Sverige går en turbulent framtid till mötes – troligtvis kommer landet att ställas inför en social oro som saknar motstycke sedan 30-talet. Del 3.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Varken SD eller S – det som behövs är ett riktigt arbetarparti

 ____________________________________

 

I denna tredje del om hur det svenska politiska systemets stabilitet har rubbats i grunden ska jag försöka förklara två saker:
* vilka icke-partipolitiska maktcentra som kommer att kräva att den politiska stabiliteten ska återupprättas i Sverige,
* vilka skäl som gör att jag inte tror att det är möjligt att återupprätta denna politiska stabilitet.

 

Men låt mig först repetera några slutsatser från de två tidigare bloggarna (27 januari och 1 februari).
Den politiska stabiliteten i ett land är inte detsamma som att det råder en stabilitet i riksdagen. Låt mig ta ett exempel: En tänkt regering kan basera sig på en klar majoritet i riksdagen. Detta innebär att denna regering kommer att få sin budget och andra viktiga propositioner och/eller lagförslag antagna av riksdagen.

Så även om en regering vilar på en stabil majoritet i riksdagen behöver detta inte betyda att det råder en politiskt stabil situation i landet.

Låt mig ange några skäl som stämmer in på dagens situation i Sverige:

1. Den ekonomiska politiken som förts i Sverige under årtionden innebär att inkomstskillnaderna idag aldrig har varit så stora sedan SCB började mäta år 1991. Den tiondel av befolkningen som tjänar mest tjänar lika mycket som de fem tiondelar som tjänar minst. Eller med andra ord: top ten tjänar lika mycket som den halva av befolkningen som tjänar sämst.
2. Sverige bedriver sedan ett årtionde tillbaka en asylpolitik som vägrar ta hänsyn till två saker: dels att en rad kommuner inte klarar av kostnaderna för denna asylpolitik, dels – vilket har gjort saken långt, långt värre – att denna asylpolitik saknar folklig förankring. Istället för att lägga sig på EU-snittet när det gäller asylpolitiken har beslutsfattarna försökt agera ”humanitär stormakt”. SD:s exempellösa framgångar i opinionen är ett sorts uppror mot detta. Ett minskat förtroende för många partier, politiker och media utgör ett annat resultat av denna icke folkligt förankrade politik.
3. Den misslyckade integrationspolitiken, som naturligtvis i hög grad beror på asylpolitiken, har bidragit till att Sverige har en rekordhög arbetslöshet. Arbetslösheten är dessutom väldigt olika mellan exempelvis de som är födda i Sverige och de som kommit hit. Medan arbetslösheten under 2019 låg på endast 4,4 procent för inrikes födda låg arbetslösheten på skrämmande 22,0 procent för folk födda i Asien och på 26,7 procent för folk födda i Afrika.
4. Ovan nämnda faktorer har skapat en grogrund för de islamister från Muslimska brödraskapet och salafisterna (däribland wahhabiterna) som arbetar emot en integration och istället arbetar för segregerade parallellsamhällen präglade av hedersförtryck och shariastyre. Framväxten av sådana parallellsamhällen (enklaver) är redan ett faktum i Sverige. Och utvecklingen går åt fel håll.
5. Den organiserade brottsligheten, som centreras kring bland annat knarkhandeln, har mycket lättare att slå rot i ett samhälle som befinner sig i upplösning – och den organiserade brottsligheten bidrar själv till denna upplösning. Det är mot denna bakgrund vi ska se ökningen av skjutningar och sprängningar.

Kommentar: Det spelar ingen roll hur stabil majoritet en regering än har i riksdagen. Med dessa problem, och en hotande konjunkturnedgång, kommer stabiliteten i själva samhället i sig att minska. Och minskar stabiliteten i själva samhället kommer även det politiska systemet att bli mindre stabilt. Även en regering som har en stark majoritet bakom sig i riksdagen kan tvingas avgå och utlysa nyval om en hög arbetslöshet, stora inkomst- och förmögenhetsklyftor samt andra spänningar skapar väldiga protester.

 

Men Sverige har inte en regering med en stark majoritet bakom sig i riksdagen.
Sverige har en minoritetsregering bestående av S+MP. Alla övriga partier har förklarat sig vara i opposition. Detta gäller även för C och L som gjorde upp om Januari-avtalet med minoritetsregeringen. Dessa endast ”släppte fram” regeringen. Även Vänsterpartiet har förklarat sig vara i opposition. Och naturligtvis ser sig M, KD och SD som oppositionspartier.

Vi har alltså en minoritetsregering i form av en koalition bestående av S+MP. Och vi har sex oppositionspartier: SD, M, C, KD, L och V.

 

Vad ligger bakom detta parlamentariska kaos?
Parlamentariskt så har Socialdemokraterna halverats. Partiets stöd i väljarkåren har krymp från 45,3 procent i riksdagsvalet 1994 till 23,5 procent enligt Sifos januarimätning i år. S har alltså tappat hälften (48 %) av sina egna väljare på drygt 25 år! Eftersom väljarna främst har hamnat hos SD kan S-katastrofen även kallas för en partisplittring.
Men även Moderaterna har drabbats hårt av SD:s framgångar. Moderaterna har varit det största borgerliga partiet – och det näst största partiet i Sverige – ända sedan valet 1979. Alltså i över 40 år! Men om SIFO:s januarimätning skulle stämma har SD gått om Moderaterna och är nu landets största eller näst största parti.

 

Jakten på en ny politisk stabilitet

Globalt ökar instabiliteten genom bland annat politiska spänningar mellan exempelvis USA och Iran, USA och Kina, EU och Ryssland, m.m. Det svenska etablissemanget har inte, dessutom, råd med ett instabilt politiskt system på hemmaplan. Då de tidigare garanterna för det politiska systemets stabilitet (S och M) kan inte längre kan fylla denna roll kommer de utomparlamentariska institutioner som dominerar Sverige – banker och exportindustri, polis och militär, stor-media samt inte minst EU och Nato – förr eller senare att kräva att ett nytt samarbete utvecklas mellan nya konstellationer av partier. Detta i syfte att skapa en långsiktig politisk stabilitet. Detta är nödvändigt för bland annat banker, exportindustri, polis, EU och Nato.

Det första steget kommer att vara att försöka skapa en regering som stöds av en majoritet i riksdagen.

Hur en sådan majoritet ska skapas beror naturligtvis på valutgången 2022. Men även på de utomparlamentariska makthavarnas bedömning av Sverigedemokraternas pålitlighet – något som vi strax återkommer till. Men allt tyder på att Socialdemokraterna kommer att göra ett ännu sämre val 2022. Och troligen gäller detta även för de övriga partier som ingått Januariavtalet. Både L och MP riskerar att hamna utanför riksdagen. Samtidigt skulle SD kunna bli Sveriges största parti efter nästa val. För varje dag som går blir nu SD mer och mer legitimt. Detta gäller i politiska debatter såväl som i media. Denna process går inte att stoppa. Och om SD blir det största partiet i valet 2022, större än något av de tidigare statsbärande partierna S och M, är det svårt att se hur en parlamentarisk majoritet skulle kunna bildas utan Jimmie Åkessons medverkan. Det enda alternativet skulle kunna vara ett regeringssamarbete i vilket M och S utgör kärnan. Men det är osannolikt att M är intresserade av en sådan lösning.

SD:s delaktighet kan ta sig olika former. Men skulle SD bli störst i Sverige är det mycket svårt att tänka sig att partiet skulle acceptera att enbart agera stödparti åt en M-ledd regering, utan att få egna ministerposter. Om L ramlar ur riksdagen kan en situationen uppstå där SD blir nästan lika stora som M, KD och C tillsammans! Och om inte Åkesson, i ett sådant läge, kräver ministerposter för SD löper partiledningen risken att få ett internt uppror på halsen.

Det politiska systemet i Sverige befinner sig just nu i en interimssituation. Med det menas att alla samarbeten är tillfälliga i väntan på valet 2022. Detsamma gäller framtiden för alla partierna. Det gäller minoritetsregeringen S+MP, det gäller för de övriga två partier som ingår i Januariavtalet (C och L) och det gäller för ett eventuellt konservativt block bestående av M+KD+SD.

Inget är alltså säkert. Men varje seriös analys måste utgå ifrån det behov som de tyngsta aktörerna i Sverige har av ett stabilt politiskt system. Vi tänker alltså på banker och exportindustri, på polis och EU (efter Brexit) och Nato. Med en söndertrasad socialdemokrati kommer en ny parlamentarisk majoritet med stor sannolikhet att innehålla Jimmie Åkesson och SD. Och med tanke på att SD kan bli största parti kommer det troligen inte gå att hålla SD utanför en framtida regering.

Men problemet är att även om en ny regering skulle skapas där SD ingår, på ett eller annat sätt, så utgör detta ingen garanti för ett stabilt politiskt system. Och detta på grund av de stora och växande samhällsproblem som vi nämnde ovan.

Sverige går en mycket turbulent framtid till mötes. Och om en ekonomisk nedgång dessutom skulle tillkomma innebär detta troligtvis att Sverige kommer att ställas inför en social oro som saknar motstycke efter slutet på andra världskriget. 

 

Bonus ett: Arvet efter Jonas Sjöstedt
Det finns tragi-komiska rester av 70-talsvänstern. Dessa ser att Socialdemokraterna driver en lika hård nedskärningspolitik som nyliberalerna inom Centern. De ser att S angriper arbetstryggheten genom att försämra turordningsregler och försvaga kollektivavtalen samt att S gått med på marknadshyror för nybyggen. Dessa rester av 70-talsvänstern gläds, med sin Jonas, åt höga opinionssiffror. Och sedan ropar de att V måste våga opponera mot S.

Men det finns tre stora men:
1. Socialdemokraterna kommer med största sannolikhet inte att sitta kvar i regeringen om två år och åtta månader, så varför ska V opponera mot en före detta S-regering?
2. Vänsterpartiets programkommission planerar att stryka kravet på att kapitalismen ska avskaffas,
3. V ska, för femte eller sjätte gången, stryka kravet på att Sverige ska lämna EU.

När kravet på att V ska arbeta för att avskaffa kapitalismen är borta; när kravet på att V ska arbeta för Sverige ska lämna EU är borta – i vad består då Vänsterpartiets alternativ till Socialdemokraterna?

Arvet efter Jonas Sjöstedt är inte ett starkt Vänsterparti – med ett politiskt alternativ till S. Arvet efter Sjöstedt är ett V med höga opinionssiffror (för tillfället) – utan politiskt alternativ till S. Arvets efter Sjöstedt är att han har gjort Vänsterpartiet redo för en sammanslagning med Socialdemokraterna.

 

Bonus två
Låt oss beskåda Socialdemokratins tillbakagång genom att jämföra valresultatet till riksdagen i september 2018 med Sifos mätning från januari i år (2020).

Parti	Val 2018	Sifo jan 2020	Förändring, %-enheter
Sverigedemokraterna	17,5	23,8	+6,3
Socialdemokraterna	28,3	23,5	-4,8
Moderaterna	19,8	17,5	-2,3
Vänsterpartiet	8,0	10,2	+2,2
Centerpartiet	8,6	8,5	-0,1
Kristdemokraterna	6,3	6,6	+0,3
Miljöpartiet	4,4	4,5	+0,1
Liberalerna	5,5	3,6	-1,6