Del II: Ska Arbetarpartiet ställa upp i riksdagsvalet 2022 – eller klarar S och V att dra arbetarväljarna bort från SD?

 

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Ingress

Fråga: Vilket parti är mest ”till vänster” – Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller Arbetarpartiet?

Svar: Frågan är OK när man får den av någon som skyndar vårt torgmöte på stan. Men frågan är idiotisk då den ställs av en journalist eller politiker.

Kommentar: De flesta politiska analyser utgår ifrån höger-vänsterskalan  =  endimensionella analyser. Därför är analyser som utgår ifrån denna skala dåliga. Försök analysera en flyttlåda av papp utifrån höger-vänsterskalan. Lådan har bredd, längd och djup = tre (3) dimensioner. Använder vi sedan flyttlådan kommer den att utsättas för nötning. Och efter tio flyttar går den inte att använda längre. Tiden utgör alltså den fjärde (4) dimensionen. I Verkligheten. Med det vill jag säga att en analys INTE ska vara en-dimensionell. I idealfallet är analysen fyrdimensionell – som verkligheten.

Den som vill anpassa allt och alla till höger-vänsterskalan kommer aldrig att kunna använda papplådan om den personen envisas med att påstå att verkligheten består av en (1) enda dimension. Denna personen kommer omedelbart att pressa ihop papplådan så att den blir platt (endimensionell) och oanvändbar i flyttsammanhang. Det är bara att ställa ut den platta papplådan i soporna. Har man då otur så regnar det och den obrukbara papplådan blir ännu mer obrukbar eftersom den då omvandlas till en sorts gröt. Detta är för mig höger-vänsterskalan – omhuldad av politiker, journalister och andra opinionsbildare.

Vi som tar hänsyn till verklighetens fyra (4) dimensioner låter papplådan vara i fred (inomhus). Vi pressar inte ihop den och ställer heller inte ut den i regn. Vi låter helt enkelt papplådan vara i fred. Min historia kanske får någon att tänka på frågan om LOV vs LOU. I så fall var detta meningen.

 

Verkligheten har alltså fyra (4) dimensioner. Därför är endimensionella analyser är dåliga eftersom de inte beskriver verkligheten. Precis som höger-vänsterskalan inte beskriver verkligheten. Därför är frågan om vem som är mest ”till vänster” idiotisk. Den handlar om en tävling i fantasin. Eller om gröt – i huvudet.

Ser vi till frågan om LOV vs LOU anser sig säkert Vänsterpartiet och Schwänstern (yngre sossar som tävlar med V om att vara mest ”till vänster”) vara mest ”till vänster”. I frågan om LOV vs LOU handlade detta (att vara mest ”till vänster”) om att vilja ändra på lagstiftningen – utan att berätta vad man ville åstadkomma med detta. Detta blev till gröt. Jag hoppas att alla förstår att jag och Arbetarpartiet gärna förlorar tävlingen om att vara mest ”till vänster”. Hellre en hel papplåda ”till höger” på skalan än en hög med gröt ”till vänster”.

Höger-vänsterskalan handlar om tyckande. Den lodräta sidan av samhället – dom där uppe och vi här nere – handlar om verkligheten. Den handlar om växande klasskillnader. Arbetarpartiet strävar efter att bidra till trygga arbeten och anständiga pensioner, till löner som går att leva på och en värdig ålderdom. I dessa frågor vill vi utmärka oss. Här handlar det inte om att tävla i ”vänstertyckande” utan om förmåga att samarbeta för det som är bäst för löntagare och pensionärer.

Jag ska återkomma till dessa frågor i kommande blogginlägg.

– – –               – – –               – – –               – – –               – – –

 

I. Men över till frågan om ifall Arbetarpartiet ska ställa upp i riksdagsvalet eller inte – en debatt öppen för alla.

Det har blivit en folksport att gnälla för att ingen ny regering ännu har tillsatts efter valet 9 september. Detta gnäll fördummar. Svårigheterna med att tillsätta en ny regering speglar en samhällsförändring som är både komplicerad och djupgående. Det tar tid för trögtänkta politiker, ytliga journalister och ängsliga akademiker att förstå omfattningen av den förändring vi befinner oss i JUST NU. Speciellt då många representanter för dessa skrån (politiker, journalister och experter från något universitet) inte vill förstå denna förändring.

Låt oss repetera: vissa VILL inte förstå omfattningen på den samhälls­förändring vi befinner oss mitt i.

S-märkta politiker värjer sig mot att deras särställning sedan 1932 kanske är över, journalisterna värjer sig – med några undantag – mot allt som inte kan beskrivas som en match mellan två lag (endimensionell gröt) och statsve­tare/historiker värjer sig för att de inte har facit i hand – därför berättar de gärna om-och-om-igen  självklarheter som att inget av de två traditionella blocken har egen majoritet i riksdagen.

Och alla baserar de sina analyser på den endimensionella och därför felaktiga vänster-högerskalan.

 

II. Jag ska inte falla in i gnället för att en ny regering dröjer. Istället ska jag försöka förklara några av de kom­plicerade och djupgående föränd­ringar som pågår JUST NU. Låt oss börja med Socialdemokraterna. Detta parti, som haft en särställning i svensk politik ända sedan 30-talet, har förlorat nästan var fjärde väljare sedan valet 1994. Då erhöll S över 45 procent av rösterna! I årets riksdagsval stöddes partiet endast av lite över 28 procent av väljarna. Detta utgör en katastrof för socialdemokratin.

Just därför borde socialdemokratin försöka återerövra väljarna från SD. Men detta fattar inte ledningen för S. Eller SSU. Eller LO.
Dessa verkar tro att alla som har röstat på SD, exempelvis i de två senaste valen, numera är smittade av ett farligt virus och att dessa väljare (gäller inte endast för Jimmie Åkesson) måste hållas i politisk karantän under resten av sina liv.

Detta är den enda förklaringen till det politiska idiotbeteende från ledarna i dessa organisationer. Eller så handlar det om arbetarförakt.

Arbetarpartiet är mer intresserade av den lodräta klasskalan än av den vågräta vänster-högerskalan. Därför anser jag och de övriga i Arbetarpartiet att det vore alldeles utmärkt om socialdemokraterna återigen lanserade ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad” i tio punkter som presenterades första gången i november 2013. För fem år sedan.

Syftet då var att visa att S och LO fortfarande var de som slog vakt om löntagarnas intressen. De ville stoppa det snabbt växande stödet för SD inom LO-leden. En föresats som vi i Arbetarpartiet fortfarande har. Men tyvärr gick hela S och LO-satsningen i stöpet. De tio ”ordningsreglerna” passade inte galoscherna för det fackföreningsfientliga Miljöpartiet som S siktade på bilda regering med. Socialdemokraterna gav i praktiken MP vetorätt mot den tänkta kampanjen för en stärkt arbetsrätt. Och därmed föll planen på att förankra de tio ”ordningsreglerna” ute på arbetsplatserna liksom förhoppningen att försöka återerövra arbetarrösterna från SD i valet 2014.
Vi vet alla hur det gick sedan. SD fortsatte att växa bland alla samhällsskikt, däribland bland LO-väljarna. Åkessons parti mer än fördubblade sitt röstetal 2014. De ökade sedan ytterligare i årets val och SD är nu riksdagens tredje största parti med över 1,1 miljoner väljare! Detta var priset som S och LO fick betala för att de svek sin egen sociala bas genom att skrota satsningen på en stärkt arbetsrätt – och istället satsade på det fackföreningsfientliga Miljöpartiet som vägen till regeringsmakten.

 

III. Har Socialdemokraterna dragit några vettiga slutsatser av detta?

I alla fall inte Stefan Löfven. Han vill nu satsa på Annie Lööf. För varför nöja sig med att regera ihop med det fackföreningsfientliga Miljöpartiet då man kan försöka bilda regering med riksdagens MEST fackföreningsfientliga parti Centern OCH Miljöpartiet tillsammans?

Men varför stanna där?
Löfven är till och med beredd att regera Sverige med en M+KD-budget som bas – en budget som till och med Centern och Liberalerna med Annie Lööf och Jan Björklund i spetsen vägrade att stödja!

Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara möjligt att krypa mer i skiten – och förnedra arbetarrörelsen – än vad Stefan Löfven nu gör just nu. Och han kommer dessutom att misslyckas. Han kan misslyckas på två sätt:
* antingen parlamentariskt genom att han inte blir statsminister,
* eller politiskt i form av att Löfven gör oacceptabla politiska eftergifter – hur det nu skulle vara möjligt att göra mer fel än att regera på grundval av vad hans ungdomsförbund SSU i onsdags kallade för en ”katastrofbudget”.

 

IV. Antingen återvinns väljarna från SD-väljarna eller så går Socialdemokratin i sin nuvarande form under.

Detta verkar vara ofattbart svårt att förstå för socialdemokratin. Jag har därför gjort en liten tabell – enkom för socialdemokraterna – även om du som INTE är sosse också får ta del av denna lilla tabell.

Låt oss jämföra de partier som kom in i riksdagen 1994 respektive 2018.
Årtal                                 1994                      2018             Differens
Socialdemokraterna        45,3  %                    28,3  %          –  17,0

Alliansen                           41,4  %                   40,2  %           –   1,2

SD                                        –                          17,5  %          + 17,5

Övriga                              11,2 %                    12,4  %           +  1,2

 

Kommentar:
Sedan riksdagsvalet 1994 har Socialdemokraterna tappat 17,0 procentenheter av väljarkåren. Detta innebär att partiet förlorat nästan fyra av tio väljare. De borgerliga partierna har, sammanvägda, endast tappat marginellt i parlamentarisk styrka. Detsamma gäller när vi lägger samman MP och V under rubriken ”Övriga”. Vinnarna är Sverigedemokraterna vars framgång saknar motsvarighet i svensk modern historia. Deras tillväxt i väljarkåren under tabellens 24 år motsvarar nästan exakt tillbakagången för Socialdemokraterna.

Dessutom:
De socialdemokratiska ledarna har länge hävdat att det är rätt strategi att klänga sig fast vid regeringsmakten. Varför? Därför att en ny alliansregering kommer att hinna förstöra så mycket brukar S-topparna upprepa likt ett mantra. Men med tanke på att Socialdemokratin:
a) rapporteras ha gjort STORA eftergifter i förhandlingarna med Sveriges mest fackföreningsfientliga parti Centern,
b) varit beredda att bilda en regering tillsammans med inte endast MP utan även tillsammans med C och L,
c) basera styret av Sverige på den M+KD-budget som röstats igenom med hjälp av Sverigedemokraterna …
… så väger detta argument inte så mycket. Numera. Nej, händelserna har visat att detta argument inte betyder något alls..

Och snart har S tappat så mycket av storlek och inre politisk styrka att partiet inte längre kan kräva någonting. Alls. Av någon.

Så till den nya frågan:
Vilket parti kan utmana SD:
a) Socialdemokraterna,
b) Vänsterpartiet,
c) Arbetarpartiet?

Denna debatt är öppen för alla.

_________________________________________

Du som vill läsa mina hittills åtta blogginläggen
om den svenska politiska fegheten kan göra det här.
Gå bara in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.