsammans med MP och V, större än allianspartierna. Däremot är detta försprång mindre än vad det var vid samma tidpunkt före valet 2014.
SCB i maj 2014
Socialdemokraterna 35,3 procent
S+MP+V 51,3 procent
Moderaterna 22,7 procent
Alliansen 36,8 procent
Sverigedemokraterna 8,1 procent
Om vi jämför SCB:s mätning i år med SCB:s mätning inför valet för fyra år sedan står Socialdemokraterna, med stödpartierna MP och V, svagare idag än inför valet 2014. Då låg S+MP+V på hela 51,3 procent. Idag ligger de endast på 40,0 procent. Med tanke på att Socialdemokratin brukar tappa väljare från SCB:s majmätning fram till valet är det mycket som pekar på att Alliansen kan kommer att gå förbi S+MP+V före valdagen den 9 september. Detta även om vi utgår från SCB:s siffror och inte Sifos.
3. SD fortsätter att ta väljare från S
Sverigedemokraterna har länge haft näst flest sympatisörer bland LO-anslutna arbetare. Det handlar inte om att LO-arbetarna har blivit rasister. Som vi skrev under avsnittet här ovan – ”Uppbrottet från S har skapat ett undantagstillstånd” – så inleddes tillbakagången för S redan under nedskärningsprogrammets period 1994 – 1998. På den tiden var SD ingenting alls att räkna med. Vi vill understryka att den ursprungliga orsaken till socialdemokratins tillbakagång i en rad EU-länder var att dessa partier övertagit den traditionella borgerlighetens politik. Denna kan sammanfattas som ett knäfall inför de krav som EU-medlemskapet innebär i form av en press att sänka skattenivåerna, vilket i sin tur bidrar till nedskärningar inom skola, vård och omsorg, men även till privatiseringar, försämrad arbetsrätt, sänkta lägstalöner och på sikt till ett ifrågasättande av hela välfärdssamhället.
Eftersom socialdemokratin och den traditionella borgerligheten bedriver en politik som blir alltmer lika har detta bidragit till att driva arbetarna i armarna på partier som Front National i Frankrike och SD här hemma. De frågor som har med arbetskraftsinvandring och flyktingpolitik att göra betyder väldigt mycket. Och frågorna är väldigt viktiga. Men arbetskraftsinvandring och flyktingpolitik skulle ändå inte ha gett partier som Front National och SD positionen som ett nytt, och tredje, block i det politiska landskapet om inte arbetarnas förtroende för de socialdemokratiska partierna redan hade fått en rejäl knäck under 1990-talet.
Mycket pekar på ett regeringsskifte i höst
Skulle de trender som kan iakttas i de opinionsmätningar som vi presenterat pekar det mesta på att det blir ett regeringsskifte den 9 september! Som vi tidigare antytt visar erfarenheter från tidigare valår att socialdemokraterna brukar få högre opinionssiffror under maj och att partiet sedan tappar under valspurten. Om detta även skulle besannas i år riskerar S inte endast att förlora regeringsmakten. Partiet riskerar dessutom att förlora regeringsmakten mot bakgrund av ett katastrofalt dåligt valresultat.
Osvuret är bäst. Och tidigare mönster stämmer inte längre på samma sätt. Men vi repeterar ändå: om Kristdemokraterna klarar spärren på 4 procent kommer det troligen att bli ett regeringsskifte i årets val. Då kommer Sveriges näste statsminister att heta Ulf Kristersson.
Del II följer i morgon:
”Klarar S ett valnederlag?”
____________________________________________________________________________
Stöd en kunnig och orädd opposition, som bekämpar skrytprojekt, att återerövra personal- och medborgarmakt i Umeå – hjälp Arbetarpartiet nå 10 % i kommunvalet för att med råge klara 3-procentspärren etablissemanget satt för att bli av med oss.