Glöm inte Susanne Aidanpääs seger över maktens män & kvinnor i Umeå kommun. Glöm inte vilka som drev en stalinistisk häxprocess mot henne

 

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Ingress

När året går mot sitt slut brukar det summeras upp.

Denna gång är det år 2018 som ska summeras upp. Men de som brukar göra summeringarna är ofta mesar och hoppar därför över vissa saker medan de skriver överslätande om andra. De som summerar är i de flesta fall är Maktens hovnarrar. Därför blir dessa summeringar av åren, inte alltid men alltför ofta, en förljugen och överslätande dynga.

Jag tänker på årets vidrigaste händelse i Umeå kommun: den stalinistiska häxprocessens lögner som riktades mot Susanne Aidanpää och Lennart Malm!

 

I.   Årskrönikor och Nyårsrevyer

Jag litar varken på medias årskrönikor eller på nyårsrevy-makarna. Jag litar inte på de glada amatörerna när det gäller att säga Sanningen, men det åligger inte heller de glada amatörerna att säga Sanningen, om allt djävulskap inne i stadshuset. Jag tänker på byarnas nyårsrevyer. Men det är de professionella, de som verkligen har till uppgift att säga Sanningen, som är farligast. Jag tänker på media och på de mer anspråksfulla nyårsrevyerna inne i Umeå.

Det är dessa som ÄR Maktens hovnarrar. Hovnarrarna har en väl utvecklad känsla för hur Smärtsamma saker ska tas upp, nämligen på ett överslätande och ”försonande” sätt. De duktigaste av hovnarrar hoppar dessutom, helt och hållet, över det Mörka-och-Hemska. På så sätt lyckas hovnarrarna, ofta, foga samman olika uppfattningar och utföra sin uppgift under uppskattande skrattsalvor som hjälper till att lindra vetskapen om det Smärtsamma, och att få ”oss” att glömma det Mörka-och-Hemska.

Visste ni att hovnarrarnas uppgift alltid varit, och fortfarande är, politisk. Deras uppgift är att bevara Status Quo (oförändrat tillstånd) mellan stridande parter. Ja, skickliga hovnarrar kan åstadkomma mer än så – de kan till och med försona stridande parter genom att få dem att skratta. Tillsammans. Hovnarrens jobb är i sanning en konstart. Balticgruppen höll sig med en egen hovnarr.

Kom därför ihåg, då ni läser medias Årskrönikor, och tittar på de mer pretentiösa Nyårsrevyerna här i Umeå, som gör anspråk på att sammanfattaa året 2018: ibland är händelserna valda (och bort-valda) och skämten gjorda för att omforma sanningen på offrens bekostnad.

På offrens bekostnad!

 

II.  Maktens män och kvinnor borde offentligt skriva så här:

”Vi förstörde två människors liv och gjorde framtiden svår för dem och för deras anhöriga. Vi tar vårt fulla ansvar för det fruktansvärda misstag vi gjorde. Vi är förkrossade och ber därför de båda drabbade offentligt om ursäkt. Vi vet att detta är otillräckligt. Men som vi hoppas att vår ärliga ursäkt, åtminstone delvis, kan lindra den smärta och skada som skett och för vilka vi ensamma är ansvariga”.

Men detta kommer aldrig att ske.

Istället viskas följande i maktens korridorer: ”Ja, VERKLIGHETEN visade sig VÄL inte vara så entydig som vi trodde och VISSA delar blev KANSKE inte riktigt så bra som vi hade ÖNSKAT men vi får försöka DRA LÄRDOM av vad som skedde och se till att DET blir bättre NÄSTA gång”.

Kommentarer:
– Nästa gång? Verkligheten? Vissa delar? Kanske (?) inte riktigt så bra? Dra lärdom? Se till att det blir bättre?
– Fy fan!
– All denna förljugna verbala dynga för att skydda er själva, ni maktens män och kvinnor, medan allt fortsätter på samma sätt som tidigare.

-Ni påstod att ni hade talat med SKL och hade ”torrt på fötterna”. Men jag vet bättre. Jag har ringt SKL (Sveriges kommuner och landsting) och frågat om olika saker ända sedan 1991. En av de jag talade mest med var en kompis som jag gått i samma klass som på gymnasiet. Jag har också talat med många, många andra på SKL under mina 27 år år i Umeå kommunfullmäktige. Och jag kollade omedelbart upp påståendet om att ni, maktens män och kvinnor, hade talat med SKL ”och hade torrt på fötterna”. Jag gjorde detta samma dag som jag fick höra ert påstående för första gången. Och vet ni vad jag upptäckte?
Det ni påstod var en ren lögn!

Ni hade ALDRIG, inte i detta tidigare läge, talat med SKL. Som ni påstod att ni hade. Och när ni väl talade med SKL föll ert ”case” mot Susanne Aidanpää sönder, precis som allt annat som ni slängde mot henne föll sönder. Jag måste säga att det var med en kafkaitisk känsla av overklighet som jag insåg att höga vederbörande ljög, rakt ut, och dessutom på ett sätt som var hur lätt som helst att avslöja. Och som jag kunde avslöja. Men jag behöll den kunskapen för mig själv. Varför inte berätta om detta. Därför att då fanns risken att diskussionen skulle ha kommit att handlat om ifall kommunen hade talat med SKL eller inte. Mitt syfte var ju att visa att kommunen gjort fel då den först stängt av Aidanpää-Malm och DÄREFTER inlett undersökningar om åtgärden, som slog sönder deras liv, var berättigad.

–Ni påstod att det hade förekommit felaktig bokföring inom kommunen, mellan åren, och lade skulden på Susanne Aidanpää. Men Ernst och Young förklarade att de inte hade fått tillräckligt med material för att kunna dra några slutsatser. Så dessa anklagelser föll sönder i era händer.

-Ni påstod att det förekommit övergrepp riktade mot personalen på ekonomiavdelningen. Men den utomstående konsult som ni hade hyrt in gav ett svar som var värt lika lite för er, eller egentligen ännu mindre, än det från EY. Även denna anklagelse som ni riktat mot Susanne Aidanpää föll sönder i era händer.

-Sedan, när förhandlingarna i Tingsrätten närmade sig, kröp maktens män och kvinnor till korset. Och ni, maktens män och kvinnor, tog initiativet till en uppgörelse med Susanne Aidanpää. Nu hade ni verkligen kollat med SKL och fått veta att ni var chanslösa eftersom ni inte hade någonting att komma med. Efter att ha avskedat och inte ”sagt upp” (en skillnad som ni var högdraget noga med att understryka) Susanne Aidanpää kom ni alltså krypande till korset och gjorde just det som så många av er sagt att ni aldrig skulle göra. Ni gav upp! I er omvändelse under galgen betalade ni 1,2 miljoner kr för att slippa förlora i Tingsrätten!

Ni står där där med skammen. Och Susanne Aidanpää, den kanske bästa ekonomichef Umeå kommun någonsin haft, står där som den moraliska och faktiska segraren.

 

III. Innebörden står nämligen klar för alla som har följt händelseutvecklingen:
Umeå kommun stängde, utan grund, av två medarbetare från deras jobb. Den ena, Susanne Aidanpää, utsattes sedan för en häxprocess av ovanligt vidrig art. Oskyldig har hon släpats i smutsen med en brutalitet som påminner om hur människor behandlades i Stalins Sovjet. Och i samband med häxprocesserna.

Tro det eller ej, men som rensades ut av Stalin och tvingades till Gulag dog inte. Vissa fick ”bara” sitt goda namn och rykte nedsmutsat, sitt liv förstört, för att sedan ofta begå självmord (om de inte hade ett extra stark psyke). Många hade inte styrkan att klara trycket trots att de visste att anklagelserna var felaktiga. De klarade inte av att börja om igen, och bygga upp ett nytt liv, sedan deras tidigare liv hade tagits ifrån dem (slagits sönder) av Maktens män och kvinnor.

Stalin hade lärt sig av katolska kyrkans inkvisition och av häxprocesserna.

 

IV.  Vissa av stalinismens offer blev rehabiliterade!
Dessa rehabiliteringar påbörjades under Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov. Maktens män och kvinnor erkände alltså att vissa av de dömda hade dömts felaktigt och var oskyldiga. Detta är vad som menas med rehabilitering i politiskt avseende. Rehabiliteringarna fortsatte sedan under bland andra Chrusjtjovs ”efterträdare” Leonid Brezjnev.

Umeå Kommun har en paroll som lyder, tror jag, ”Umeå kan bättre”.

Det vore önskvärt att maktens män och kvinnor, i Umeå kommun, åtminstone visade sig lika bra som Nikita Chrusjtjov och Leonid Brezjnev genom att ÖPPET erkänna att de hade fel i sin stalinistiska häxprocess, riktad mot Susanne Aidanpää. Detta så att alla fick veta detta. Inte endast de som var så insatta att de själva kunde tolka innebörden av att EY-rapporten föll sönder tillsammans med rapporten från Igeland, att SKL berättade för kommunen att den skulle förlora i Tingsrätten, och att maktens män och kvinnor därför betalade 1,2 miljoner, för att slippa lida nederlag i Tingsrätten, och därmed erkände sitt misstag. Ni viskar att ni hade fel, till ett fåtal, eftersom det inte går att dölja. Men ni behöver tala klarspråk.

Ni maktens män och kvinnor hade alltså fel. Ni har nu alltså ett antal personer som ni behöver rehabilitera. Och ni borde börja med ett par ekonomichefer. Om inte annat så för ert eget samvetes skull. Ni som har något. Ni andra kan brinna i helvetet – för att tala bibliskt.

 

V.  Men ni kommer aldrig att klara det som Nikita Chrusjtjov och Leonid Brezjnev klarade.

Detta då Umeå kommuns image alltför ofta bara är en fasad. Bara är en attityd. I alltför många sammanhang.

* När det kommer till kritan är inte Umeå någon SANN kulturkommun. I så fall hade ”rotundan”, ritad för nästan hundra år sedan (1921) för det gamla länssjukhusets räkning, fått stå kvar. Det fanns endast två (2) sådana kvar i hela sjukhus-Sverige! Men maktens män och kvinnor krossade denna byggnad på precis samma obekymrade sätt som de obekymrat krossar unika människor. Eller så krossar de byggnader och människor, inte trots att de är unika, utan just därför att de är unika. Börjar byggnader att få stå kvar bara för att de är unika så skapas ett farligt prejudikat. Nej, krossa.
Och får människor som inte går att korrumpera komma undan vore detta ett ännu värre prejudikat! Nej, krossa och krossa igen. Både position och rykte – så att inte någon annan blir inspirerad.
* För maktens män och kvinnor i Umeå kommun kan inte bättre.

 

Avslutning

På min blogg hade jag länge endast två förebilder.
De båda var Sonny Liston och Keith Richards. Men jag har sedan lagt till Ms ”fearless” Inga-Britt Ahlenius SAMT den f.d. umebon Susanne Aidanpää – som synade maktens män och kvinnor i Umeå kommun genom att stämma dem inför Tingsrätten och därmed tvingade detta gäng att backa.

Detta var i sanning en akt av fearlessness. Du kan agera med ”fearlessness” även om du är rädd, så rädd, eftersom du har mod.

Jag har aldrig haft äran att träffa Sonny Liston, Keith Richards eller Inga-Britt Ahlenius. Men jag hann träffa den modigaste och sannolikt bästa ekonomichef som Umeå kommun någonsin har haft. Det är jag glad för. Vi skulle ha behövt henne för att klara av de väldiga problem som Umeå kommun står inför. Idag och tio-femton år framöver. Minst.

Tyvärr blev det inte så. Jag önskar att det hade blivit så för umebornas skull. Men tyvärr blev det alltså inte så. En av parterna i denna strid betalade hellre 1,2 miljoner än att erkänna sitt fel och erbjuda jobbet åter samt fred.

 

Jag önskar Susanne Aidanpää, och hennes familj, en riktigt God Jul och en Bra Framtid –

en framtid som blir långt borta från Boteå.

_________________________________________

Du som vill läsa mina hittills åtta blogginläggen
om den svenska politiska fegheten kan göra det här.
Gå bara in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer fler inlägg om den svenska politiska fegheten.