Del 6 ”om politisk feghet”. Är inte bygget av välfärdssamhället något att vara stolt över – trots att S inte förmådde skapa en ny livsåskådning?

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Förord
I denna serie av bloggar om politisk feghet har jag tidigare skrivit att orsaken till att vi har svaga och rädda politiska ledare i Sverige beror på att de främsta representanterna för det nya samhälle som växte fram under 1900-talet – socialdemokratin och fackföreningarna – misslyckades med att frambringa en ny och icke-religiös livsåskådning.

Kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle förenades aldrig med en livsåskådning som kunde fylla tomrummet som kristendomen efterlämnade. De olika partierna tävlade, nästan uteslutande, i att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. Jag tänker på partierna S, SKP/Vpk, M, C och Fp. Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

Vi tar återigen följande exempel:
* om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet samt öka antalet jobb – varvid de sociala klyftorna i samhället samtidigt minskar så är detta utomordentligt bra.
* Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk – så är detta inte alls bra.

Det räcker alltså inte med ökad BNP-tillväxt. Människor vill kunna påverka sitt eget öde och inte bara styras av marknadskrafter utanför deras kontroll. Folk vill också att deras insats i arbetslivet ska betyda något. De vill även att deras liv ska ingå i ett större sammanhang. Därav behovet av en livsåskådning!

 

1. Var då socialdemokratins och fackföreningsrörelsens strävan efter arbete åt alla, trygghetssystem vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom samt utbyggd offentlig sektor – det vi idag kallar för välfärdssamhället och igår folkhemmet – inget att vara stolt över?

Jo. Åtminstone anser jag att detta var något att vara stolt över. Genombrottet för den politiska demokratin, folkhemmet eller välfärdssamhället innebar ett tryggare samhälle, något som inte kan överskattas. Den ökade styrkan hos fackföreningarna minskade för en period klassklyftorna och lyckades för en tid skapa en stolthet hos arbetarna just för att de var arbetare. Kvinnans inträde på arbetsmarknaden ökade även jämställdheten mellan kvinnor och män på ett mycket påtagligt sätt. Dessa trender förstärktes av att högre utbildning senare blev tillgänglig för väldigt många fler – något som samhället i sin tur skrek efter. Allt detta var värt väldigt mycket. Dessa steg var, och är, något att vara stolt över. Åtminstone i mina ögon.

Utvecklingen rätade på ryggen på undertecknads far- och morföräldrars generation. De kunde flytta från en trång och mörk tvåa till en ljus och rymlig trea, skaffa sommarstuga, bil och år 1964 köra vw-bubblan Umeå-Rom tur och retur. Detta vidgade vyerna på ett närmast svindlande sätt. Särskilt som denna, något våghalsiga, resa både gick via ett ogästvänligt Östtyskland och över alpernas vindlande serpentinvägar. Undertecknad, som fick följa med på denna fullständigt omvälvande resa elva år fyllda, blev plötsligt väldigt intresserad av geografi, historia och politik – för att inte tala om ANDRA VÄRLDSKRIGET. Nästan alla hus i Västberlin var vid tidpunkten för vårt besök nämligen fortfarande märkta av skottskador och bombningar.

Utvecklingen under 1900-talet innebar att medan undertecknads föräldrar – som båda hade erfarenhet av att gå hungriga till sängs i sin barndom på 1920-talet – fick uppleva att deras arbete och kamp bidragit till att skapa ett samhälle där även universitetets dörrar öppnades för oss – arbetarungar.

Så naturligtvis var folkhemmet eller välfärdssamhället något positivt!

 

2. Men det är några saker som vi inte får glömma:
■ vi får inte glömma att en ökad levnadsstandard varken är en religion, en ideologi eller en livsåskådning. En ökad levnadsstandard kunde inte ensam ersätta den kristna livsåskådningen. Det saknades en insikt om att det var nödvändigt att komplettera det påträngande behovet av materiella framsteg med en icke-religiös livsåskådning för den svenska befolkning som i allt högre utsträckning vände kristendomen ryggen under 1900-talet.
■ vi får inte glömma att minskade klassklyftor och ett framväxande välfärdssamhälle kan vändas i sin motsats – i form av ökade klassklyftor och nedskärningar i välfärden. Och denna baklängesresa började, så smått, redan under 1980-talet. Idag har två generationer endast upplevt denna baklängesutveckling själva eller fått det bättre – medan andra fått det sämre. Men det är en minoritet som minns den tid då alla fick det bättre. Detta får vi inte glömma.

Alltså: under snart 40 år har de sociala klyftorna inom den svenska befolkningen ökat:
– mellan kapitalägare och löntagare,
– mellan tjänstemän och arbetare,
– mellan de som har jobb och de som inte har jobb,

Det har skapats ett växande ”trasproletariat” i form av långvarigt arbetslösa. Det tar längre tid innan ungdomar kan flytta hemifrån på grund av bristen på vissa jobb. Detta på individuell nivå. Men till bilden hör även framväxten av utanförskapsområden – detta på grund av att ökade klassklyftorna smälter samman med ökade motsättningar av etnisk och religiös natur – vilket även tar sig uttryck i form av ökade skillnader mellan män och kvinnor.

Samhället utvecklas väldigt olika. Det tidigare så homogena svenska samhället är på väg att upplösas på grund av mindre resurser och växande åsiktsskillnader i samhället vad gäller politik och religion.

 

3. Samtidigt håller socialdemokratin på att förvandlas till en svans åt den traditionella borgerligheten. En gång såg Socialdemokraterna sin egen international, och stöder till befrielserörelser, som uttryck för internationell solidaritet.

Med facit i hand var mycket av detta naivt.

Men inte desto mindre var själva metoden riktig. Metoden bestod i att solidariteten ofta – om än inte alltid – bestod i ett samarbete mellan partier, fackföreningar och ”rörelser”. Idag anser Socialdemokratin att metoden för solidaritet är medlemskap i det borgerliga, överstatliga, projektet EU. Det är skrattretande om det inte vore så tragiskt.
Det ideologiska förfallet inom S har gått så långt att det tidigare stödet till befrielserörelser som bekämpade ett ofta mer än hundraårigt kolonialt förtryck eller apartheidregimerna i Rhodesia och Sydafrika har ersatts av borgerlighetens EU-projekt. Konsekvenserna är mycket långtgående:
a) Detta eftersom EU logiska slutstation är ett Europas Förenta Stater – som kommer att byggas på ruinerna av välfärds- och nationalstaterna,
b) ett ”de facto” medlemskap i NATO – som riskerar att göra Sverige delaktigt i USA:s framtida krig!

Olof Palme, med sina goda och mindre goda sidor, kritiserade USA för deras krig i Vietnam. Men dagens SSU-are är totalt oförmögna att översätta detta till dagens värld. Från det hållet hörs inte en käft öppnas mot uppbygget av EU:s stridskrafter som idag upgår till 60 000 soldater eller mot Sveriges allt snabbare integrering i NATO.

 

4. Priset som S betalar för att de anslutit sig till borgarnas EU-projekt är fruktansvärt högt.
Socialdemokraterna har helt tappat den ideologiska och politiska kursen. De bidrar idag själva till den nedskärningspolitik och de ökade klassklyftor som får arbetarna att vända S ryggen. Och detta leder till att partiets dominerande ställning bland arbetarna utmanas.

Men utmaningen kommer inte längre från de politiskt döda stalinisterna. I Sverige påskyndade detta parti bytet av klassbas och började kalla sig Vänsterpartiet före, under samt efter östblockets och Sovjetunionens upplösning.

Istället kommer utmaningen från den ny-reaktionära borgerlighetens olika rörelser. I Frankrike handlar det om Marine Le Pens ”Rassemblement National” (Nationell samling) som tidigare hette ”Front National”. I Sverige handlar det om Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Detta parti har gjort väldiga inbrytningar bland LO-arbetarna, större än vad dagens svenska Vänsterparti någonsin har förmått göra.

 

5. De negativa effekterna av arbetarrörelsens oförmågan att frambringa en livsåskådning som kompletterade välfärdsbygget märks väldigt tydligt idag. När klassklyftorna växer och invandrarpolitiken blir obegriplig har Socialdemokraterna inte längre något kitt som håller ihop en arbetarrörelse stadd i upplösning.

LO som organisation existerar på övertid.

De flesta avtal, för arbetare sett i snäv bemärkelse, tecknas idag av de 14 fackförbunden själva. Detta gör LO till ett skal utan innehåll. Eller till en dyr byråkrati vars syfte huvudsaken är att slå vakt om socialdemokraternas dominans inom de fjorton fackförbund som valt att kalla sig LO-förbund. Samtidigt ansluter sig allt färre arbetare till dessa 14 förbund. Inom förbundens  avtalsområden är endast 61 procent med i facket. Och i valet 2018 röstade endast 41 procent av de som är med i någon av dessa fjorton fackföreningar på Socialdemokraterna. Helheten för de 61 procent fackligt anslutna, i vad som traditionellt kallas arbetaryrken, röstade på följande sätt:

Socialdemokraterna:     41 procent
Sverigedemokraterna:  24 procent
Allianspartierna:            22 procent
Vänsterpartiet                 9 procent
Miljöpartiet                      2 procent
FI                                    1 procent

 

Socialdemokraterna tappar alltså snabbt arbetarväljare till en parti som har sina rötter i nazismen och som idag är ett borgerligt och främlingsfientligt parti. Då det krävs religionskritik från Socialdemokratins sida, för att slå vakt om den sekulära staten, blir fegheten olidlig. Partiet törs inte kritisera de islamister (ej att förväxlas med vanliga hyggliga muslimer) som flyttar fram sina positioner i sin strävan att skapa parallellsamhällen anpassade till sharialagar och shariatraditioner. I brist på en seriös religionskritik av islamisterna slår SD:s främlingsfientliga kritik rot inom arbetarleden.

 

6. Sammanfattningsvis: Socialdemokratin och fackföreningarna betalar ett väldigt högt pris för att de aldrig lyckades förena en icke-religiös livsåskådning med välfärdsbygget. Därför finns inget som kan fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade. Varken i form av en framtidstro byggd på en ökad rättvisa eller på en gemensam livsåskådning.

Samhällskontraktet, för vilka Socialdemokratin en gång utgjorde garanten, faller samman tillsammans med välfärdssamhället. Och med välfärdssamhället håller arbetarrörelsen självt på att gå under. Både genom det minskade stödet och genom en allt otydligare politisk identitet.

Politisk snällism och feghet är nämligen ingen ideologi.
Eller livsåskådning.