Om Socialdemokraterna och Centern går samman i en lokal ”regering” ökar chansen påtagligt att lösa de väldiga problem som Umeå står inför

I. För att kunna beskriva valets vinnare och förlorare måste man förstå skillnaden mellan procent och procentenheter

min förra blogg visade vi på valets riktiga vinnare och förlorare. Här i Umeå. Vi har ledsnat på journalister som inte kan skilja på procent och procentenheter. Vi anser också att vårt arbete i kommunfullmäktige nästan tigs ihjäl och när vi någon gång nämns sker detta slarvigt.

 

Så räknas procentenheter och procent

*Procentenheter: Om Sverige år 1994 skulle ha haft 6 000 000 giltiga röster av vilka Socialdemokraterna erhållit 3 000 000, medan landet år 2018 skulle ha haft 8 000 000 giltiga röster av vilka samma parti erhållit 2 000 000, så har S tappat 25 procentenheter mellan nämnda år. Förklaring: 1994 erhöll Socialdemokraterna hälften av alla giltiga röster (50 procent av väljarkåren). År 2018 erhöll samma parti endast en fjärdedel av alla giltiga röster (25 procent av väljarkåren). Detta innebär att S har tappat 25 procent-enheter – av hela väljarkåren (50 – 25). Ett tumregel när du räknar i procentenheter är att du använder dig av två faktorer: Faktor ett: hela väljarkåren motsvarar 100 procent. Faktor två: då du mäter förändringen av ett partis andel av HELA VÄLJARKÅREN mäter du i procentenheter.
*Procent: Samma minskning för Socialdemokraterna blir 33 uttryckt i procent. Kom ihåg: Partiet har under de angivna åren minskat från 3 miljoner väljare till 2 miljoner. Detta innebär en minskning med en tredjedel. En tredjedel blir cirka 33 procent.
*Jämförelse: I det första fallet mäts alltså S tillbakagång i form av partiets andel av HELA VÄLJARKÅREN – vid två olika tillfällen. Denna minskning har alltså varit 25 procentenheter. I det andra fallet mäts också partiets storlek vid två olika tillfällen – men i förhållande till sig självt. Då blir minskningen cirka 33 procent.
*Ta ett mindre parti: Som synes på förra bloggen ökade Arbetarpartiet med hela 850 väljare sedan förra valet! Detta motsvarar en väljarökning för partiet på nästan 40 procent. Vid förra valet erhöll vi 2177 väljare. Och ökningen på 850 utgör 39 procent av 2177. Vi tillåter oss att säga att vi växte med nästan 40 procent. Det är nämligen väldigt mycket enklare för människor både att värdera och komma ihåg 40 procent. Men glöm inte grundregeln: vi mätte nu Arbetarpartiet – med Arbetarpartiet.
Låt oss sedan titta på denna ökning i form av procentenheter. Vi kan misstänka att denna ökning kommer att vara radikalt mycket mindre. Nu ska vi nämligen jämföra Arbetarpartiets ökning med hela väljarkåren. Och hela väljarkåren är inte att leka med – stor som den är. Vid förra valet erhöll vi 2,73 procent av alla giltiga röster. Vid detta val erhöll vi 3,58 procent av alla giltiga röster. Ökningen blir alltså 3,85 – 2,73 = 0,85. Detta innebär att vi ökade vår andel av hela väljarkåren med 0,85 procentenheter.
*Vi repeterar: I det första fallet jämförde vi Arbetarpartiets storlek för fyra år sedan med Arbetarpartiets storlek idag. Ökningen blev alltså nästan 40 procent. I det andra fallet jämförde vi Arbetarpartiet andel av hela väljarkåren för fyra år sedan med partiets andel av hela väljarkåren i år. Och då blev det en annan siffra och betydligt mindre siffra (0,85 procentenheter). För Socialdemokraterna blev skillnaden mellan procent och procentenheter inte så stor fast (fast ändå katastrofalt stor för den som vill ge en korrekt bild av verkligheten). För det mindre Arbetarpartiet blev skillnaden mellan procent och procentenheter väldig.
*Slutsats. Om en journalist inte förstår skillnaden mellan procent och procentenheter leder detta till en totalt felaktig beskrivning av de förändringar som sker. Och det är väldigt många journalister om glatt publicerar sina artiklar utan att förstå skillnaden mellan procent och procentenheter. Detta leder till makabra beskrivningar av verkligheten. Och även journalister måste ju hålla med om att detta inte är bra.

 

II. Som jag skrev i min förr-förra blogg anser jag att Socialdemokraterna och Centern måste ta sitt ansvar för Umeå kommun och tillsammans bilda en lokal ”minoritetsregering”.
Umeå kommun står nämligen inför en rad oerhört allvarliga och svårlösta problem. Låt mig nämna fyra väldiga problem av olika karaktär:

1. Personalförsörjningen. Det kommer att bli ett enormt problem att skaffa fram tillräckligt många och tillräckligt väl utbildade anställda inom exempelvis äldrenämndens och individ- och familjenämndens verksamhetsområden. Situationen är liknande inom de andra personalkrävande verksamhetsområdena som bland annat för- och grundskolenämnden samt gymnasienämnden.

2. Ekonomin. Att uppmärksamma och hejda det nu skenande budgetunderskottet. Detsamma gäller den raskt ökande skuldsättningen när det gäller investeringsverksamheten. Den ekonomiska situationen innebär att Umeå kommun måste utgå ifrån de lagstadgade verksamheterna och göra hårda men absolut nödvändiga prioriteringar.

3. Luftmiljön och Nydalasjöns vatten. Idag är luften skadlig att andas i centrala Umeå. Själva källan till detta återfinns på Västra Esplanaden. Denna orimliga situation har varit känd under årtionden och tydligt framhållits av oss sedan mätningarna började år 2003. Situationen har varit olaglig sedan 2006. Vi vill även understryka att Nydalasjön hotas av en övergödning som kan leda till algblomning och att sjön skadas allvarligt och på sikt ”dör”.

4. Hedersförtryck och religiös extremism. Umeå kommun har duckat för dessa problem på det mest skamliga sätt. För Arbetarpartiet är denna en av de allra viktigaste. Förhoppningsvis är vi inte det enda parti som inser detta. Men idag det framstår det onekligen så. I andra partier finns mycket engagerade medlemmar – som tyvärr inte backas upp i önskvärd utsträckning av sitt parti. Jag tänker främst på en modig kvinna inom Liberalerna.

 

III. Vi vet att det råder enighet om att de två första, av oss uppräknade, fyra frågorna innebär väldiga problem.
Sedan vet jag inte om alla förstår hur krävande det kommer att bli att lösa dessa frågor i form av en långsiktig, målmedveten, engagerad kamp för att vinna gehör för de ibland smärtsamma åtgärder som kommer att krävas för att ro den ekonomiska skutan iland.Denna långsiktighet kräver en legitim och stark lokal ”regeringskoalition”. Detta gäller både i förhållande till umeborna i allmänhet, de anställda i Umeå kommun och i dess bolag samt i de olika politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige – efter årets val. Att fortsätta som tidigare ger inte de nödvändiga förutsättningarna för att klara Umeå kommuns nya, och utsatta, situation. Vi känner till denna situation väldigt bra. Detta beror till stor del på Susanne Aidanpää och på Lennart Malm.

IV. Socialdemokraterna
Detta parti har idag endast 20 mandat av kommunfullmäktiges 65. Detta utgör inte ens en tredjedel – ett underlag som inte är tillräckligt starkt för att ta itu med de ytterst krävande och ovan beskrivna problemen (och det handlar förbanne mig om problem och inte om ”utmaningar”  – låt oss beskriva verkligheten så som den verkligen är och droppa det löjliga fikonspråk som har spridit sig likt en pandemi bland politiker och chefstjänstemän).

I min tidigare blogg beskrev jag det dubbla styret som under lång tid har rått i kommunen.

Detta dubbla styre har inneburit att Socialdemokraterna under perioden 2010-2014, officiellt, styrde tillsammans med Vänsterpartiet. Under perioden 2014-2018, styrde Socialdemokraterna, officiellt, tillsammans med Miljöpartiet. Under de två föregående mandatperioderna satt de officiella ledarna för kommunen i dubbeldäckar-bussens övre våning och vinkade åt folket.

Men de som höll i ratten och styrde bussen (Umeå kommun och dess bolag) var först ”Lennart & Anders” och sedan ”Hans & Anders”. Detta dubbla styre, där den verkliga makten var informell och därmed omöjlig att ställa till svars, innebar och fortsätter att innebära två för umeborna ytterst negativa effekter:

A. Ett stort och växande demokratiskt underskott – och detta demokratiska underskott kommer att förhindra lösningen av de fyra (av mig ovan utpekade) problemen. Det är nämligen så att informella styren ger upphov till konspirationsteorier och skapar en extremistvänlig miljö på nätet,
B. Ett kortsiktigt och ineffektivt styre utan tydliga målsättningar – om man undantar målsättningen att hålla sig kvar vid makten och besätta kommunalrådsposter och andra högt arvoderade positioner.

Socialdemokraterna måste inse att den tiden är förbi då de själva är navet som alla ekrar löper samman i. Det socialdemokratiska navet har blivit för litet. Cykeln (kommunen och dess styre) rör sig helt enkelt inte så fort och tryggt som umeborna har rätt att förvänta sig.

 

V. Centerpartiet
Centern har alltid haft en schysst framtoning. Dess kommunale gruppledare Mattias Larsson har otvivelaktigt en rad kvaliteter som är viktiga för en kommunalpolitiker. Men nu står Mattias Larsson inför ”sanningens ögonblick”. Sätter Larsson Umeås bästa före de goda relationerna med Anders Ågren, övriga moderater och Alliansen? Eller sätter Mattias Larsson relationerna med Anders Ågren, de övriga moderaterna och resten av Alliansen för Umeås bästa?

Vill vi, kan vi, törs vi?
Vågar Centerpartiet styra Umeå kommun om Socialdemokraterna skulle svara JA på ett krav från Centern.
För det sitter ENDAST i viljan och förmågan hos Centerpartiet. Alltså: Centern – Vill ni, kan ni, törs ni! 

Det gemensamma antalet mandat som S och C idag besitter uppgår till 27 stycken. ”Rump-alliansen” (M, L och KD) skulle endast besitta 17 mandat! Så därifrån kommer inget hot. Och om S och C tar sitt ansvar kommer både V och SD att isoleras på var sitt håll. Dessa båda partier har, var för sig, endast 11 mandat respektive fyra. Och något politiskt samarbete mellan V och SD förväntar vi oss inte.

I detta läge skulle en budget lagd av Socialdemokraterna och Centern gå igenom. Det är nämligen möjligt att Arbetarpartiets budgetförslag skulle röstas ned av mindre modiga ”mandathållare”. Och om en budget från S+C (utan skattesänkningar) skulle ställas mot en budget från ”Rump-Alliansen (med både skattesänkningar och ideologiskt motiverade utförsäljningar) är det inte svårt för exempelvis Arbetarpartiet att medverka till att besegra en budget från ”Rump-Alliansen”. Sannolikt skulle även Miljöpartiet göra samma sak. Detta ger 33 mandat för en S+C budget vilket innebär en absolut majoritet.

Skulle S och C ta itu med frågor som personalbehovet, det skenande budgetunderskottet respektive skuldsättningen på grund av (onödiga) investeringar borde inte ens Moderaterna kunna framhärda vad gäller skattesänkningar. Och gör (M)odsen detta, i alla fall, borde de bli huvudnumret i varje nyårsrevy 2019. Där borde Anders Ågren finnas med, som en stor baby, med en stor napp i munnen.

Varje gång som någon elak moster drar ut nappen vrålar Ågren ”aaatte-tänningar” eller ”iiivateeeing”. Tänk den som finge spela ”ååågen”.

 

Sammanfattningsvis.
Arbetarpartiet vill understryka att de politiska skillnader som finns mellan partierna på riksplanet – vad gäller utrikespolitiken – inte stör på samma kommunalt. Detta gör att det endast handlar om partiegoism från Socialdemokraterna och Centern om de inte skulle klara av att sy ihop en lokal ”regering” för Umeå kommun. I alla fall inte om dessa partier som verkligen VILL ta ansvar för Umeå och ta itu med de av oss nämnda frågorna. Vi vet alla att politiska partier, kanske med undantag av något, är överens om de väldiga problemen som har med personalförsörjning och kommunens ekonomi att göra. Och på tu man hand håller även de flesta med om problemen med hedersförtryck och religiös extremism. Men där är fegheten en verklig faktorOch i Västerbottens-Kurirens anses jag ha ”konspirationsteorier” i dessa frågor.

Men när alla faktorer ligger på bordet Därför: allt annat än ett lokalt styre bestående av Socialdemokraterna och Centerpartiet innebär att dessa båda partier offrar Umeå kommuns bästa av snäva parti-egoistiska skäl.

Det är inte hedrande.