Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.
__________________________________
Ingress
IS-återvändarna måste ställas till svars och dömas.
IS-återvändarna måste dömas för sin delaktighet i folkmord, slavhandel, massavrättningar och andra brott mot mänskligheten. Det går inte att kompromissa med detta krav.
Det håller inte att hänvisa till brister i tidigare svensk lagstiftning eller till svårigheter att samla in bevis, osv, som om det hela handlade om ett större antal individuella brott. Det här handlar om ett av de värsta kollektiva brott som har begåtts i modern tid.
Det finns gränser som inte kan passeras utan att detta får konsekvenser.
De brott som har begåtts av Islamiska Staten – i den Islamiska Statens eller i Kalifatets – namn är en sådan gräns. Därför måste IS-återvändarna ställas till svars och dömas. Det går inte att kompromissa med detta krav.
Avsnitt ett av fem
Det vore en fullständig katastrof om ansvaret för det barbari som de IS-anhängare som rest ned och anslutit sig till IS har nu sopas under mattan. Det vore en fullständig katastrof om staten, i form av regering och riksdag, vräker över ansvaret för dessa IS-anhängare på kommunerna. Det vore en fullständig katastrof om den enda konsekvensen för dessa IS-anhängare blir att regeringen och riksdagen, via kommunerna, fixar sjukvård, bostad, försörjningsstöd eller jobb åt de IS-anhängare som nu återvänder.
Om detta är den enda konsekvensen för att ha deltagit i folkmord, slavhandel, massavrättningar och andra brott mot mänskligheten kommer konsekvenserna att bli oöverblickbara.
Det vi brukar kalla för samhällskontraktet – alltså att vi medborgare jobbar, betalar skatt och sköter oss, i utbyte mot att myndigheterna står för trygghet, sjukvård och utbildning – befinner sig redan i ett tillstånd av förfall.
Men om staten skulle försöka sopa IS-resenärernas delaktighet i barbariet under mattan kommer begreppet ”rättsstat” att tappa allt innehåll i Sverige. Och det samhällskontrakt som redan befinner sig i ett tillstånd av förfall riskerar att drabbas av en totalt kollaps.
Men ändå är detta exakt vad som håller på att hända. Just i detta ögonblick.
Säpos beräkningar säger att det, sedan 2012, har rest cirka 300 personer från Sverige för att stödja militanta jihadistiska grupper som Islamiska Staten i Syrien och Irak (ISIS). Hälften av dessa beräknas nu ha återvänt till Sverige.
Enligt TT har ingen av dessa dömts för brott begångna i konfliktzonen (även om bl a två män från Göteborg har dömts för terrorbrott i Syrien för mord som skedde 2013).
Avsnitt två av fem
Vad kan ansvariga myndigheterna göra idag då människor som anslutit sig till Islamiska staten (IS) återvänder till Sverige? Den nya lagen som förbjuder människor att delta i den verksamhet som organisationer som Islamiska Staten (Daesh) bedriver träder i kraft först i augusti. Detta innebär att det idag och tidigare har krävts brottsmisstankar mot specifika individer. Och bevis.
Och under de förhållande som har rått inom konfliktzonerna, och i de av IS kontrollerade områdena, är detta en svår (för att inte säga omöjlig) väg att gå. För även om det skulle föreligga brottsmisstankar mot specifika individer blir alltså frågan om bevisning oerhört svår att klara.
Skulle det inte föreligga någon brottsmisstanke, som gett upphov till en förundersökning, hålls oftast ett endast ett frivilligt samtal med ”återvändaren” för att få information. Det finns idag inte ens någon laglig rätt till att gå igenom de mobiltelefoner och datorer som ”återvändarna” medför. Inte utan upprättad förundersökning. En förundersökning som kanske skulle ha kunnat påbörjas om myndigheterna haft rätt att gå igenom mobiltelefoner och datorer.
För de flesta av oss, som har någon känsla för vad som är rätt och fel, duger inte ”oftast frivilliga samtal” som konsekvens för de människor som nu återvänder till Sverige efter att under en längre eller kortare tid ha utgjort en del av Islamiska Staten. Som stridande med direkta mord på sitt samvete eller som har underlättat för de stridande och döda. Men alla har lämnat Sverige, på grund av sin religiösa motivation, för att bygga upp den Islamiska Staten.
Mot denna bakgrund duger det förbanne mig inte att, som enda konsekvens för de som har deltagit i uppbygget av detta skräckvälde, att kanske delta i ett ”oftast frivilligt” samtal. Tror regering och riksdag att detta är möjligt att acceptera?
Det spelar ingen roll om delaktigheten i uppbygget av Islamiska Staten har skett genom användande av vapen eller via matlagning, har skett genom finansiering eller genom moraliskt stöd via sin blotta närvaro. Om ”frivilliga samtal” blir den enda konsekvensen för de som på olika sätt medverkat till folkmord, slavhandel, massavrättningar och andra brott mot mänskligheten, då kommer något i det svenska samhälle att gå sönder.
För det var genom dessa barbariska metoder som den Islamiska Staten byggdes upp. Det måste finnas någon proportion mellan vilka brott du har tagit ansvar för – genom att resa ned till IS-territorium – och vilka konsekvenserna blir för dig. Denna juridiska princip om proportionalitet gäller i alla andra fall mellan brott och straff i Sverige. Går du mot röd gubbe får du böta. Mördar du någon kan ditt straff bli livstid. Det är detta som är den s.k ”proportionalitetsprincipen”. Och den ska gälla ÄVEN för de som åkte ned och anslöt sig till IS.
Det är helt enkelt oacceptabelt att försöka gömma undan barbariet och hoppas på att en ”aktivt tystnad” – från det politiskt-mediala etablissemangets sida – ska få folk att glömma att den enda generella metod som användes mot IS-återvändarna var ”frivilliga samtal”. Plus sjukvård, bostad, försörjningsstöd eller jobb.
Nej, mina damer och herrar, i riksdag och regering, inom myndigheter och bland opinionsbildare, inte denna gång. Kom ihåg: det finns en gräns – och om denna gräns överskrids kommer detta att få konsekvenser. Det handlar om att en växande politisk kris riskerar att omvandlas till ett verkligt sammanbrott.
Avsnitt tre av fem
Hur skall ansvaret utkrävas
Kärnfrågan handlar om ifall alla, kollektivt, måste ta ansvar för att ha anslutit sig till Islamiska Staten i syfte att bidra till att bygga upp detta skräckvälde. Eller om det nu, sedan så många har offrat så mycket (främst kurderna i Irak och Syrien) för att besegra IS, ska gå att förneka sitt ansvar för IS skräckvälde, ett skräckvälde som skapades genom de metoder som använts av SS eller Röda Khmererna?
Ska ansvaret för massmordet försvinna genom att de IS-anhängare som nu återvänder bara behöver parafrasera vad de nazistiska SS-soldaterna sade under Nürnbergrättegångarna (”Jag var bara soldat och lydde bara order”) och nu, med tårar i ögonen, komma undan sitt ansvar med att säga : ”jag lagade bara mat och städade”.
Och sedan ska ansvaret för alla mord och andra övergrepp vara glömda?
Nej! Jag har själv varken glömt Förintelsen eller de röda khmererna. Och jag kommer inte att låta ansvaret för de som byggt upp IS falla i glömska. IS självt kommer inte heller att försvinna. Från att ha kontrollerat en yta lika stor som United Kingdoms har IS reducerats till en ”vanlig” terrorgrupp utan ett eget territorium. Men detta innebär inte att IS har försvunnit. al-Qaida hade inget eget territorium när den terrorgruppen slog till den 11 september 2001. IS kommer, med största säkerhet, vilja ta revansch för sitt rent militära nederlag. Därför måste vi förbereda oss på nya terrordåd som de på Drottninggatan, i Paris och Bryssel.
Mitt svar på kärnfrågan är att alla som åkte ned och anslöt sig till IS har ett kollektivt ansvar för massmorden. Frågan är hur detta kollektiva ansvar ska utkrävas?
Avsnitt fyra av fem
Låt oss börja med tidpunkten.
Den 29 juni 2014 utropade dåvarande ISIS ett Kalifat. Denna handling innebar att dess ledare Abu Bakr al-Baghdadi gjorde anspråk på titeln ”ställföreträdare” (för profeten Muhammed) på samma sätt som Abu Bakr år 632 gjorde då han efterträdde profeten Muhammed som den dåvarande andlige och världslige ledaren för världens alla muslimer.
Och detta var vad IS ledare också gjorde då han (Abu Bakr al-Baghdadi) gjorde anspråk på titeln ”ställföreträdare” i samband att han i juni 2014 utropade ett nytt Kalifat och bytte namn på ISIS till Islamiska Staten (IS).
IS förklarade även att de gamla gränserna mellan olika stater upphörde i takt med att IS väpnade styrkor ryckte fram och utvidgade sitt territorium.
Enligt min mening var det ingen som anslöt sig till IS, efter den 29 juni 2014, som inte visste detta. Och just därför visste de också exakt vad de anslöt sig till. Ett självutnämnt Kalifat med allt vad detta innebär – eftersom detta Kalifat byggde på tidigare ISIS. De som anslöt sig, genom sin handling att åka till det territorium som IS kontrollerade, visste vad de gjorde.
Detta oavsett vilka snyfthistorier de förmår presentera idag.
Naturligtvis visste även de som anslöt sig till ISIS, och andra liknande organisationer, vad de gjorde redan före den 29 juni 2014. Men när det gäller att hitta en logisk tidpunkt efter vilken alla resor – till av IS kontrollerat territorium – måste anses vara ett brott så är den 29 juni 2014 den logiska tidpunkten. Det var den dagen då Kalifatet utropades (och organisationen bytte namn till Islamiska Staten) vilket gav den en väldigt mycket större attraktionskraft på andra människor med samma religiösa tro.
Detta innebär inte att de som anslöt sig till ISIS före den 29 juni 2014 är oskyldiga till de brott som de begått. Självklart inte. Går det att lagföra och fälla andra på samma sätt som de två männen från Göteborg lagfördes och fälldes, för terrorbrott på individuell grund, så skall detta självklart ske.
Men de som reste från Sverige, till territorium kontrollerat av Islamiska Staten, efter den 29 juni 2014, gjorde detta för att bygga upp vad de ansåg vara ett nytt Kalifat! De ska därmed anses vara brottslingar oavsett om de använde vapen för att bygga upp Islamiska Staten eller om de lagade mat. Uppbygget av en stat kräver alla typer av insatser.
Avsnitt fem av fem
Jag avser att återkomma med den komplicerade frågan om efter vilken lagstiftning som de svenska IS-krigarna, och övriga IS-resenärerna, ska dömas.
Jag talar dels om de IS-jihadister som redan har återvänt till Sverige och som staten, ofattbart nog, nu försöker få medborgarna i Sverige att glömma. Jag talar dels om de IS-resenärer som fortfarande inte har återvänt.
En del av dessa IS-anhängare sitter nu fångna hos kurderna, vars kvinnor och män har stridit, de har dött och blött, för att besegra Islamiska Staten. De ber nu att de europeiska staterna ska ta hem sina medborgare och ställa dessa inför rätta. De anser själva att de har gjort tillräckligt.
Vad är rimligt och vad är möjligt?
Är det rimligt att kurderna som har offrat så ofattbart mycket i striderna mot IS, och som inte har ett eget land, nu ska ta hand om det problem som IS-fångarna utgör för de europeiska länderna – av vilka Sverige är ett.
Är Sverige ett land som klarar av att ta ansvar – och utdöma straff – för sina egna medborgare?
Detta kommer att visa sig inom den närmaste tiden.
Avslutning
Ett utdrag från den del av debatten kring IS-krigarna och de andra IS-anhängarna som förts på min blogg
Jon:s kommentar till mitt blogginlägg
Det är bra att Arbetarpartiet lyfter frågor om politisk islam. När nu läget blev kritiskt i fånglägren, då tänker inte Rädda Barnen klart.
Barnen till terroristerna behöver behandling, och förmodligen fosterhem. Barn ska inte användas som passer-kort. Alla salafister är inte jihadister, MEN alla jihadister är salafister. Det kan vara i Göndörs bok Religionskollision, jag läst det. Det finns ingen anledning att tro att övertygelsen upphör när/om desertörerna/fångarna återkommer till Sverige.
Jag litar inte på Löfvens och andra S-ministrars ord. Efter den 26 maj kanske de hjälper tillbaka IS-resenärerna.
Morgan Johansson (S), var med om att stoppa skärpt lagstiftning (en motion från C). Och då satt även Kaplan i justitieutskottet (Ledarsidorna 26/2). Jag begriper inte vad denne Morgan håller på med!
S och Mp har målat in sig i samma hörn. Mp-ministrarna tiger som muren nu.
Wallström hann knappt landa på UD-stolen förrän hon erkände Palestina och orsakade diplomatisk kris. Så åklagaren anser kanske inte att det behövs gränser för att jämföra IS med en stat …
Ibland undrar jag om Sima och andra bara vill provocera och vara tvärtemot.
Mitt svar till Jon:s
Om det vore så väl att Jonna Sima och co. bara vill provocera. Men tyvärr ger hon med största sannolikhet uttryck för vad hon själv och en stor del av det politisk-mediala etablissemanget verkligen anser tillsammans med den krävande ”rättighetsindustrin” bestående av Rädda barnen, Svenska kyrkan, m fl. Jag håller helt med om att ”alla salafister är inte jihadister, MEN alla jihadister är salafister” – om de inte har sina rötter i Muslimska Brödraskapet (utanför Europa). Jag börjar luta åt följande lösning:
a) lita inte på att de svenska politikerna klarar av att hantera IS-krigarna och andra IS-resenärer och detsamma gäller för FN,
b) en modern version av Nürnbergrättegångarna bör upprättas: en internationell domstol där de länder vars medborgare anslutit sig till IS i Irak och Syrien, och kanske även de länder som drabbats av IS terrordåd, kollektivt utkräver ett ansvar från IS-resenärerna. Alla som var med i Waffen SS kom att dömas som kriminella om jag inte minns fel. Det blev helt enkelt kriminellt att ha varit delaktig i Waffen SS (jag vet inte om formuleringen var ”medlem” eller ”ansluten” eller ”inskriven” men det spelar mindre roll). Om du var med i IS beror på din handling – du lämnade det land i vilket du var medborgare för att bygga upp Islamiska Staten med vapen eller på andra sätt.
c) Varje land kan erbjuda sig att omhänderta barnen – som sedan placeras i fosterhem.
__________________________
Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.
Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.