Del 7. Den politiska fegheten i Sverige beror främst på avsaknaden av en positiv nationell identitet – till skillnad från Frankrike och Finland och andra

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 Förord

* Detta är den sjunde bloggen i serien om rötterna till den svenska politiska fegheten. Även om vi börjar skymta slutet på just denna bloggserie finns det fortfarande än del kvar att skriva om. Men jag har kommit så långt att jag vågar föra fram följande påstående: huvudskälet – om än inte det enda skälet – till den svenska politiska fegheten är bristen på en nationell identitet att vara stolt över. Jag vill understryka att det jag ser som en brist och det huvudsakliga skälet till fegheten inte är en nationalism i bemärkelsen ”vi är bättre än dom”. Detta kan kallas för negativ nationalism eftersom den betonar andra nationaliteters påstådda brister. Och i värsta fall underlägsenhet. Negativ nationalism leder ofta till rasistiska ståndpunkter.

* Det jag anser vara huvudorsaken till den svenska politiska fegheten är bristen på vad jag vill kalla för en positiv nationell identitet. Med detta menar jag en nationell identitet som befolkningen känner sig delaktig i. Denna kan baseras på något stort som den nu aktiva generationen har åstadkommit. Men det kan också vara något stort som föräldrar, eller äldre generationer ändå, har åstadkommit och som gör att befolkningen känner en kollektiv stolthet, även idag, över vad som skett tidigare i historien. För att underlätta den liknelse jag vill göra förflyttar jag mig från det nationella till det individuella. Om en person är säker på sin egen identitet har personen både råd att vara mer generös när det gäller att försöka förstå andras ”annorlunda” identitet än den  som är osäker på sin egen. Men den det gäller även åt det andra hållet: är du stolt över din egen identitet låter du ingen sätta sig på dig. Och samma förhållande gäller på det stora hela taget för nationalstater.
* Det officiella Sverige är väldigt förstående. Men har visat sig sakna förmåga att säga ifrån. Här finns den politiska feghetens rötter. Detta är själva kärnan. Vi ska senare titta på två helt avgörande händelser som både präglat det officiella Frankrike – men även väldigt många fransmän – både män och kvinnor, alla politiska rörelser från kommunisterna till den politiska högern, både tidigare generationer av fransmän och dagens generation. Det handlar om den Franska Revolutionen 1789 och Andra Världskriget 1939-45. Dessa två historiska processer kan inte överskattas då en jämförelse ska göras mellan Frankrike och Sverige. Det finns nämligen ingenting i Sveriges historia som motsvarar dessa händelser i Frankrike.
* En positiv nationell identitet bygger nästan alltid på hur befolkningen i ett land stred för att befria sig från en, mer eller mindre utvecklad, feodalism. Alternativt uttryckt: ett lands identitet, och även dess nationella särdrag, beror på har kampen fördes för att slå sönder den makt som adeln, prästerskapet och kungahuset innehade. Denna kamp bedrevs för att erövra demokratin och utveckla ekonomin. För att belysa vad jag menar ska jag jämför hur kampen mot adeln, prästerskapet och kungahuset bedrevs i Sverige respektive Frankrike.
* Frankrikes och Sveriges kamp för att frigöra sig från det förtryck som respektive befolkning utsattes för av adeln, prästerskapet och kungamakten – skiljer sig kanske mer från varandra än vad några andra nationer gör i västra Europa vad gäller mål och medel.

* En positiv nationell identitet betyder inte att strider inom landet, mellan fackföreningar och företag, upphör när det gäller hur stora de framtida lönerna ska vara. Eller hur kollektivavtal och arbetsrätt ska utformas.
* Vi ska återkomma till dessa historiska frågor vid en jämförelse mellan Frankrike och Sverige i nästa blogginlägg.

7.1. De medvetna sekulära traditionernas betydelse
Vi har tidigare talat en hel del om religion. Och här finns det en paradox. Med största säkerhet finns det en större andel troende kristna katoliker i Frankrike än vad det finns troende kristna protestanter i Sverige. Men samtidigt är en långt större andel av fransmännen medvetna om, och stolta över, landets sekulära arv och traditioner än vad svenskarna är. Även de troende kristna katolikerna i Frankrike är medvetna om, och stolta över, sina sekulära traditioner. Denna stolthet delar de med franska ateistiska socialister, liberaler och företagare (kapitalister).

Styrkan hos det sekulära arvet och traditionerna har inte, i första hand, att göra med hur många som tror på gud eller är ateister. Styrkan hos de sekulära traditionerna handlar om ifall befolkningen medvetet och stolt sluter upp kring dessa traditioner eller inte. Om befolkningen – borgare såväl som arbetare – sluter upp bakom det sekulära arvet och traditionerna kommer dessa att prägla nationalstaten. Och troende eller inte – arbetare eller kapitalist, borgare eller socialist – i Frankrike sluter befolkningen upp bakom sina sekulära traditioner. De är stolta över dessa. Det sekulära arvet utgör ett avgörande inslag i den starka franska nationella identiteten.

Situationen kunde inte vara mer annorlunda i Sverige.
Men mer om detta på söndag morgon den 28 /10.
Redan skrivet sa han som har svårt med tiden!

________________________________

Du som vill läsa alla de sju blogginläggen om den svenska politiska fegheten, efter varandra och utan andra
insprängda blogginlägg emellan, kommer att kunna göra detta från och med i morgon.
Du går bara in på www.arbetartidningen.se eller klickar här.