Uppdat 21oo EU är inget handelsavtal. EU:s inneboende logik är att bilda ett överstatligt Europas Förenta Stater på ruinerna av de gamla välfärdsstaterna

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Ingress

I fredags berättade jag att Arbetarpartiet kommer att ställa upp i valet till riksdagen 2022.

Skälet är att någon politisk riktning måste peka ut de frågor som utgör väldiga hot både mot befolkningen i Sverige och i andra välfärds- och nationalstater. Ett av dessa hot består av EU-projektets utveckling i en allt mer överstatlig riktning. Situationen kan sammanfattas på följande sätt: å ena sidan har det aldrig varit mer berättigat att peka på det hot som EU:s ökande överstatlighet innebär mot den fortsatte existensen av dagens europeiska nationalstater som bland annat Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, å andra sidan har EU-frågan nästan helt försvunnit från den politiska dagordningen i Sverige! Detta trots att EU-projektets ständigt ökande överstatlighet har inneburit att bildandet av ett Europas Förenta Stater, som skulle hota existensen av dagens europeiska välfärds- och nationalstater, diskuteras allt mer öppet främst inom EU självt. Men, som vi ska ske, även på sina håll i Sverige. Frågeställningen om att ta steget mot att bilda ett Europas Förenta Staterna Stater, vilket i sin tur skulle innebära början till slutet på nationalstater som Sverige, är extremt allvarligt. Men just då sådana helt omvälvande frågor borde diskuteras, och det mer intensivt än någonsin sedan svenskarna röstade för eller emot att gå med i EU 1994, sänker sig den stora tystnaden.

Debatten om ifall själva EU-projektet har något berättigande, eller inte, har aldrig varit så frånvarande på årtionden som idag. Det som etablissemanget i Sverige, och i många andra EU-länder, satsar på är att få allmänheten att se på valet till EU-parlamentet som på vilket val som helst. Men EU-valet är inte vilket val som helst. Ju mer det lyckas etablissemanget att ”normalisera” valet till EU-parlamentet, desto närmare har vi kommit den punkt då ett överstatligt Europas Förenta Staterna tar över vad som idag är de funktioner som avgörs av de allmänna och fria valen, för män och kvinnor, till riksdagen.

Och det är inte endast tyst när det gäller EU-projektets berättigande, eller inte, det pågår även en ”rättning i ledet”.

Under de sista veckorna har Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och de övriga i SD-ledningen förklarat att de nu följer alla de andra i spåren och lägger ned sitt EU-motstånd. Detta precis som tidigare partier har gjort från 1990 och framåt: S, MP och V. När det gäller Vänsterpartiet så har de övergivit sitt EU-motstånd för fjärde gången. De hade en omröstning denna helg. Så nu är alla riksdagspartier mer eller mindre EU-kritiker. En EU-motståndare är negativ till hela EU-projektet och vill antingen att Sverige ska lämna EU. Eller för fram ett alternativ till EU.

En EU-kritiker lovar att förbättra EU-inifrån och legitimerar därmed EU. Och det är till denna hycklande grupp som både SD och Vänsterpartiet har anslutit under den allra sista tiden. När det gäller Vänsterpartiet skedde detta, om det hade handlat om något annat parti, redan 2010. Inför detta val röstade V nämligen för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige skulle vara med i EU, de gick till val på detta tillsammans med S och MP samma år, och efter valet 2010 röstade V i den andra och avgörande omgången för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara med i EU. Det är sedan rent löjeväckande att medlemmar i V har sprungit omkring och sagt att partiet fortfarande varit EU-motståndare. Men detta är alltså vad vänsterpartisterna, alltid bra på dubbelspel, har sysslat med fram till denna helg. Nu har detta parti, för fjärde gången, slagit fast att de inte längre är EU-motståndare utan att de är EU-kritiker.

Detta uppfattade alltså vi andra i samband med att V två gånger, med ett mellanliggande riksdagsval, röstade för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara en av medlemsstaterna i EU.

Mot denna bakgrund kommer alltså Arbetarpartiet att slå vakt om arbetarrörelsens traditioner. Men vi kommer att göra detta genom att titta framåt. Inte bakåt. Inte mot en historiebeskrivning av ett Sverige som aldrig någonsin var så bra som nostalgikerna idag försöker gära gällande.

Vi måste alltså titta framåt. Och en av de verkligt stora frågor som Arbetarpartiet uppenbarligen kommer att bli ensamt om att driva under perioden fram till 2022 är försvaret av den fortsatta existensen för välfärds- och nationalstater som bland annat Sverige, Danmark, Finland, Tyskland mot den odemokratiska elit inom EU som vill driva överstatligheten vidare till den punkt då EU bildar en egen och ny statsbildning: ett Europas Förenta Stater.

 

Del A. Arbetarpartiet bekämpar EU:s överstatliga ambitioner

I fredags skrev jag bland annat följande:

”Arbetarpartiet är helt emot ett Europas Förenta Stater. Vi försvar den fortsatta existensen av välfärds- och nationalstater som exempelvis Sverige, Finland, Danmark och Tyskland. Nationalstaten utgör de gränser inom vilka exempelvis en folkvald riksdag beslutar om de skatter som ska tas ut för att finansiera trygghetssystem, utbildning, sjukvård, ordningsmakt samt försvaret av nämnda gränser. Bildandet av nationalstaterna var ett viktig steg i Europas utveckling och dessa stater är viktiga att försvara. Nationalism, däremot, är något helt annat. Nationalism kan innebära uppfattningen att de människor som lever inom en viss nationalstat är ”högre stående” än människorna inom en annan statsbildning. Men att idag försvara nationalstaten Sverige mot det överstatliga EU-projektet, som saknar all folklig förankring, är inte ett uttryck för nationalism som borgerligheten försöker få det till. Försvaret av nationalstaten Sverige utgör ett försvar av dagens välfärdsstat och dess demokratiska fri- och rättigheter. Därför måste EU-motståndet åter ställas i förgrunden.”

Vilka slutsatser drar vi då av detta inför det kommande valet till EU-parlamentet?

Det hela handlar om en paradox. Å ena sidan har vi de som arbetar för att ge EU en demokratisk ansiktslyftning. Ansiktslyftningen består, i korthet och lite förenklat, av att göra en stor sak av att det förs över lite makt från EU-kommissionen till EU-parlamentet. Detta i syfte att kunna säga ”titta, nu blir EU mer demokratiskt”. Men denna lilla förskjutning från vad som i grunden är ett mycket odemokratiskt projekt måste ”mätas” med den överstatliga strävan efter att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater – vilket inte kan ske med mindre än att dagens välfärds- och nationalstater avskaffas! Det som i verkligheten håller på att hända är att makten förskjuts – inte från EU-kommissionen till EU-parlamentet, utan från de nationella parlamenten till EU-parlamentet. Detta försöker ”federalisterna” – det namn som anhängarna av ett Europas Förenta Stater använder – skyla över genom att tala om en liten maktförskjutning från EU-kommissionen till EU-parlamentet.

 

Del B. Delar av den politiska och ekonomiska eliten vill bilda ett Europas Förenta Stater

Ett exempel är EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker (av vissa federalister kallad för ”EU:s president”). Han säger öppet att han är för bildandet av ett Europas Förenta Stater. Den nye presidenten i Frankrike, Emmanuel Macron, är en av de mest positiva regerings- och/eller statscheferna till en fortsatt och ökad överstatlighet inom EU som någonsin har funnits i något av de tyngre EU-länderna. Hemma i Sverige lyckades Liberalernas ungdomsförbund att få en motion antagen på Liberalernas partikongress som gick ut på att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater.

I Sverige diskuteras inte ens frågan om ett Europas Förenta Stater och vad detta skulle innebära. Men inte bara det: Man kan utan att överdriva säga att frågan om EU:s utveckling nästan har försvunnit från den politiska dagordningen i Sverige. I valet 2018 spelade EU-frågan en mindre roll än vad den har gjort på decennier. Detta är absurt mot den av oss beskrivna utvecklingen.

Det är mot denna bakgrund som Arbetarpartiet kommer att agera i valet till EU-parlamentet den 26 maj.

Förra valet till EU-parlamentet ägde rum 2014. Då uppmanade vi folk att utnyttja sin rösträtt – men att använda denna till att rösta blankt. För fem år sedan var inte diskussionen om bildandet av ett Europas Förenta Stater lika öppen som den är idag. Det fanns därför vissa problem med att förklara varför vi ansåg att folk skulle rösta – men rösta blankt.

Vi anser att ett deltagande i valet till EU-parlamentet inte bara innebär att legitimera EU, utan även att legitimera framtidens EU.

Och framtidens EU kommer att bestå av ännu mer överstatlighet. Det förs en diskussion om ett europeiskt banksystem, det förs en diskussion om att de enskilda EU-ländernas budgetar ska bedömas och eventuellt kunna underkännas av EU, det förs en diskussion om att länder som står utanför euron – länder som exempelvis Sverige – ska tvingas in i eurozonen, osv, osv. Och låt oss repetera: Den inneboende logiken i EU är att skapa ett Europas Förenta Stater. Det som svenskarna röstade om 1994 handlade i allt väsentligt om en gemensam marknad bestående av fyra rättigheter: fri rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Men ett sådant avtal kräver inte alla dessa överstatliga organ som EU består av, exempelvis EU-parlamentet, EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken, alla dessa ministerråd, början på en EU-armé bestående av 60 000 soldater, osv.

 

Del C. EU-motståndet måste åter upp på den politiska dagordningen.
Vi anser att utvecklingen som skett under de fem år som gått sedan det föregående EU-valet har besannat våra farhågor på en ökad överstatlighet som i slutänden syftar till att bilda ett Europas Förenta Stater vilket endast kan ske genom att välfärds- och nationalstaterna monteras ned i länder som Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, osv. Detta innebär att svenskarnas, finnarnas, danskarnas, tyskarnas, fransmännens och italienarnas rätt att själva bestämma vilken nivå man vill ha på den offentliga sektorn och hur stort skatteuttaget därför ska vara kommer att försvinna. Detsamma gäller de kollektivavtal som fackföreningsrörelsen i alla länder har kämpat för i över 100 år.

Därför kommer vi att uppmana medborgarna att rösta blankt för att protestera mot den utveckling som pågår mot (vi skriver det igen) ett Europas Förenta Stater. Vi i Arbetarpartiet är övertygade om att utvecklingen i denna riktning kommer att vara lättare att påvisa i årets val än 2014.

Betyder detta då att vi förespråkar en ”swexit”?

 

Del D. Dagen då det är dags att kräva en ny folkomröstning närmar sig

Arbetarpartiet är för handel mellan länderna. Och naturligtvis mellan länderna i Europa. Som framgått är vi däremot inte för den överstatlighet som finns inbyggd i EU-projektet. Som jämförelse: titta på det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA (snart USMCA). Avtalet visar att handel mellan länderna inte på något sätt behöver belastas med den överstatlighet som EU innebär!

Vi i Arbetarpartiet motsätter oss att välfärds- och nationalstater, som bland annat den svenska, avvecklas till förmån för ett överstatligt Europas Förenta Stater. Men det är alltså åt detta håll utvecklingen rör sig. Låt mig påminna läsarna:
a) Det första steget var bildandet av Kol- och stålgemenskapen som trädde i kraft 1952,
b) nästa steg togs då EEC bildades 1967,
c) ett tredje steg såg dagens ljus då EG tog form 1993,
d) det fjärde steget blev Europeiska Unionen som bildades 2009.

Under perioden från bildandet av ”Kol- och stål” 1952 fram till dagens EU har antalet medlemsländer ökat från sex till 28. Antalet överstatliga organ har också ökat liksom deras befogenheter – vilka har utvidgats på de enskilda nationalstaternas bekostnad. Naturligtvis.

Samtidigt har EU-motståndet i stort sett upphört. Åtminstone i Sverige.

 

Del E: Tidpunkten för en ny folkomröstning måste samordnas med EU-motståndet i andra länder – annars blir det ett fiasko

En av våra uppgifter fram till valet 2022 blir att bidra till att återuppbygga motståndet mot det alltmer överstatliga, och aggressiva, EU. Jag upprepar: det EU som utvecklas på ett sätt som hotar den fortsatta existensen för välfärds- och nationalstater som Sverige. En del i att återuppbygga det EU-motstånd som idag ligger i ruiner blir att visa att EU-projektet är någonting mycket mer än bara ett handelsavtal (jämför med NAFTA). Men också att visa på den utveckling som skett sedan det handlade om sex länder i ”Kol och stål 1952 och dagens 28 länder i ”Europeiska Unionen” (EU). Vi måste slutligen visa att den inneboende logiken i denna utveckling verkligen pekar mot ett Europas Förenta Stater.

Ska vi då förespråka en ”swexit”. Idag.

Vi tror att detta kommer att mötas med en stor skepsis. Erfarenheterna från Storbritanniens förhandlingar om ett utträde har gett alla intrycket att detta kommer att leda till kaos.

Det är min uppfattning att tidpunkten att kräva en ny folkomröstning måste anpassas utifrån i första hand två faktorer:
1. det måste ha växt fram en bred insikt om att hotet av bildandet av ett överstatligt Europas Förenta Stater, på ruinerna av välfärds- och nationalstater som Sverige, är reellt,
2. idag ligger det gamla EU-motståndet, som bland annat bars upp av Vänster- och Miljöpartierna, i ruiner: det måste byggas upp ett nytt motstånd mot den tydliga utvecklingen mot överstatlighet som jag har försökt leda i bevis. Men innan insikten om utvecklingen mot ett överstatligt Europas Förenta Stater har blivit allmän, och innan motståndet mot den allt tydligare överstatligheten har återuppbyggts, tjänar det föga till att kräva en ny folkomröstning. Det skulle faktiskt kunna vara rent negativt att kräva en folkomröstning idag syftande till ett ensamt svenskt utträde ur EU (Swexit). Detta kommer sannolikt endast att förknippas med det kaos som begreppet ”Brexit” idag innebär för de allra flesta.

 

 

Del F: Sverige behöver inte bli ensamt – ju fler desto starkare

Om den svenska välfärds- och nationalstaten hotas av planerna på ett Europas Förenta Stater kommer dagens situation att förändras. Och tror vi att detta kommer att bli fallet. Om detta läge uppstår – alltså om den svenska välfärds- och nationalstaten hotas – kommer många att inse att denna måste denna försvaras. Till detta ska läggas följande: med största sannolikhet kommer inte Sverige att stå ensamt om att försvara välfärds- och nationalstaten mot ett EU-projekt som omvandlas till ett fullskaligt överstatligt Europas Förenta Stater. Inför hotet av ett överstatligt Europas Förenta Stater tror jag inte att striden varken kommer att handla om en Brexit eller en Swexit. Jag är övertygad om att det blir medborgarna i en hel grupp av nationalstater som kommer att ta upp kampen för att stå utanför ett Europas Förenta Stater.

Och denna tidpunkt behöver inte vara långt borta.

Vår uppgift är att försvara de svenska löntagarna genom att titta framåt, inte bakåt, och det resonemang du just läst igenom utgör ett exempel på detta. På att titta framåt när det gäller motståndet, inte mot handel mellan länderna, men mot den odemokratiska överstatlighet som idag utgör en bärande del av EU-projektet.

Det vi gör just nu?
*Vi kommer att uppmana alla att rösta i valet till EU-parlamentet – men rösta blankt. Vi anser att det är att legitimera det överstatliga EU-projektet att rösta på någon av de valsedlar som hör till de partier som lovar att förbättra EU inifrån (EU-kritikerna),
*Vi kommer att arbeta för internationella kollektivavtal med början för de fackföreningar som finns i de länder som tillhör EU – detta för att förhindra dumpning av löner och arbetsvillkor.

Låt mig repetera: Vi skrev att EU-projektet befinner sig i en process av förändring. Detsamma måste gälla för EU-motståndet. Det första steget blir att rösta i valet till EU-parlamentet – men att rösta blankt. Detta för att inte bidra till att legitimera EU-projektets utveckling i en allt mer överstatlig riktning. Hör av dig och hjälp till.

 

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.